Om

Jag har borderline, bipolär sjukdom typ 2 och beroedesjukdomen. Mitt mål är bli helt symtomfri men det kommer krävas massor av jobb!

Nu provar jag mig fram med lchf, vegankost, raw food, meditation, motion, ändrad medicinering, bön m.m. Dessutom håller på jag att utesluta så mycket kemikalier som möjligt och minska all stress.

Till min hjälp har jag även 12-stegsprogrammet och med en terapeut på psykiatrin. Nu ska jag bli frisk!


Instagram: nuskajagblifrisk.bloggo.nu 

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Förstå sig själv

Imorse kom en insikt, en tanke som bara landade precis när jag behövde den. Jag funderar ofta på hur jag beter mer och varför, när jag inser varför är det lättare att vara snäll mot mig själv och "förlåta" mig för det beteendet.

Jag känner ibland en press av att ha vänner och att vara social, det anses normalt och friskt. Ofta är det inte en önskan hos mig utan jag tänker mer att nu bör jag skaffa en polare eller nu bör jag åka på den där jobbiga middagen där jag inte känner någon. Jag vet inte varför jag bör det?! Är det för att alla andra gör det? Ibland vill jag umgås men då är det med dom jag känner mig trygg med och dom jag ärligt är intresserad av att umgås med.

Det ger mig ångest att vara social eller ja, bara av att vara bland nytt folk eller folk jag inte själv har valt att vara med och den här ångesten anses alltid vara något att jobba bort, att möta och göra upp med. Men vad är målet med det? Varför ska jag jobba mot ett mål jag inte ens vill till, det måste ju vara himla slöseri med energi. 

Så tillbaka till imorse. Vad är jag så rädd för hann jag tänka och blixtsnabbt spolades det upp flera små filmklipp i huvudet. Scener från det förflutna och jag insåg att det inte bara är en händelse som har format mig, det är helt galet många. Känslan av att vara jagad eller till och med känslan av att faktiskt vara jagad högg till i magen. Att bli utsatt för psykologiska maktspel och att se ansikten förvridas på folk man trodde man kände, förvridas till något omänskligt, ofattbart. Onödigt våld och skitsnack och fega människor och folk som lever på att trycka ner. Det var så många bilder som rullade förbi och under tiden tänkte jag att - Det är väl inte alls konstigt att jag har blivit såhär. Det är faktiskt en helt befogad rädsla. Jag har all rätt att inte vilja utsätta mig för farliga saker!

Mina vanligaste mardrömmar handlar alltid om andra människor. Det brukar börja med att jag känner mig trygg med några men helt plötsligt ändras stämningen och jag inser att jag måste fly! Ibland smiter jag ut med andan i halsen och springer och springer tills dom inte längre ser mig. Eller så kommer någon hem till mig och jag kastar mig utför balkongen för att komma undan. Eller så sitter jag och gömmer mig i en buske och ber att ingen ska hitta mig medan folk med djävulshorn letar efter mig och flåsar mig i nacken. Det är inga mardrömmar, det är minnen.

Så vet ni vad, FUCK YOU tänker jag säga om någon fler kommer och intalar mig att jag behöver vara social för mitt eget bästa. Jag gör hur jag vill, när jag vill och jag tänker fan inte följa mål som någon annan har satt upp åt mig. När jag är redo tar jag mina steg dit jag vill. 

Jag hatar såna här töntiga citat om att glömma det förflutna, strunta i det och var positiv istället. Glöm allt bara och gå ut och lukta på blommorna eller dansa i en jäkla sommarklänning på en äng. Ja allt skulle bara bli så underbart om du kunde sluta komma ihåg. Nej, allt skulle vara enkelt om allt det där inte hade hänt, punkt!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bojkotta Anna Wahlgren!

Anna Wahlgren, den självutnämnda barnexperten ger dom mest konstiga och elaka råden till småbarnsföräldrar. Jag själv kikade in på hennes sida för att se vad allt ståhej kring henne handlade om. Visst, en del låter kanske vettigt men dom sömnråden som ges i Sova Hela Natten är medeltida, hemska och borde förbjudas. 

Här är utdrag från Annas forum som finns online där man kan gå in och få sömntips. Här är en liten pojke som förtvivlat förmedlar att han inte mår bra till sin mamma som känner att det hon gör är fel men som blir övertalad av Anna och hennes lärljungar att ändå fortsätta. Metoden är att stänga in barnet i ett kolsvart rum och om han protesterar går man in och trycker ner barnet i sängen med ett bestämt tryck tills det ligger still och sedan går man ut igen, allt för att det lilla barnet ska lära sig sova själv. Lära sig att ingen kommer och bryr sig.

http://www.angelfire.com/art/ladydahmer/crap/anna.html

"MEN, mitt stora bekymmer är att han sedan ett par månader bankar huvudet i väggen när han blir frustrerad och börjar sedan gråta."

"Då kan du också sätta upp ett spjälsängsskydd, så gör det inte så mycket om han dunkar huvudet i spjälorna, om det bli mycket dunk kan man lägga en bit skumgummimadrass runtom."

"Det här dunkandet har varit frekvent hela dagen, så fort det varit minsta motgång. Vi försöker avleda men han har oftast redan hunnit slå i och börja gråta. Svårt att hantera."

" Skriker oavbrutet, mest argt, ramsar igen. Börjar dunka sitt huvud i väggen. Otäckt för mammahjärtat! "

"Visst kändes det lite konstigt att tvinga ner barnet i liggande ställning, särskilt när han nu var så stor redan. Men bestämt var bestämt."

"När vi gick in i morse har han blåmärken i pannan, sängen har flyttats säkert en halvmeter ut från väggen av hans dunkande."

"när han vaknade var han inte riktigt så glad som han brukar. Tyst och det tog säkert en kvart innan han kändes som vanligt."

Hur fan kan man göra såhär mot sina barn? Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag tänker på alla ungar som dagligen utsätts för detta. Lyssna aldrig på Anna Wahlgren! Jag är övertygad om att dessa barn blir våldsförövare själva så småningom. Om man inte respekterar sina barn, hur ska dom då lära sig respektera sig sig själv och andra?

Om man skulle stänga in sin partner i ett becksvart rum i en bur varje kväll och ignorera dess skrik skulle det bli ett himla liv men tydligen är det helt okej att göra så mot sitt barn.

 

Det här inlägget har jag lånat från psykologen Daniels blogg. Jag tycker det är viktigt att sån här information sprids! 

http://detkänsligabarnet.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/

Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (SHN) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen kurades vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. 

Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum. 

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna. Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. 

Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta. Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt besked. Vilket trams. 

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder. Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel. 

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne. Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. 

På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma. Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma


Det bör också tilläggas att Annas egna dotter Felicia Feldt har skrivit en bok om hennes uppväxt och vilka spår det har satt i henne. Hon beskriver Anna som en iskall, alkoholiserad och våldsam mamma som höll barnen i ett järngrepp. Felicia vill idag inte alls ha kontakt med sin mamma.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Är jag nåt på spåren?

 

Ibland vet jag inte skillnaden mellan spirituell och psykotisk. Alltså jag har nog alltid haft en känsla av att det finns massor vi inte ser, att det finns så flummiga förklaringar till saker så vi inte ens kan föreställa oss dom, att saker inte fungerar så platt och vetenskapligt som vi i västvärlden vill tro. Jag känner och vet att det finns en hel ocean av andlig information som jag ibland får ta del av! Samtidigt står det beskrivet att både bipolära och borderlinepersoner är lätt psykotiska ibland.

Till exempel undrar jag ibland om jag är skadad av alla ord och händelser som skett. Inte skadad som i traumatiserad utan som att varje elakt ord, varje elak tanke som något tänkt om mig har fastnat i själen. Alla trasiga miljöer jag har vistats i har gjort ärr, spår. Jag är full med negativt laddad energi och vet inte hur jag får loss den och blir fri. 

Jag har sett massor av flummiga saker och söker man sig till andra kulturer är sånt här inte galet, det finns med som en realitet i vardagen. En djinn är en elak sak som ställer till det för oss, kroppens chi, livskraft, kan blockeras och hindras, medier förmedlar budskap och energitjuvar är ju välbekant för oss och efter en sån upplevelse måste man tanka, annars övertrasserar man kontot!  

Jag har besökt en shaman en gång som liten, min mamma tog med mig till honom på ett besök när jag hade det jobbigt. Han tittade på mig och bad mig ta av mig glasögonen sedan häpnade han när han såg mina ögon och sa -Oj vilka ögon, vet du om att du är ett indigobarn? Indigobarn har kommit hit som den nya tidens själar, vi är förändringen. Indigobarn har en viktig uppgift och det är därför jag har haft det tufft och kämpigt. Det gav mig en sorts lugn, den karamellen har jag sugit på många gånger när jag stått inför alla utmaningar, det här händer av en anledning. Det här är meningen. Namnet indigobarn hänvisar till den indigoblå auran dessa människor har.

Shamanen bjöd in mig och mamma till en vistelse med andra människor en helg på en kursgård. Det jag kommer ihåg mest är hur vi skapade energibollar. Energin finns överallt runt oss och genom att blunda och känna kunde vi forma den och ge den vidare. Jag kände det! Sätt ut händerna och kupa dom, sakta och med lyhördhet ska du sedan föra händerna mot varandra tills det tar stopp. När du känner energin så kan du börja komprimera den, forma den och känna den. Såhär fungerar till exempel healing, energi förs vidare. 

Sedan satt vi kanske 10 pers i en cirkel runt shamanen och vi skulle beskriva varandras tankar. En kille tänkte på ett stort slott i glas, ett gnistrande slott som hade stora vassa pelare. När vi andra började beskriva detta för honom började han fnissa hysteriskt och vi andra visste direkt att vi verkligen hade sett hans slott i våra tankar. Inga ord, bara tankeöverföring. 

Det går bra att börja med något enklare, färg till exempel. Sitt bredvid någon du känner väl och be hen tänka på en färg. Hårt och tydligt! Den första färgen som dyker upp är ditt svar, ibland har jag gjort det här med en kuslig exakthet.  

Jag har även fått healing, gått till ett medium, fått reda på ett av mina tidigare liv och jag har nu börjat drömma sanndrömmar.

Jag är något på spåren... Något viktigt händer nu men jag vet inte vad, en process har startats och det här innehåller något nytt. 

Eller så skulle kanske min samtalskontakt bli orolig och höja min medicin om jag sa allt det här? 

-Goddagens, jag är ett indigobarn, här på en viktig resa! Jag kan läsa dina tankar och har precis tankat energi från en healer om du undrar varför jag gnistrar.

- Ååååkej.... 

Jag är dessutom övertygad om att jag är mamma till ett kristallbarn. Den gröna hippievågen i slutet av 60-70 talet är ett resultat av att massor av indigobarn började kom hit efter andra världskriget och förändrade saker, när dom blev vuxna startade dom denna våg. Det har fortsatt födas fler tills nyligen då det började komma kristallbarn som är den nyaste generationen av barn som kommer förändra världen. Det här är helt logiskt och rimligt för mig och har länge varit. Det här pratar jag nästan aldrig om men idag kände jag ett behov av att dela med mig.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Wild

 

Jag har blivit tipsad om Wild, skriven av Jay Griffiths och redan efter några sidor inser jag att det här kommer bli en av dom bästa böckerna på länge. Jay bestämmer sig för att resa till alla världens element. Luft, vatten, jord, eld och is (som dock inte är ett av dom fyra grundelementen) och vi kommer få följa hennes resa upp för berg och mitt i den djupaste djungeln. 

Hon börjar med att beskriva att hon hade hamnat i en djup och skrämmande depression. En kollega till henne ringer en dag och föreslår att hon ska åka till Amazonas och bota depressionen med hjälp av en en shaman och hon hoppar genast på ett plan.

Spännande! Nu kanske inte alla kan åka och bota sin psykiska ohälsa i Amazonas men jag hoppas att få ta del av många fina insikter och upplevelser.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tv & bloggtips

På söndag 19.00 visas "Den som inte får finnas" på 2an. Det handlar om personer med aspergers och jag tycker det är viktigt och intressant.

Ett annat tips är att kika in på Fannys blogg arsinoe.se. Den rabiata orakade rabiesfeministen kallar hon sig själv och redan där är jag fast! Jag blir lite glad av unga, arga människors som har en poäng, det är förändring, det är en friare framtid! 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mellis!

 

Dom söta jordgubbarna smakade nästan sommar och förgyllde bilresan till dagis. Lillen kom emot mig när jag var framme och sa Hem! Lilla gubben... Just nu tänker jag massor på att jag inte vill ha honom på dagis, det känns dåligt i magen även om dagiset är jättefint och så... Vad gör man av sån här ångest? Jag försöker att inte visa något men så fort jag sätter mig i bilen känner jag mig dyster.

 Hur gör man? Dela gärna med er.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skriver av mig

Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag håller på att göra upp med min pappas fru. Känslomässigt håller jag på att göra en storstädning! Allt ska ut nu, här byggs det inga fler bon.

Pappa flyttade direkt in till sin nya kvinna efter skilsmässan. Jag var nio år och jätteledsen, jag sörjde fortfarande och helt plötsligt skulle jag knyta band till någon ny sorts mamma. Hon ansåg sig nog vara det i alla fall för hon gjorde som hon tycker en mamma ska göra dvs kritisera och sätta upp regler. Det kanske hade gått bättre om det också fanns kärlek och omtanke med i bilden men det gjorde det inte utan alla minnen jag har från henne är kantade av rädsla och en känsla av att inte duga. Nu medan jag börjar tänka på allt blir jag yr, lite illamående. Allt som jag inte fick känna som liten bubblar nu upp regelbundet.

Pappa tränade oss att säga hej på det nya språket, hennes språk, för nu handlade mycket om att göra henne glad. 

När vi åt middag tittade hon alltid kritiskt och sa - In med armarna! Inga armbågar på bordet! Stäng munnen! Rak i ryggen! Min syster kluckade med halsen på något speciellt vis när hon drack och för varje klunk fick hon höra att det var ouppfostrat att låta vid matbordet. När vi åt soppa fick man inte sörpla så det tog lång tid att skeda in soppan direkt på tungan istället.  Jag var alltid jättenervös när det var dags för middag och än idag har jag svårt att äta bland andra och blir obehaglig till mods vid såna tillfällen.

Hon lagade alltid stark mat och min syster kan inte äta det. Men reglerna var att den som var sist från matbordet plockade undan disken och man fick inte gå förrän man har ätit upp så min stackars syster satt där ensam och fick dessutom städa efter alla andra. Jag minns en gång när vi var kvar vid bordet och jag höll utkik i hallen medan hon smugglade med sig våra tallrikar och så spolade vi ner maten i toaletten med ett nöjt leende.

Deras hund hade en dag fått tag i mina trosor och släpat in dom i köket. Jag som var en blyg liten tjej höll på att dö av skam när jag kom in i köket och hon höll upp trosorna med ett flin medan hennes äldre barn också flinade och båda skrattade och frågade om jag hade tappat något. 

- Nej det är inte mina, svarade jag förläget. Dom kanske tillhör min kompis som var här igår.

- Jaså? Så hon gick in hit och dom ramlade av då eller? Ett skratt hördes från hon och hennes jävla son. Såg dom inte att jag skämdes? En liten blyg tjej.

- Ja så kanske det var...

- Jahaa men det låter inte så sant.

- Jo men så var det nog...

- Jamen dåså, då blir du väl inte ledsen om jag slänger dom då? Sa hon triumferande.

- Nej, det gör inget. Jag tittade ner i golvet och sprang till mitt rum med tårarna brännandes under ögonlocken som så många gånger förut.

Eran pappa ska sova länge idag så ni får smyga ner till vardagsrummet och sätta på tvn på tyst volym! Vi hade inte sett pappa på två veckor och hade längtat massor men hon bannade oss första morgonen vi var där. Min syster som alltid var så pigg och glad blev alltid bannad av henne, hon var för glad och skulle helst inte höras. Dom låg och sov länge medan vi kollade cartoon network och gjorde egna mackor fast vi vågade knappt ta pålägg för hon kunde bli arg för ingenting. Min syster började stänga av när vi kom dit, istället satte hon på tvn och kollade på tecknat, tyst, hela helgen. 

Hennes barnbarn skulle komma på besök, hon är hörselskadad och jag frågade hur man pratar med henne. Hon blir tvärarg, tar tag i båda mina axlar och skakar mig. Hennes rosamålade läppar är alldeles för nära mitt ansikte och hon halvskriker "mitt barnbarn är inte dum i huvudet!  Du pratar med henne som vanligt!" Jag undrade ju bara...

- Vem har duschat?! Vem har använt mitt balsam?! Den stora mörka kvinnan kommer gormandes igen och självklart är det vi som gjort fel. Jag säger att det var jag, jag ville ju bara ha balsam till håret. Hon skriker kom och kolla, ser du hur mycket balsam du har spillt i badkaret? Det är jättedyrt och du får inte använda det!! 

- Sluta springa inomhus! Mina prydnader kan ramla omkull!

När pappa hämtade oss grät vi och tryckte ansiktena mot bilrutan medan mamma vinkade med ett bistert leende. Såja, sluta nu, det här blir bra tjejer sa alltid pappa. Efter ett tag satt jag bara tyst och tittde rakt fram i bilen har mamma sagt och hon tyckte nästan att det var ännu mer hjärtskärande. När vi kom till pappa var det ingen som mötte oss i dörren, ingen som var glad att vi kom dit. Hon låg på rummet och kollade serier, vi kanske såg henne samma kväll, annars ville pappa att vi skulle gå in och säga hej men ibland var dörren stängd och då fick vi vänta tills hon kom ut. Hennes två barn var instängda på varsitt rum och dom mumlade ibland Öh, tja om dom stötte på oss i hallen. Så vi gick upp på övervåningen och satte oss i vårt gemensamma rum med dom minsta sängarna och dom plattaste kuddarna. Alla andra hade tv och Playstation på rummet, dator och högtalare men vi hade bara några tidningar som vi tagit med från mamma. 

Nu i efterhand har hon sagt att hon mådde dåligt när vi skulle komma dit, ibland ville hon bara kräkas för hon mådde så illa när det var deras helg så jag förstår varför ingen mötte oss och sa att dom var glada att vi kom för så var det inte. Vi var ett bihang som min syster brukar beskriva det.

Ibland när jag satt i soffan kunde hon komma och säga åt mig att ändra ställning för sådär sitter man minsann inte i en soffa. 

En gång skrattade hon åt mina byxor högljutt. Inte så kul när man är 13 år och osäker. 

Medan vi var hos dom tänkte jag alltid på mamma. Jag längtade hem till henne och såg framför mig vårt fredagsmys med tacos och saknade våra högljudda samtal och massor av skratt medans vi åt. Sedan satt vi alla tre i soffan och åt apelsinklyftor, såna där små goda som mamma klippte upp i bitar och la i varsin skål och sen kollade på film. Ibland somnade jag med huvudet i hennes knä, trygg och belåten.

Eller hur mamma kunde bygg en rutchbana inomhus åt oss av en garderobsdörr. Eller lyssna intresserat när man pratade. Eller skoja på det där mjuka sättet där man skrattar med istället för åt, som Hon gjorde. Jag ville bara vara hos mamma och så blev det tack och lov också tillsist. Jag har alltid haft henne bredvid mig, hon har alltid älskat och brytt sig. Alltid har hennes hjärta och dörr stått öppen för oss.

En natt hos pappa blev jag rädd efter att ha sett en läskig film. Med skräcken i halsen sprang jag genom den långa hallen och öppnade pappas sovrumsdörr - Får jag sova här? Jag vågar inte sova i min säng... Hon blev irriterad och stängde snabbt dörren medan hon fräste att jag inte var en bebis längre och att jag inte skulle störa dom! Jag vågade inte gå hela vägen tillbaka själv utan satt länge i hallen.

När jag mådde som sämst över allt det här började jag skolka, då gick jag i fyran. Pappa var bara arg, mamma förstod. Pappa har aldrig förstått. Han har jobbat, jobbat med sina skriverier och med sitt nya förhållande. Han har varit frånvarande och när han varit där har han samtidigt varit nån annanstans. 

Vi slutade komma dit när jag var runt 14 tror jag. Vilken lättnad! Snabbt gjordes vårt rum om till arbetsrum och det var som att vi aldrig ens bott där. Vid pappas dator satt ett kort på mig och ett på min syster medan resten av huset var tapetserat med bilder på hennes ungar. Till och med hunden hade flera kort upphängda vid pianot. Så ser det fortfarande ut hos dom. Allvarligt så hänger det flera stora talvor på hennes barn överallt för en dotter målar och har gjort flera porträtt som är typ 1*1 meter där hennes söner är avbildade som någon sorts kunglighet. Ett år fick pappa en fotokalender i julklapp, en sån man gör själv med egna foton och korten var på oss barn men jag såg aldrig den där kalendern uppe på väggen under det följande året så jag vet inte vad som hände med den.

Pappa frågade aldrig varför vi slutade komma.  Han sa att han saknade oss men han gjorde aldrig en insats för att få det att fungera. Vi skulle anpassa oss till henne för hon var från ett annat land och så gjorde dom i hennes land sa han. Dom är sådär och vi fick ju tänka på det. Men hallå, vi var små barn! 

För några veckor sen brast jag. Ylande och hulkande ringde jag upp pappa och frågade hur han kunde lämna mig. Varför sa han aldrig nåt? Varför lät han henne hålla på sådär? Jag sa allt jag aldrig har vågat säga och det behövdes. Jag sa att jag aldrig kommer våga lämna mitt barn där och att vi borde prata ut allihopa så vi kan gå vidare och dom kan få vara barnvakt eller att vi kan börja komma dit på middag utan ångest. Pappa ville bara glömma allt, att jag skulle sluta berätta. Han ville inte kännas vid. Hans fru gick i taket och gjorde genast sig till offret. Vi är så hemska barn och hon kan inte ens vara nära oss längre och pratar inte med oss. Vi kan inte åka hem till vår egen far nu... 

Pappa vill att vi barn nu ska dra ett streck över allt och att vi aldrig mer nämner det här för henne för hon orkar inte prata om det för hon säger att det känns som "hennes egen avrättning". Aldrig säger jag! Om hon inte vill prata så kommer vi inte komma nånstans.  Jag kan inte bara trycka ner allt och stänga av som förut, det är livsfarligt för mig. Jag och pappa börjar få det bättre än någonsin och det är det som räknas. Hur det blir med henne får vi se men ärligt talat skiter jag i henne och jag känner mig fri! Jag slipper både hon och hennes konstiga ungar. Att hon blir arg på MIG för att jag tar upp hur jag känner inför det hon har gjort är så himla egoistiskt och barnsligt. Kvinnan är 65 år men har nog aldrig blivt äldre än 12 år mentalt. Vad min pappa ser i henne förstår jag inte men jag hoppas verkligen att dom har det så bra att det var värt för honom att offra kontakten med oss barn.

Puh! Vilken tömning. Skönt.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Strategier för att ta mig till inbokade tider

Jag är expert på att avboka tider på psyk och andra ställen. Ibland avbokar jag inte ens utan struntar i att ringa och då får jag alltid den där roliga räkningen på 150 kr för uteblivet besök. Trots det saknar jag motivation till nästa gång och skiter i det igen...

Jag kan boka in en tid en bra dag och tänker inte så mycket på det, men när jag väl ska dit kan det vara en sämre dag och då är det svårt att ta mig ut hemifrån.  Jag fastnar liksom hemma, ofta får jag ångest över att behöva vara bland folk. Min sociala fobi kickar igång och jag blir svettig bara av att tänka på att sitta i ett väntrum eller gå till en reception. Ibland är jag så himla trött och måste prioritera att sova. Ibland är jag så uppe i en process att det känns som att jag ligger just på gränsen av vad jag klarar av och att åka iväg eller ens bara ringa ett samtal är på tok för mycket. 


Jag hatar, hatar (!) att prata i mobilen. Det är så jäkla jobbigt för jag har svårt att fokusera och känner mig fast på något vis. Speciellt om jag ska ringa till någon okänd, det kan vara någon otrevlig eller så pratar dom jättelänge om en massa strunt och jag har ingen makt över situationen. Min ringsignal förknippar jag med något jobbigt... Vissa gillar jag ju som personer och dom är lättare att prata med för då har jag ett intresse av dom som personer men ibland orkar jag inte ens svara när dom ringer. Sms är 100 gånger bättre men tyvärr räknar det knappt som kommunikation av andra. Att ringa är det ansvarsfulla och "riktiga" sättet. 

Jag ringde min samtalskontakt för ett tag sen och avbokade vårt möte och pratade då in ett meddelande på hennes telefon. 

- Hej det är piip, jag kommer inte idag. Du kan ringa upp mig sen men jag kommer nog inte att svara. Hejdå.

Hon tyckte det var lite roligt:-)

Jaja men hur dåligt jag än mår måste jag börja ta mig till psyk så vi kan jobba med problemen. Vi gjorde upp några strategier.

* Planera! Agera som att jag ska på en resa. Packa allt dagen innan, tanka bilen, ta med bra musik och se till att jag har rena kläder så inget praktiskt stoppar mig.

* Ring och be om hjälp istället för att avboka. Jag ska svara när hon ringer upp och säga att jag behöver hjälp och pepp för att orka komma dit.

* Prioritera. Jag måste ha energi för att orka och ska prioritera psyk dom dagar jag har tid där. Jag orkar inte med massa olika grejer samma vecka så jag ska inte boka in tex tre möten då. Jag kanske får strunta i allt utom det viktigaste om jag är riktigt trött.

Jag hoppas det kommer funka! 

Måndag

Vilken härlig, solig dag! På väg till dagis poppade vi Kent på hög volym och lekte pruttleken. Inte en illaluktande version utan jag gör olika pruttljud med munnen och lillen skrattar lika hjärtligt varje gång. Han har börjat skratta åt sina egna fjärtar också, väldigt kul!

Plogbilen har varit och skrapat upp snövallar mot gården så jag fick skotta. En liten stund svor jag men sen insåg jag att det var tur att det hade blivit så stora snövallar för då fick jag förmånen att jobba hårt innan frukosten. Så kan man vända på det. Bra träning för hela kroppen, framförallt magen och armarna!

Vi hade ätit tacos i helgen så jag gjorde en sallad på alla resterna. Vissa tycker det är svårt att bli mätt på sallad men jag älskar att äta sallad! Ofta gör jag den mycket större än vad jag först tycker är lagom, på slutet ska man vara less på att tugga, så stor ska den bli! En fet dressing och lite matigare grönsaker är bra. Idag blev det broccoli men morötter, avocado eller frukt är också bra. Banan passar ofta bra, likadant mango som är ganska rik på kalorier. Solrosfrön, pumpakärnor eller hackade  nötter är mättande och proteinrikt, det är gott med lite knaprigt i salladen också.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lite frånvarande

Vi har besök här i helgen och jag försöker lägga bort telefonen och vata social så det blir lite tyst här på bloggen. Jag ska försöka anväda instagram istället för det går mycket snabbare och enklare!

Kika in, där heter jag samma som bloggen, alltså: nuskajagblifrisk.bloggo.nu. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kul utan droger

När jag var på behandlingshem försökte jag först bli bekväm med det faktumet att jag inte kunde knarka mer. Jag ville sluta men det fanns också en rädsla, jag var rädd för att livet skulle bli lite tomt och tråkigt och att jag skulle bli ensam för mina vänner jag hade då använde ju också droger. Även om jag inte knarkade så många år hade det ändå hunnit bli en så stor del att mitt liv. Sen insåg jag att även alkohol är en drog och det tog ännu längre tid att smälta att jag skulle bli helnykterist!

Efter ett tag kom jag ju underfund med att det inte var så kul och givande att droga och att mina dåvarande vänner egentligen inte var människor jag ville ha i mitt liv. Det vi hade gemensamt var ju bara att vi använde droger. Och tråkigt har jag nästan aldrig haft hittills under mina fem år som drogfri.

Däremot slipper jag en massa saker! DrogFRI heter det ju faktiskt. 

Jag slipper ha avtändning. Jag slipper paniken när drogerna börjar ta slut. Jag slipper hänga hos folk jag inte ens gillar bara för att få det jag vill ha. Jag slipper oroa mina anhöriga. Jag slipper massor av ångest och självförakt och så vidare... Hela mitt liv har genomgått en förändring, en stor och jobbig men det är så värt det i slutändan!

Idag har jag kul på riktigt och måste inte mixtra med hjärnan för att uppnå ett bra mående. Jag har hittat tillbaka till mina gamla hobbies och jag har hittat en massa nya grejer jag tycker är roligt. Och när jag insåg att jag kommer behöva vara drogfri resten av mitt liv insåg jag också att jag måste våga släppa loss nykter. Jag har farit på festivaler och dansat och festat flera dagar i sträck och bara druckit smoothies. Jag har också varit på rave och bara kunnat släppa alla hämningar. Listan kan göras lång men jag tror ni fattar grejen! Jag saknar nog inget för allt det jag gjorde vågar jag idag göra fast utan droger. Inget skulle bli roligare eller lättare för att jag drogade så vad finns det att sakna?

Det hela blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig i början av mitt drogfria liv. Jag har behövt hitta vem jag verkligen är, bortom alla masker, bortom alla yttre attribut och substanser. Vem är jag och vad får mitt hjärta att sjunga? Vad är min moral och hur kan jag leva efter den? Hur vill jag behandla mig själv och andra? Det finns mer än att springa runt i urringade linnen och planera in nästa kroggrunda. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Balans

I två dagar har jag varit lite irriterad till och från och haft kort tålamod. Jag tycker jag mår rätt så bra så jag vet inte vad det handlar om? Jag har klivit upp lite tidigare än vanligt och ätit en del enkel snabbmat som pasta, pommes och bröd. Det är väl det jag kan komma på... 

Det är så himla svårt med balans! Jag tror att när något är i obalans visar det sig utåt eller inåt eller både och. På behandlingshemmet pratade vi mycket om det holistiska hjulet som består av sex olika delar:

*Psykiskt

*Fysiskt

*Emotionellt

*Socialt

*Andligt

*Värderingar

När det är lika mycket i varje ruta är det balans i livet men jag har sjukt svårt att göra lagom av allt! Jag har joggat, mediterat, bett, varit social, gått på möten och till terapeut, men jag har glömt att äta bra. Det kanske började efter onsdagen då jag hade besök och vi åt massor.av pasta och kolapopcorn... Det är inte första gången jag vill unna mig men lurar mig själv och mår konstigt efteråt. Ja det kan nog sitta i maten för när jag tänker efter startade Ett våldsamt sug efter den dagen och mycket konstigt har hamnat i den stackars magen.

En teori jag har är att processad mat och socker inflammerar kroppen och kroppen tar hand om det som ett gift, den gör allt för att bli av med det fort och sätter igång hela vaktsystemet som jobbar på för fullt. Medan kroppen är i ett lite sjukligt tillstånd finns det inte resurser för att ta hand om känslor och måendet lika bra för det prioriteras bort av kroppen. 

Dessutom har jag nog hållit igång lite för mycket och sovit för lite. Jag önskar att jag orkade mer på dagarna men det straffar sig alltid när jag försöker. Jag hamnar i ett lätt psykotiskt tillstånd och får massor av ångest och overklighetskänslor. Igår kunde jag knappt sova för jag kände mig fel och usel och bara ältade grejer. Inte värt det!!

Jag ska verkligen prova äta bättre nu och hoppas jag blir snäll igen. Även om jag inte kan och orkar äta massor av raw food ska jag i alla fall skippa allt vitt mjöl och socker.

Lagom är bäst men samtidigt är det ett ord jag ogillar, hur kul låter det med lagom lixom? Fast det roligaste är sällan det bästa i längden. Och nu när mitt humör även drabbar min familj är det min skyldighet att försöka ta hand om mig. Jag blir sjuukt irriterad över att skriva det här inlägget på min jäkla touchtelefon med sitt jäkla skittangentbord! Ahh jag orkar inte korrigera fler ord så nu slutar jag för idag. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Instagram

Nu finns jag även på instagram. Nuskajagblifrisk.bloggo.nu heter jag där.

På tal om instagram, kolla in Babe Ebba! Skitcool tjej som vågar gå sin egen väg och vägrar hata sin överviktiga kropp. Läckra bilder och bra texter!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vacker dag

 

Dagen började bra! Jag var trött när lillen väckte mig runt sextiden imorse men så fort jag var uppe på benen kändes det bra. Vi hann till och med ta en promenad i solen och vårkänslorna började bubbla i mig!

Senare var det dags för bvc besök, en standardkontroll. Lillen röjde runt inne på rummet och tyckte det var döskoj med alla måttband och leksaker som fanns där. När jag hade klätt av honom ställde han sig upp naken och sa HÄJJ till läkaren och vi alla började garva. Men vilken glad unge sa dom, och jo, han är världens gladaste och roligaste unge.

Han är mjölkallergiker och har varit det sen dag ett och vår sköterska är väldigt bekymrad över det. Hon säger att vi måste prova ge honom komjölk regelbundet så att han kanske börjar tåla det. Det är jätteviktigt med mjölk tycker hon som är lite av den gamla skolan och hon pratar om mjölk som att det vore den optimala näringen. Själv är jag inte speciellt bekymrad, efter allt jag har lärt mig om mjölk är jag nästan lite lättad att han aldrig har ätit det vardagligen. Än så länge dricker han bröstmjölksersättning som innehåller allt ett barn behöver samt att han äter andra alternativ som innehåller samma saker som mjölk fast utan det negativa. Till exempel får han ofta en matsked chiafrön i yoghurten och dom är proppfulla med kalcium.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Joggandet

Ikväll har jag varit ute och joggat igen, rutinerna har börjat sitta tror jag! Jag har känt ett sug efter att röra på mig sista tiden vilket är ett stort framsteg. Idag spurtade jag sista biten och kände mig som Sylvester Stallone i Rocky när han kör stenhårt uppför trappan. Kul!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bakslag

Det var jättekul att ha besök igår men idag är jag heelt slut... Det är så himla jobbigt att ha besök eller överhuvudtaget att umgås med folk för det suger ut energin.

Idag skulle jag behövt sova hela dagen men jag måste in till psyk för jag har ställt in mina möten ända sen december. Eftersom vi bor ute i ingenstans blir det värsta projektet. Det tar en timme att köra dit, en halvtimme att parkera och ta sig till väntrummet, en timmes besök och sen en timme hem igen! Helt slut brukar jag vara efteråt och ibland undrar jag om det tar mer än det ger men jag vågar heller inte avsluta kontakten. 

Tålamodet var inte det bästa imorse och när sonen protesterade vid blöjbytet flög det bajs överallt, han skulle absolut snurra runt, runt med en kletig bajsblöja under kroppen och vi luktade inte gott efteråt men jag fixade det. Efter frukosten kände jag en bajsdoft och när jag nosade lillen i rumpan (ja det är helt normalt som småbarnsförälder) insåg jag att det var dags för bajsfight igen. När jag återigen kämpade på skötbordet mot en liten som rullade runt, runt likt en arg krokodil kände jag att jag orkar inteee!  

Jaja idag är jag grinig och irriterad men jag ska försöka fixa allt ändå. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Minikompisar

Det är skönt att ha kompisar hemma, även om dom är pyttesmå. Här är Berit som håller mig sällskap medan jag läser en bok! 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

80/10/10

 

Jag har läst The 80/10/10 diet av Dr. Doug Graham och först tyckte jag som Lchf-anhängare att det lät galet men han har många poänger.

Doug själv har en stark och frisk kropp och när jag ser filmklipp med honom verkar han väldigt snäll och fin, man ser att han inte är ett rovdjur. Om man ska se det andligt så tror jag kanske att det inte är speciellt bra för oss att ta liv. Kanske våldet mot varandra skulle minska om vi slutar vara våldsamma mot djur?

80/10/10 syftar på att vi bör äta 80% kolhydrater, 10% fett och 10% protein. 

Först övertalar han oss om att vi inte är köttätare. Bara genom att kolla på oss inser vi att vi inte skulle kunna jaga och fälla ett bytesdjur utan vapen. Vi är för långsamma och saknar klor och huggtänder.

Vi har heller inga rovdjursinstinkter. Om en kanin springer förbi får vi knappast lust att springa efter och knäcka nacken. Stänger man in en tiger i ett rum med ett lamm kommer tigern suget vandra runt och slicka sig runt munnen för att sedan äta upp lammet med brosk och inälvor och allt. Blir du sugen på att äta ett lamm när du det det? Eller får en simmande fisk dig att slicka dig runt munnen? 

Fantisera istället om en mjuk, söt persika. Eller ett fat med saftig vattenmelon, gott va?

Våra händer är som gjorda för att plocka frukt snabbt och enkelt och våra tummar är fenomenala redskap för att skala. En tiger skulle ha problem att göra detsamma.

Köttätare har tarmar som är 3-6 gånger längre än deras buk för att inte köttet ska börja ruttna och jäsa i tarmarna medan växtätare som vi har tarmar som är 10-12 meter längre än vår buk.

Köttätarnas käkar rör sig upp och ner, växtätarnas rör sig åt sidan för att mala sönder maten.

Köttätare har vassa tänder som är gjorda för att riva i köttet medan växtätare har mest platta tänder som maler sönder växter.

Köttätare dricker vatten genom att lapa, växtätare suger i sig vatten.

Köttätare svettas genom att flämta med tungan, växtätare svettas genom svettkörtlar på kroppen.

Köttätare har en stor och bred mun, växtätarna en liten.

Köttätare producerar eget C-vitamin medan växtätare får i sig det via frukt och grönt.

Köttätare sover mest hela dygnet och ligger och smälter maten medan växtätare sover betydligt mindre.

Köttätare har sträva tungor, växtätare har mjuka och lena tungor.

Köttätare har en stark magsyra med ett Ph-värde på 1-2 för att ta död på alla bakterier som finns i kött medan vi och andra växtätare har ett Ph-värde på 4-5.

Det står mycket mer i boken men redan här börjar jag själv hålla med honom.

Vi kan uppenbarligen äta kött och på många ställen i världen där det inte finns annan mat äter dom mycket kött och animaliska produkter för att överleva. Men även en hund kan bli matad med vegetarisk mat och överleva, även om det inte är det mest optimala för en hund.

Vi behöver inte mer protein än 10% av vårt dagliga intag trots att vi blivit övertygade om det i många år. Forskarna som trodde det har själva fördömt dom studierna och har ändrat uppfattning. The China Study är vår mest omfattande hälsostudie som någonsin gjorts och enligt den är en plantbaserad kost den absolut mest optimala för människan.

Graham bevisar att vi får i oss allt vi behöver genom frukt och grönt. Både protein, fett och omega-3 finns det tillräckligt av och dessutom massor av vitaminer, mineraler och antioxidanter. Genom att äta 2-6% gröna bladiga växter får man i sig protein och massor av andra livsviktiga ämnen eftersom blandgrönt innehåller i princip allt vi behöver.

Tillagad mat beskrivs som giftig för kroppen, kroppen vet inte riktigt hur den ska hantera dom brända klumparna som vi sväljer. Genom att tillaga maten kan vi tillgodogöra oss vissa ämnen bättre men massor av annan näring försvinner. Och, det värsta av allt är att allt vatten försvinner! Vattnet som finns i frukt är det mest nyttiga och välfiltrerade vatten som går att hitta. Det är fullt av nyttigheter och gör kroppen gott. Tillagad mat är helt tömd på vatten, istället försöker vi tillsätta vätskor och det blir inte samma sak. All mat du upphettar innehåller cancerogena ämnen. Orsaken till varför vi gillar tillagad mat är för att alla smaker komprimeras men det är inte alls det vi är gjorda för att äta.

Kolhydrater benämns ju ofta som boven men i boken skriver han om att det är i samband med fett och tillagad mat som kolhydraterna blir ett problem. Genom att minska fettet och proteinet och äta mer frukt och grönt kommer inte kolhydraterna skapa problem. Han rekommenderar till och med diabetiker att prova denna livsstil.

Boken fick mig att se saker från ett helt annat perspektiv och jag rekommenderar den skarpt! Även om du inte vill bli frukterian så blir du övertygad om fruktens förträfflighet och visst är det skönt att frossa frukt med gott samvete! Kolla även in dokumentären Forks Over Knives och dokumentären om Woodstock Fruit Festival, jag tror båda finns på youtube.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett ovanligt sug

 

Här ligger jag i mörkret i min varma sköna säng med ett litet barn sovandes bredvid. Jag skulle kunna ligga här och kolla internet på mobilen eller läsa en bra bok men jag är sugen på något annat... Jag ligger och fantiserar om att snöra på mig joggingskorna och bege mig ut i mörka kylan!

Jag har börjat gilla att springa (nåväl, släpa mig fram än så länge) för det är skönt att ta i, att skjuta all kraft framåt och få känna mig stark och snabb. Mest gillar jag att vara ute när det är mörkt, delvis för att jag vet att ingen ser mig och min skumma joggingstil men mest för att det är lugnt och mörkt och stjärnor fulla himlen. 

Mörkret är tryggt och mysigt,  även hemma går jag gärna runt i mörka rum med bara någon liten lampa tänd. Och stjärnorna, så vackra och filosofiska, tittar jag tillräckligt länge på dom inser jag att mina världsliga problem bara är ganska små och just det, världsliga.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Idag firar jag!

Jag mår så himla bra! Jag har kommit igång med motionen och är ute nästan varje dag och skottar, joggar eller promenerar. Jag har höjt Lamotrigin till 125 mg och äter nästan bara veganskt. Lillen sover nästan hela nätter och vi har fått in rutiner. Jag är jag så pigg, inte en chans att jag kan sova min middagslur idag.

Sista tiden har jag också känt ett behov av att umgås. Ett tag trodde jag att jag hade blivit eremit på heltid, umgänge med andra kändes bara påfrestande och onödigt men nu kommer jag på mig själv med att bjuda in mig till folk och att bjuda hem folk.

Idag kommer min pappa och syster och äter lunch. Det är första gången på ett halvår som någon kommer hit på dagen så det känns lite spännande på något sätt. En sak jag verkligen älskar är att få laga mat åt dom jag älskar. Att få sitta och tänka ut vad som passar just den jag ska bjuda på är som en sorts kärlekshandling. Som riktig matpornograf smeker jag ner grönsakerna i pannan, jag blundar och luktar, smakar, fantiserar hur pastan kommer blanda sig med såsen på ett krämigt flytande vis. Som kronan på verket lägger jag varsamt upp maten, garnerar och gör en inombords high five. Lovely! 

Min syster gillar pasta så jag håller på att förbereda en pasta-deluxe med rostad aubergine och paprika, margarinfrästa champinjoner och sojagrädde som har kokats med örter. Sen ska jag visa dom en av mina favoritfilmer medan vi knaprar kolapopcorn. Fruktansvärt onyttigt men det här gör gott på andra sätt. Tänk att jag har kommit så långt, just idag inser jag vilket jobb jag har lagt ner och att det faktiskt har lönat sig. Det är värt en stor näve kolapopcorn! 

Jag lyssnar på The Tallest Man On Earth, kollar ut på den smältande snön och känner mig så oerhört tacksam. Det kanske bara är tillfälligt, kanske är det hypomani, jag vet inte och det spelar ingen roll för just nu tar jag tillvara på den här dagen och den ska jag komma ihåg om det känns tungt.

Jag firar att jag har vågat ta alla jobbiga saker med min pappa. I så många år har jag varit så rädd för det. Det är bland det läskigaste jag har gjort och det har varit turbulent men det var värt det för idag känner jag mig närmare honom är någonsin. Vi kan umgås utan den där stora flodhästen i vardagsrummet och jag älskar honom så mycket för den han är. Vi fungerar inte likadant men jag börjar förstå honom och i det kommer också förlåtelse.

Jag har vågat flytta långt bort, tillbaka till min hemstad och jag har fått göra upp med flera jobbiga minnen och platser.

jag firar att jag har klarat av alla ångestfyllda dagar utan att tända på eller ge upp.

Och med min sambo har jag vågat öppna mig så många gånger och jag är så tacksam att han alltid gör det bästa av våra samtal. Han är så klok och jag börjar lita på honom på ett sätt jag aldrig har litat på någon.

Jag firar att min son kom som den vackraste gåvan från gud. Min glada, underbara son.

Jag tackar för min mamma och syster, mina bästa vänner.

Jag har så mycket kärlek runt mig och tårarna börjar rinna nu när jag skriver. Gud, jag ber om insikt om din vilja med mig och jag ber om styrkan att fortsätta våga utföra den. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg