Om

Jag har borderline, bipolär sjukdom typ 2 och beroedesjukdomen. Mitt mål är bli helt symtomfri men det kommer krävas massor av jobb!

Nu provar jag mig fram med lchf, vegankost, raw food, meditation, motion, ändrad medicinering, bön m.m. Dessutom håller på jag att utesluta så mycket kemikalier som möjligt och minska all stress.

Till min hjälp har jag även 12-stegsprogrammet och med en terapeut på psykiatrin. Nu ska jag bli frisk!


Instagram: nuskajagblifrisk.bloggo.nu 

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin Tankar

Tillbaka till bloggens startsida

Vilken tur

Jag lyssnade på morgonpasset i P3 och idag var Tobias där och berättade om hur han som liten pojke hamnade på koncentrationsläger. Ibland är det bra att höra såna tragiska berättelser fastän det svider i hjärtat. Jag har en liten besatthet av att se tragiska filmer och dokumentärer, i många år var det nästan det enda jag såg.

Det blir tufft i längden så jag försöker att inte gräva ner mig allt för ofta men idag blev det en fin påminnelse om vad jag har. Jag fascineras av hur människor kan gå vidare, det finns ett hopp i det. Det är otroligt intressant att se vad som händer med en människa i kris och att se den kärlek och värme som kan födas ur något brutalt.

Jag började kolla på Tears of Gaza häromdagen men fick stänga av den efter ett tag för jag mådde illa. En scen när ett bostadshus blir bombat har etsat sig fast. Huset ligger i ruiner och alla springer dit för att försöka hitta överlevande. Dom börjar gräva och drar upp ett litet barn, man hör hur någon säger ungefär oj, oj dom är så unga... Dom hittar fler döda barn och när dom lyfter alla små livlösa kroppar orkar jag inte mer. 

Jag kan stänga av men för dom här människorna är det en verklighet. Dom har anpassat sig och alla vet att dom måste springa och hjälpa till när bomberna faller och husen rasar. Många vill inte se eller höra om sånt här men jag tror det är viktigt. Att kika utanför sin egen lilla bubbla och faktiskt bli medveten, någonstans där börjar en förändring. 

Men vad kan lilla jag göra då? Jag skulle vilja åka dit och förstöra alla bombplan, jag skulle vilja hjälpa folket att bygga upp allt som är förstört men det kanske är orealistiskt. Däremot är det viktigt för folk att få se tex hur tufft det faktiskt är i andra länder. Om man får en förståelse för det förstår man samtidigt att folk från dom här länderna inte kan leva kvar i det som pågår. Så ja, jag tycker det är viktigt för då kanske folk slutar vara så jäkla främlingsfientliga och då kanske vi skulle slippa ha rasistiska partier i riksdagen.

"Vi kan inte ta emot så många flyktingar". Nehepp, men ska dom bo kvar där då? Ska deras barn dö? Vars ska dom annars få vara? Vi är ett rikt land, vi har otroliga resurser att ge och om inte vi kan hjälpa vem ska då hjälpa? 

Vi får släppa vårat ego och skärpa till oss. Börja visa såna här dokumentärer i skolan så kan barnen få en rättvis bild av verkligheten. Vi skulle kunna lägga mer skatt på att få plats för fler flyktingar. Det kanske innebär att vi får säga upp prenumerationen på Bamse eller att man struntar i att köpa fyra vinterjackor. Jag skulle hellre ge pengar dit än att betala för kungen och drottningens tillvaro.  

Det enda dom här människorna har gjort fel är att ha oturen att födas i fel land och det enda vi har gjort rätt är att råka födas i ett rikt land. 

När jag hade lyssnat klart på Tobias imorse sköljde en stor varm våg över mig. Tänk allt jag har fått! Jag har fått kämpa för att komma hit och min gud har också hjälpt till. En stor varm våg av guds finaste gåvor, insikten gjorde mig så lugn.

Jag har ett barn, världens gladaste lilla gosse som jag älskar så mycket.

Jag har en partner, han är min stora kärlek och jag älskar honom för den han är för han är helt otrolig.

Jag har en mamma, pappa, syskon och en hel stor släkt som alltid finns där.

Jag är drogfri.

Jag har massor av självkänsla och tycker om den jag är.

Jag är modig och vågar göra nya saker.

Jag har en stark och hel kropp.

Jag har massor av hjälp till hands, psykiatrin,  12-stegs programmet och mediciner.

Jag har tillgång till så mycket mat att jag kan välja vad jag ska äta och inte.

Vi har en stor skön säng, bilar och till och med en egen torktumlare. 

Jag har massa intressen och det är flera grejer som jag är duktig på.

Den här listan kan jag göra hur lång som helst! Vilken tur jag har haft. Alla har inte samma tur och det är viktigt att inte börja ta allt för givet. Säg till din syster att du älskar henne. Tacka för maten på bordet. Känn hur lyxigt det är att få ha en egen varm dusch och en dyr hudkräm att smörja in sig med. Kolla på stormen utanför ditt fönster och inse vilken lyx det är att få sitta inne i värmen, att ha någonstans att ta vägen för det är det inte alla som har. 

Gud, idag tackar jag för mitt liv och jag lovar att ta tillvara på den här dagen. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag vet inte var jag kommer hamna

I beskrivningen till höger har det stått att jag vill börja jobba igen, idag var jag tvungen att ta bort det. Jag vet inte om det är dit jag strävar? Jo, pengarna lockar. Tänk om vi var två vuxna med heltidsjobb, då skulle vi kanske ha tre gånger så mycket pengar som nu! Problemet är att annat skulle bli sämre. Jag skulle få mindre tid med sonen, jag skulle säkert bli stressad och grinig och lite avtrubbad. Min tid skulle främst gå till att jobba eller att vila så jag orkar jobba. 

I flera månader har jag kollat på alternativa vägar och det lockar mig mer. Jag har forskat kring hur man skulle kunna leva annars. Vi tar vår livsstil för givet och glömmer bort att människor i alla tider har kunnat leva utan att gå till ett jobb. 

Jaha tänker ni, nu är hon ute och svävar i dagdrömmeriet. Det är väl klart man ska ha ett jobb att gå till, som en förälder och vuxen måste man ta sitt ansvar och kamma sig!

Såhär skulle man kunna ha det:

Köp ett billigt hus. Kanske inte ett ruckel men något som har gammal standard och ligger avsides, då kommer man ner i ett väldigt rimligt pris. Odla egen mat. Har du inte heltidsjobb kan du istället lägga den tiden på att odla och lagra grönsaker, frukt, rotfrukt, baljväxter osv. Plocka bär och svamp och gör egen saft, sylt, smoothies.  

Vill man vara riktigt hardcore kan man leva utan el och ha en kamin, vedspis, ljus och fotogenlampor. Man skulle även kunna dumpstra mat och på så vis slippa kompletteringshandla. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om friganer, folk som lever på gratis mat genom att plocka det från matbutikernas containrar. Dom slänger mängder av fräsch mat och frukt! Kläder kan man göra själv eller handla billigt på second hand. Vill du äta kött och mjölk kan du ha egna djur. Ett gäng med hönor kan vara ett trevligt sällskap ute på gården och dom ger också ägg.

Men pensionen då? Spara pengar själv, sätt in en lämplig summa varje månad. Man kan behöva pengar till bilen, trädgårdsredskap och nöjen så det kanske behövs att man jobbar lite men eftersom man lever i stort sett "gratis" behövs det inte så många tusenlappar. Vi säger att en familj kanske behöver 8000 till övriga grejer. Det innebär att föräldrarna drar in 4000 kr var per månad och det blir inte många timmars vanligt arbete.

Såklart tar det tid att sköta en gård och plocka bär hela hösten men det skulle aldrig ta 8 timmar varje dag. Dessutom jobbar du åt dig själv och kan ta paus när du vill, sova länge på morgonen eller ta en långlunch på verandan med en bra bok. En del säger att det låter jobbigt och krångligt,  jag tycker det låter som frihet! Det kanske inte är så romantiskt alltjämt men är det så romantiskt att jobba heltid då? Jag vet inte om jag vill in i samhället.  På ett jobb ska man passa in, vara artig och vilja jobba som ett team. Dras man in i det där blir det en kollektiv psykos och helt plötsligt känns det viktigt att ha dyra kläder och nya bilar. 

Odlar man egen mat är man maktlös inför vädret och får räkna med att saker kan bli förstörda. Men en liten odling är lätt att hålla under uppsikt och det går att rädda odlingen med diverse nymodigheter. Man kan även lägga undan en slant varje månad till katastrofpenning, alltså pengar att köpa mat för om något går fel. Men är man så trygg på ett jobb då? Fabriker kan läggas ner, man kan bli sparkad för att företaget måste skära ner på personal osv. och många går tillsist in i väggen.

Ett annat alternativ är att köpa en bit mark utomlands i ett tryggt land som har låg kriminalitet och inte drabbas av naturkatastrofer hela tiden. I ett varmt land kan du bygga ett eget lerhus, du behöver ju till exempel ingen värme och lever du som vegan kan du plocka frukt och odla allt möjligt så ett kylskåp blir överflödigt. Behöver vi el? Det är bekvämt men egentligen inte ett måste. Utomlands kan du även jobba på ett annat sätt eftersom många länder inte har lika brutal skatt och moms som vi har. Det är också lätt att jobba svart om man ska vara sån...

  

 

Det här är lite av det jag har hittat. Det finns folk som har tagit steget och lever såhär så det är inte omöjligt. Jag kanske kommer vilja trilla in  ekorrhjulet, det vet man aldrig, men det är skönt att veta att det finns alternativ!  Man måste inte jobba,  det är ett val. När någonting blir ett val istället för ett måste känns det bättre tycker jag för då slipper man känna maktlöshet. Maktlöshet är farligt, då ligger depressionen inte långt borta.

Vi får se var jag hamnar!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Utsatta människor

Jag kollar på Dr. Phil medan jag äter lunch och känner mig så himla berörd! Det är ett par, en kvinna och en man, som bor i en tunnel under vägen och det dom äger ligger i kundvagnar så att dom snabbt kan ta med sig allt när tunneln fylls med vatten. Kvinnan har två barn som hon förlorade för 20 år sen. Hon sålde och använde droger i den lägenhet hon hade då och insåg att hennes barn skulle ha det bättre utan henne. Dom flyttade till en ny familj som hade ett hus och pengar. 

Det som stör mig är reportern som kommer dit och ifrågasätter varför hon inte träffar sina barn? Han är både fascinerad och dömande. Det han aldrig kommer förstå är hur dom verkligen har det. Han kommer aldrig att förstå den nedåtgående spiralen som snabbt snurrar utom kontroll. Alla har inte samma förutsättningar och han får det att låta så enkelt för dom att sluta med droger och bara gå och jobba, skaffa hus och bli en förälder igen. Allt hänger ihop och utsatta människor har otroligt svårt att komma tillbaka igen.

Dom verkar vara fina människor.  Han smeker henne ömt över håret och dom matar kloakråttorna som bor hos dom. Dom har knappt någon mat men dom delar med sig av det dom har till hemlösa vänner.

Hemlösa människor är inte mindre värda, fattiga och sjuka hamnar helt oförtjänt på botten och blir något att fnysa över. Steget till att bli hemlös är inte så stort som många tror! Nu när jag har varit sjukskriven så här länge börjar jag fatta hur det kan bli så för när du har lite pengar får du inte tillgång till samhället på samma sätt som andra. 

Jag hade företag i ett försök att hitta ett jobb som jag skulle orka ha men jag blev utbränd. Sjukpenningen tog tid att komma igång med och jag blev utan pengar i över två månader. Samtidigt hade jag företagslån att betala och moms och restskatter på 20.000 kr pga min revisor hade räknat fel. 

Vi skulle teckna ett elavtal och fick veta att eftersom vi hade betalningsanmärkningar ville elbolaget ha en deposition på 9000 kr. Så för att vi har haft så lite pengar att vi fått betalningsanmärkningar ska vi betala för det? Med pengar som vi uppenbarligen inte har eftersom vi har skulder? 

Min medicin kostar 1300 kr att hämta ut och jag måste ha den. Läkarbesök och terapi kostar 1100 innan högkostnadsskyddet börjar gälla, oftast kommer den smällen på en eller två månader. Jag hade tur som hade tecknat ett avbetalningskonto på apoteket innan betalningsanmärkningarna så nu betalar jag av all medicin med 200 kr i månaden.  

Däremot blev det problem när sonen behövde penicillin och hostmedicin. Kalaset gick på nästan 500 kr och det var det vi hade på kontot till mat för resten av månaden. Jag bad dom ta det på mitt avbetalningskonto men eftersom det gällde sonen behövde dom ansöka om ett separat och det gick inte pga betalningsanmärkningar. Jag drog kortet med en stor suck. Så om man är fattig får man inte avbetala medicinen åt sina barn? Är det bara folk med pengar som får avbetala? Dom fattiga som behöver det mest är ju dom som borde få den möjligheten! 

Har du betalningsanmärkningar vill ingen hyra ut en bostad åt dig. Har du osäker inkomst får du inte ta lån, du måste ha pengar för att få låna pengar. Allt går i motvind och man kanske har värk och är hungrig bara för att man inte ens har råd med ipren eller en tillräckligt stor middag för att magen ska sluta kurra. Du går med tandvärk in i det längsta för tandläkare är dyrt. Bilens tankmätare är jämt på reserven och du håller tummarna att bensinen ska räcka tills barnbidraget dyker upp. Skulle du få bensinstopp har du dessutom inga pengar på kontantkortet att ringa för. Ditt djur blir måste avlivas och veterinären skickar en räkning på 8500 som inte bara är sorglig utan också stressande.

Tänk i USA där dom inte alls har samma skyddsnät. Jag förstår att folk ger upp och drogar bort sina känslor i en tunnel. Dom som har haft oturen att födas in i fattigdom börjar stjäla för att överleva, hamnar i fängelse, förlorar barn och hem, börjar droga, sjunker djupare och mår allt sämre. Bara för att vi har bestämt att folk måste äga papperslappar med siffror för att få äta sig mätta! Och så ser samhället ner på dom kriminella medan många inte har något annat val. Man kan ha problem att plugga och skaffa jobb pga sjukdom, dyslexi, trauman och så vidare, alla kan inte fixa till sin tillvaro. 

Dom som behöver pengar som mest får inte tillgång till dom. Dom som har det tuffast ska dessutom behöva känna skam och skuld för att dom är där dom är. 

Därför blir jag så förbannad på den där reportern som kommer och föreslår att dom ska sluta droga och skärpa till sig! Vore det så enkelt skulle väl ingen frivilligt bo i en tunnel som regelbundet fylls med vatten. Fy för samhället, kapitalism, ekonomi och nedlåtande jäkla människor! Att ha fått uppleva hur det är att vara fattig är lite av en förmån ändå. Jag har en sån empati och beundran för alla som kämpar! Alla fina människor som inte alls får den cred dom borde ha. Sjukt är vad det är!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Friganer

 

 

Visst vet ni att butikerna kastar flera ton prima mat varje år? Kunderna vill bara betala för det bästa så om en mango börjar bli lite mjuk eller om en maraboukaka har krossats åker dom i soporna. Ofta kastar dom mat som är på väg att gå ut eller mat som enligt datumet är gammalt men som egentligen skulle hålla länge efter datumet.  Ägg till exempel håller upp till ett halvår i kylskåp! Och om ett ägg har gått sönder kastar personalen hela förpackningen. Ibland byter varumärken utseende och då kastas alla förpackningar som har den gamla logotypen bara för att det ser bättre ut.

Friganer är dom som lever på överflödet! Varför köpa nytt när det ligger bra mat i en låda på baksidan?  Dels sparar man pengar men framförallt är det ett statement. Det sitter tiggare utan mat utanför den affär som kastar flera kassar med bröd varje kväll.  Att dumpstra som det kallas, kan man också göra för spänningens skull eller för att spara pengar.  En del har faktiskt gått så långt att dom jobbar mindre och dumpstrar mer. Häromdagen var jag in på coop och frågade vad dom gör med lite övermogen frukt och om jag kunde få det. Kassörskan svarade att det slängs för dom får inte ge bort eller sälja det?!

Det finns kollektiv med friganer som lever på gratis mat. Ofta slängs det i tunnor eller containrar och det är bara att knalla dit efter stängning. Men ta med dig stora påsar! Folk skriver att det brukar finnas så mycket att dom inte kan ta med sig allt. Ofta är det dessutom packat i lådor eller påsar som är ihopknutna. Det är helt fräscht och har ofta bara legat ute ett par timmar i ett naturligt kylskåp. Det är lagligt att ta så länge det inte finns lås på behållaren. Prova även utanför andra butiker, man kan hitta dunjackor och högtalare bland annat.

Däremot kan butikerna bli irriterade och en del har till och med lagt ut gift för att hålla uteliggare borta från soporna. Helt galet! 

Och visst är det ett sjukt samhälle när det finns så mycket överflöd att vi har råd att slänga det? 

Här är några fynd som folk har tagit med sig hem. Bilderna kommer från bloggen frigan.se och jag hoppas jag får ta dom i en sann frigan-anda! 

 

 

 

  

Vården är underbemannad

 

Vi hör hela tiden om att vårdplatserna är för få och att personalen inte räcker till. Sjukvården blir allt större och större och flera människor än någonsin behöver sjukvård. Vi klagar hela tiden på kommuner och landsting för att dom inte har råd med all personal som skulle behövas. Men är problemet att vårdplatserna är för få? Problemet är väl att så många är sjuka? 

Istället för att klaga på landstinget borde vi rikta ilskan mot McDonald's eller tobaksindustrin.  Vi borde förebygga sjukdomar istället för att bota dom som redan blivit dåliga. Man beräknar att ca en tredjedel av alla hjärtsjukdomar är orsakade av skräpmat och dålig kost. På 1900 talet var det ca 2% av amerikanerna som låg i riskzonen för hjärtattacker, idag är den siffran 50%. Varför inte bara stänga ner alla skräpmats restauranger?  Visst, det är snabbt och smidigt men är det värt priset vi får betala? Skulle vi inte kunna ha salladsbarer eller smoothiestånd? Det finns ju såna alternativ idag men eftersom skräpmaten är beroendeframkallande kan man inte skylla på folk för att dom väljer det istället för en stor mättande sallad. På samma sätt kan man inte klandra en rökare, cigaretter är gjorda för att du ska bli beroende av dom! Din hjärna är kidnappad och därför ligger inte valet hos dig!

Hur i hela friden får tobaksbolagen fortsätta?  Det finns absolut inget positivt i deras affärside, den alstrar bara pengar, sjukdomar och beroende.  

Vi borde få lära oss mer om oss själva.  Vad har vi för nytta av multiplikationstabellen om vi inte ens kan ta hand om vår egen kropp? I skolan borde man tidigt börja med att barnen ska få lära sig om hälsa, att dom ska veta hur olika näringsämnen verkar och hur man lägger upp en allsidig kost innehållandes alls vitaminer och mineraler som vi behöver. Man borde ha provsmakardagar, barnen borde få plocka svamp och bär och skriva uppsatser om hur man förebygger cancer och diabetes. Med mycket kunskap är det lättare att göra bra val. Gör man dessutom dom bra valen lättillgängliga blir det ännu lättare! 

Idag är jag fri från nikotin, alkohol och andra droger. Men det har inte varit enkelt! Fortfarande kan jag bli sugen på att röka eller blir helt vattnig i munnen av snusdoft. Fortfarande trillar jag dit i skräpmatsfällan då och då fast jag nästan alltid mår fysiskt dåligt direkt efter. Det är krångligt att göra bra val, är jag ute på bilsemester kan jag köpa godis och pizza var som helst men att hitta en god sallad som inte bara består av lite vattniga blad och tomater är svårt. På ett cafe hittar du 40 olika bakverk men kan inte köpa en enda frukt. Och när alla runt mig äter pommes och flott vill jag också ha! Jag klarar inte av att gå in på en buffe och bara äta vitkål och salladsmix medan alla andra väljer friterat och snaskigt. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Inget blir ju bättre av att sitta hemma

Just nu sitter jag på en restaurang och tjuvlyssnar på grannarna. Dom pratar om någon som bara sitter hemma, båda konstaterar att inget blir ju bättre av att bara sitta hemma. Den meningen upprör mig! Jag har fått höra den själv några gånger och blir så paff att jag inte vet vad jag ska svara. Det är ju bättre att vara ute och jobba, man behöver ett arbete för att må bra brukar det sägas. 

Ja visst. Man går till sitt jobb, får känna att man är någon och har råd med alla räkningar.

Men att konstatera att alla mår bra av att jobba 8 timmar om dagen är ganska trångsynt.  Och att prata om sjukskrivna som bara sitter hemma är lite nedlåtande. När man är sjuk eller mår dåligt kämpar man som fasiken varje dag bara för att orka med vardagen. Man kanske går i en tuff terapi och gråter, skriver av sig och släpar iväg sig till psykiatrin två gånger i veckan. Man kanske känner sig som en stor degklump och ändå måste man busa med barn och diska efter middagen. 

Jag kämpar för att fixa så att allt går runt och för att jobba med alla mina problem. Ändå är jag aldrig riktigt ikapp,  jag får ofta ställa in grejer och prioritera om. Skulle jag ha ett jobb just nu skulle det vara så fruktansvärt stressande bara att ta sig dit och hem. Bara att säga hej till kollegorna eller orka ta på sig rena kläder känns stressande vissa dagar.

Så nej! Alla mår inte bättre av att jobba och nej, jag "sitter inte bara hemma".

Så himla jobbigt att bli medveten!

 

Jag kommer ihåg en skoldag. Jag gick i fyran och klassen hade fått i uppgift att gä ut i skogen och ta med sig något in från naturen. Många plockade med sig löv eller kottar men en kille hade fångat en stackars näbbmus i en liten plastburk. Musen kunde inte röra sig och såg rädd ut men ingen brydde sig! Alla bara skrattade och tyckte han var ball. Rasande ställde jag mig upp och sa -Men släpp ut den!

Ingen reaktion. Läraren sa åt mig att sätta mig ner men jag blev tjurig och gick ut och satte mig på en sten och meddelade att där skulle jag sitta tills musen blev fri. Till sist kom vår lärare ut och sa att nu är musen frisläppt och nu skulle jag komma in. Dom andra tyckte jag var löjlig men jag tycker dom var ignoranta!  Hur kunde dom tycka det var okej? 

Likadant kommer jag ihåg stadens ridskola.  Jag såg sporrar, spön, skarpa bett och elstängsel och undrade vad vi egentligen sysslar med?

Jag får en så överväldigande känsla när jag börjar tänka på det. Hur fan beter vi oss? Varför tar det aldrig slut?  Det vore så skönt att inte veta men jag känner också att det är min plikt att vara upplyst.  Hur kan man annars göra bra val? 

När jag började läsa om feminism och förtryck kom samma känsla. Nej, nej, nej! Vad gör vi? Varför får det fortsätta? Jag vill veta mer men samtidigt sköljer en våg av hopplöshet över mig. 

Nu som mamma har jag börjat intressera mig för barnuppfostran och bara det ordet har jag börjat få avsmak för. Uppfostran. Det påminner mig om sporrar och rep. Vi utövar dagligen förtryck på små människor i syfte att uppfostra. Dom blir instängda i spjälsängar och ska få skrika i panik tills dom somnar av utmattning. Dom ska tvingas i mat dom tycker är äcklig. Dom ska sitta i time out eller skamvrån som det förut hette om dom visar känslor.  Fysiskt och psykiskt har vi ett övertag och det utnyttjar vi totalt och till och med hejar på varandra. "Låt honom inte vinna nu, han ska lära sig att det inte är lönt", "äh, sluta gråta nu det där var väl inget", "nu måste du uppföra dig, annars vill ingen vara med dig". BLÄ! Vilket fult maktspel. 

Jag känner ibland att jag har ingen att prata med sånt här om. Mina närmaste lyssnar gärna men folk fnyser åt djurrättsaktivister och håriga feminister. Man får vara engagerad men aldrig extrem för nån måtta får det väl vara. Extremism gör folk obekväma och den vanliga reaktionen är försvar.

Ibland är jag äcklad över att vara människa. Det vore faktiskt bättre för jorden och hela vårt ekosystem om vi blev utrotade. Den bistra sanningen är att vi inte bidrar med något här, vi bara förstör. Och vi blir fler och fler och vi beter oss värre och värre. Vem blir inte deprimerad över att leva här? 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att leva med psykisk ohälsa

Utanförskap, det är nog den centrala känslan. Att var annorlunda, att fungera annorlunda och hela tiden behöva förklara och försvara mig.

I skolan har jag varit annorlunda. Jag har skolkat, gråtit inför hela klassen för att jag varit rädd och nervös, blivit arg och gråtit för att jag är så arg och det är inte speciellt coolt..., Ibland har jag ljugit för att behålla någon slags stolthet och jag har helt enkelt inte agerat som vanliga barn. Jag har varit utanför och dom andra har märkt det så tydligt, att något skiljer mig från dom.

När jag inte fixade att gå i skolan skolkade jag ofta. Jag brukade hitta på att jag hade ont för det hade jag faktiskt ofta. Jag brukade ha ont i magen och huvudet på morgnarna för jag var så nervös över att ta mig ut hemifrån och till skolan. Jag fick ibland höra - Men du var ju inte sjuk! Oscar såg dig igår! När man väl tog sig till skolan fick man pikar för att man inte varit där. Och då vill man inte gå dit och då blir man ännu mer utanför. 

På alla olika jobb jag har haft har jag varit strulig. Inte orkat komma, inte vågat ringa och säga att jag inte orkat komma, inte vågat prata med dom andra på lunchen utan har hellre suttit ensam och gjort mig utanför. I perioder har jag bara grinat hela morgnarna och ha då sjukanmält mig fem minuter innan jag ska börja så dom knappt hinner ringa en vikarie. Jag vågar inte öppna mig för jobbarkompisar för folk blir ofta obekväma och tar avstånd när jag är ärlig om min bakgrund och min psykiska hälsa. Så då blir det små lögner och jag kan inte släppa in någon för då undrar dom massor om mig och jag vill inte bli "hon den där". Jag har alltid varit den där. Oj vad jag har försökt smälta in men mina sjukdomar märks så tydligt fast dom inte syns. 

Det går inte riktig att ta på för andra. Dom skvallrar och säger att -Ja men det är något som inte är helt som det ska med henne. Nej det är det ju inte. 

Jag tar gång på gång ett beslut att nu, nu minsann ska jag bara skärpa mig! Från och med imorgon ska jag kliva upp utan bekymmer, gå till jobbet i tid, prata med kollegorna och bara göra allt som jag ser att andra gör. Träna på gym, laga matlådor och ha massor av vänner. Nu ska jag sluta fjanta mig, bara jag slutar känna efter kommer det gå fint!

Ibland tror jag att det är så enkelt. Att jag har dålig karaktär eller är ovanligt lat. Andra kan inte se mina sjukdomar,  inte jag heller så jag får ibland för mig att dom inte finns. Skulle jag ha varit fysiskt sjuk skulle det ha märkts på ett annat sätt. Jag menar absolut inte att det vore bättre, bara att det är mer accepterat på något sätt. En fysisk sjukdom känns mer definitiv på något sätt medan en psykisk sjukdom är luddig, läskig och konstig. Ett fysiskt handikapp är något du ofta inte rår för men ett psykiskt handikapp handlar bara om att rycka upp sig eller sluta hålla på hela tiden.  

 

Bilderna ovanför visar hur hjärnan fungerar olika för en person med till exempel bipolär sjukdom. Om vi nu ser en tydlig skillnad varför håller folk på att svamla om att diagnoser bara är en modmodefluga? Jag kan känna mig skogstokig när folk säger att alla har väl nån form av diagnos. En annan sak är ocksä att det skulle vara påhitt för att läkemedelsbolagen vill tjäna pengar. Att hålla på sådär är att förminska det problem som det faktiskt är att ha en psykisk sjukdom! Indirekt menar man att det är väl inte så farligt för alla "har väl en släng av ADHD". 

En terapeut sa åt mig att sluta skämmas!  Att en psykisk sjukdom egentligen är fysisk för ofta handlar det om att något är fel i hjärnan. Hjärnan är ju en del av kroppen och alla kroppsdelar kan bli missbildade eller fungera dåligt på olika sätt. Det är ingen som tycker det är konstigt när något blir tokigt i en kroppsdel. På samma sätt kan det alltså bli fel i hjärnan. Hjärnan är otroligt komplex, det är supermånga funktioner som jobbar på max hela tiden och allt måste samspela så det är absolut inget konstigt att det blir tokigt ibland!  Det räcker med att några signalsubstanser inte fungerar optimalt så får du en psykisk sjukdom. 

Ingen ber väl någon med diabetes att rycka upp sig? Ingen säger väl åt någon som har fel på hjärtat att den ska sluta sjåpa sig? Så varför pratar vi på det viset om psykisk ohälsa? Jag tycker det är orättvist. 

Att välja åt andra

Jag har en släkting som har haft en stroke och nu också fått Parkinsons. Jag halkade in på Terry Wahls hemsida en dag och läste där hur hon blev fri från MS och genast började jag undra om samma sak kunde gälla för min släkting. Terry ändrade kost och det räddade hennes liv. Hela den dagen satt jag som besatt och googlade och letade information om hur man får kroppen att hela sig själv. Och jag hittade massor! Oj vad många solskenshistorier det finns när man börjar gräva.

Sida efter sida med liknande fall skrev jag ut och häftade ihop till en liten bok. Jag tänkte ge den till min pappa som besöker den här släktingen oftare än jag för min pappa skulle komma hit den dagen. När jag räckte fram bunten och förklarade lite om alla som har blivit friska trodde jag han skulle bli lika lyrisk som jag. 

Snacka om att jag blev snopen när han bara kastade ett öga på det översta papperet och fnös. Han ville inte ens ta med det. Det var som att det var så löjligt att något så fånigt som mat kunde göra någon frisk. Men bevisen fanns ju där, sida upp och sida ner! Men, men... Vill inte pappa lyssna kommer förmodligen inte min släkting göra det heller. Jag gjorde det av kärlek, det är hemskt att se hur han bara blir sämre och sämre. På bara några år har det förvärrats kraftigt och jag är rädd för hur det kommer se ut om några år till.

Vad skadar det att byta kost? Tänk om han skulle bli bättre? I värsta fall händer inget men han har ätit god mat ett tag. Hans kost kanske inte ensam är orsaken till hans tillstånd men kosten kan vara en del i helandet.  

Där någonstans insåg jag att det också kan vara en lösning för mig. Tänk om jag kunde bli friskare?! Och om jag blir det så kanske andra runt omkring mig också kommer våga prova? Jag kan egentligen bara förändra mig själv. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag håller på att bli ett riktigt original

Har ni träffat den där hemlösa, förvirrade mannen på McDonalds som mumlar om att staten är efter honom? Har ni en konstig släkting som hela tiden tjatar om konspirationsteorier och man bara nickar och håller med för att slippa ett föredrag om hur lurade vi är?

Jag håller på att bli så. Jag vill träffa på McDonaldas-mannen igen för att säga, du har rätt! Jag tror på dig!

Jag försöker allt jag kan att inte hoppa på folk med mina tankar och åsikter men ibland är det svårt! Om någon vill ha min åsikt får dom fråga mig specifikt för annars håller jag tyst.

Men har man väl börjat gräva inser man att vår lösning aldrig finns inom samhället. Vi måste bort från det! När man upptäcker en lögn kommer resten av dom på löpande band och helt plötsligt står man där och tittar på allt man har trott var sant. Allt bara löses upp och det känns så jäkla konstigt att alla andra bara fortsätter som vanligt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förmånen att få vara tyst!

 

Quiet! The power of introverts in a world that cant stop talking är titeln  på en bok skriven av Susan Cain.

Det verkar vara en mycket intressant bok som jag tyvärr ännu inte haft förmånen att läsa.

Här är en video med författaren:

http://m.youtube.com/results?q=quiet%20the%20power%20of%20introverts&sm=1

Det är en lyx att få vara tyst. Jag mår oftast som allra bäst när jag slipper öppna munnen hela tiden! I videon börjar hon med att berätta om när hon var på läger som liten och alla där skulle vara utåtriktade. Det är en press som alltid verkar finnas! Jag har ända sen jag var liten fått kritik för att jag pratar för lite, att jag är tråkig, att jag måste prata mer så folk får lättare att tycka om mig.

Bland det jobbigaste jag vet är folk som ska sätta ord på varenda tanke, allt dom ser och allt man gör. En ständigt flöde av babbel.

Jag älskar att vara social utan tvång att prata och ibland händer det att det går. Ett exempel är 12-stegs möten. Där kan jag sitta och lyssna i en timme och jag får inte ens prata! Att lyssna utan att behöva "Mmma" eller ställa motfrågor. Då kan jag verkligen lyssna.

Samma på tex släktträffar eller middagar med folk jag känner mig trygg med. Jag kan ligga i en soffa bredvid och njuta av att få vara med i diskussionen utan att behöva prestera och babbla.

Jag är sån. Jag känner som starkast i tystnad, hjärnan får löpa fritt och jag kan verkligen älska mitt eget sällskap när jag är ensam med mig själv. Så fort jag tvingas prata dras jag ut ur mig själv och jag kan bli så frustrerad.

Jag har ofta mobilen liggandes någonstans på ljudlöst för annars kan den ringa när som helst och jag tvingas då prata. Som att någon klampar in i min sinnesro och tvingar mig till något annat. Jag känner det som att jag aldrig kan slappna av helt när jag måste vara tillgänglig för prat i en plastgrej dygnet runt.

När jag får vara tyst känner jag som starkast! Så fort babblet börjar kopplas känslorna bort lite. När jag får vara tyst kommer insikterna. Då kommer sinnesron. Då kommer harmonin. Ensamhet är lika med tystnad. När jag själv får välja om jag vill prata är det en annan sak men i mitt eget sällskap är jag garanterad tystnad. Bland andra förväntas jag prata. Visst gillar jag att hänga med dom jag älskar och kommunikation är viktigt i en relation men det är inte det jag pratar om nu.

Jag vill bara att folk ska sluta trycka ner introverta, att andra ska fatta att tystnad inte är sorgligt eller betyder att man är trög eller blyg.

Det är så ljuvligt att uppleva saker utan babbel.

Min gud

Jag har funderat mycket på min gud, vem är det jag ber till? Jag har svårt att se min gud framför mig som en person. Jag ser gud i naturen till exempel, i djur ser jag också gud. Kärleken till min son är gud.
Så jag kan på ett sätt se vad gud gör eller är, jag kan också känna det.
Gud är att allt löser sig, att allt blir som det ska.
 

 
Jag körde en dimmig morgon på motorvägen. Jag låg i 90 och plötsligt började jag bromsa och tänkte "Djur"! Efter att jag saktat in kommer en stor jämthund travande mitt på vägen i den tjocka dimman. Jag kunde omöjligt ha sett den! Det är gud, magkänsla.
 
En sommar hade jag nyss utbildat mig och skulle starta eget företag. Jag kastade mig ut i världen och visste inte om jag skulle få någon inkomst eller inte. Jag kommer ihåg att jag bad gud hjälpa mig med ekonomin och bönesvaret kom.
Det började rulla in pengar på kontot! Först en rejäl slant, sedan kom ett par tusen då och då under sommaren. Avsändaren var en massa siffror och jag gick till banken för att kolla vem avsändaren var och dom skulle kolla upp det. Dom sa också att om någon hade skickat fel kunde dom begära pengarna tillbaka från mitt konto.
Ett tag efter det gick jag åter till banken och dom hade inte kunnat hitta någon avsändare och det var aldrig någon som begärde tillbaka pengarna.

Stora och små saker händer hela tiden. Kanske inte alltid till min fördel men då kommer oftast en lärdom istället eller så får någon annan lära sig något. Jag har en känsla av att det är det vi gör här, vi lär oss.

I en andlig bok läste jag hur författaren beskrev "himlen" och i mig kom en igenkännande känsla. Himlen är där vi börjar och slutar, alla själar hör hemma där. Innan vi kommer till jorden gör vi upp en plan, som den läroplanen som skolan i Sverige följer fast en läroplan för livet. Vi planerar vad vi ska lära oss och hur.

Jag känner igen det för om jag är i fokus kan jag känna om jag är på rätt väg eller inte. Jag får mycket sanndrömmar, jag känner mycket starka magkänslor, deja-vu och det är som att en urkraft finns med. Ett sjätte sinne som jag bara måste följa. Ibland undrar jag vad jag sysslar med men det brukar visa sig efter ett tag.

Det här kanske låter knäppt men under den perioden jag använde droger var jag aldrig speciellt orolig för jag visste hela tiden att jag inte skulle vara kvar där, ett annat liv väntade på mig. Alla andra var såklart oroliga men jag kände att det här var något jag gjorde just nu och att det skulle vara nödvändigt på nåt vis. Jag kunde känna min framtid och den var varm och skön.

En gång såg jag scener framför mig, jag hade två vägar. Ena vägen var mörk och skrämmande och jag kunde ta den men jag visste redan vad utgången skulle bli, som att jag redan någon gång förut gått den vägen och att det var dags för annat den här gången.

Andra vägen innehöll natur, sol, ljus och skratt och det var dit jag skulle nu. Och det är där jag har hamnat. 

Vad kan man få för lärdomar av att knarka då? Det finns väl inget bra med det? Jo, jag kan faktiskt känna så. Under dom åren var jag crazy, jag fick verkligen festa och härja så att jag blev less! Jag är klar med det nu. Idag uppskattar jag familjelivet till fullo och har inget behov av att ha en 30-års kris. 

Dessutom har jag fått lära mig att ta itu med känslor. Jag har fått lära mig massor om empati och förståelse för andra. Det är så många tragiska människoöden som jag har fått se och  det tänker jag fortfarande på ibland. Jag blir så jäkla arg när folk talar nedlåtande om missbrukare för där har vi dom mest trasiga och utsatta människorna. Dom försöker bara överleva. 

Hade jag inte använt droger hade jag inte hamnat på 12-stegs möten och det var ju där jag träffade min sambo som jag idag har barn med.

Ja, jag svävade iväg lite men så blir det när jag börjar tänka på gud.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vet du om att det kan vara farligt?

Så säger folk ofta om dieter som skiljer sig från den dom är vana vid, alltså svensk "standardmat". 

När jag var vegetarian sa en kompis till mig - Men skadas inte hjärnan om man aldrig äter fisk? Själv åt hon aldrig fisk men bara för att jag aktivt hade valt bort det blev det tydligen en annan sak. 

När jag började med Lchf sa en person till mig att någon hon kände som åt så hade fått kramper en gång och att jag inte skulle äta Lchf för länge.

Nu när jag forskar om raw food får jag både höra och läsa om hur "farligt" det är för någon som har ätit den kosten har hamnat på sjukhus. Dom säger att kosten är för enformig.

Jag kom in på frukterianer och läser att Steve Jobs var det till och från och han dog minsann i cancer.

Det alla glömmer är att ifrågasätta det folk äter varje dag och att i princip alla som ligger på sjukhus och dör för tidigt äter en svensk standardkost. Och att raw food är enformigt?

Jag vet folk som bara äter pasta/bröd/ris och till det korv/salami/fiskpinnar. Ofta är det dom som är mest oroliga när man byter till en annan kost. 

Jag läser raw food bloggar och ser en väldigt varierande diet. Den innehåller olika nötter, frön, grönsaker, frukt, bär, örter och massor av protein, kolhydrater och fett. På köpet får man naturliga vitaminer, mineraler och antioxidanter.

"Ät lite av varje bara" hör jag hela tiden. Men när jag frågar närmare vad folk menar så menar dom egentligen näringsfattiga mjölprodukter som pasta, såser med skummjölkspulver och e-ämnen, kött som är fyllt med vatten och färgämnen och antibiotika och någon icke ekologisk frukt med bekämpningsmedel. Jo nog får dom i sig lite av varje...

Okunskap gör att vilken kost som helst kan bli farlig och näringsfattig. Äter man vanlig mat är det ingen som skyller på kosten om man får kramper eller hamnar på sjukhus. Så fort man äter något annat är det direkt kosten som får skulden. 

Är det inte märkligt? 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad vi har krånglat till det!

Jag undrar ofta varför det känns så fel att göra allt som förväntas av oss medborgare.  Det krävs så mycket energi bara för att klara av en vardag och vi behöver terapi, mediciner och livscoacher för att fixa allt!

Hur blev det såhär?

Jag älskar att vara med djur. Dom påminner mig om hur enkelt allt bör vara! Inte vaknar en hund upp med måndagsångest? En häst går aldrig och grubblar på hur den ska få ihop till hyran! Dom bara är. Dom gör det dom ska varje dag med en viftande svans och en positivism som jag avundas.

Vi tror att det ska vara såhär, att det inte är någon ide att grubbla utan att vi bara ska göra det vi måste. Det här är livet. Ja det kanske är livet för oss, just här och just nu. För oss är det så självklart med en massa saker och det är "jämna plågor". Usch vad jag hatar det uttrycket!  Vi glömmer bort att det inte alltid har varit såhär. Dom senaste generationerna har kastats in i en helt ny livsstil och många har inte ännu hunnit anpassa sig.

Industriella revolutionen tog fart under 1700 talet och så småningom kom urbaniseringen som en naturlig del i det hela. Vi flyttade in till städer och började arbeta på stora fabriker. Vi började trängas och idag ser vi hur sjuka vi blir när vi måste trängas och försvara våra små revir varje dag.  

Jobben var krävande och arbetarna fick låg lön trots långa pass. Vi slutade jobba åt oss själva och fick istället chefer och mer abstrakta sysslor som vi behövde göra för att försörja oss. Kopplingen mellan att blippa på en dator hela dagen för att få mat är väldigt ologisk.

Jag har läst Lasse Bergs trilogi om Kalahari, hur människan blev människa. 

Han beskriver hur vi i begynnelsen levde i mindre grupper och att det fanns runt 2000 människor på hela jorden. Ungefär två timmar om dagen var vi ute och jagade och samlade föda tillsammans. Tvärtom vad vi har trott tidigare jagade även kvinnorna, man har hittat spjut och vapen även i kvinnogravar. Vi tog det förmodligen ganska lugnt och hjälptes åt. Eftersom vi var så få räckte maten och platsen till alla människor som fanns då.

Nutidens långa arbetsdagar med stress, chefer, karriärer och tider att passa är nog mer än vad vi klarar av. Vi vill gärna tro att vi har fått det bättre och enklare idag men jag vet inte om det stämmer? 

Jag tycker att det är en omväg att vara på ett jobb i 9 timmar för att ha råd att gå och köpa mat sedan eller ha råd med kläder så vi ser bra ut på våra jobb.

Vi får inte ens pengar i handen, vi får ett par siffror på en skärm som vi kanske använder för att shoppa oss glada eller supa till på fredagen så vi glömmer hur tråkigt vi egentligen har. 

Hellre skulle jag lägga några timmar per dag på min egna gård. Odla, sköta djuren, plocka bär och svamp, jaga eller tillverka varma kläder. Det är ett direkt reslutat! Du ser tomaterna växa, du svettas och jobbar åt dig själv. Istället för att gå en omväg via ett jobb skulle jag vilja gå direkt på själva kärnan, skapa det vi behöver för att leva.

Med vårat nuvarande system skulle det fungera dåligt om alla blev bönder men om vi alla skulle sträva ditåt skulle det snart bli en naturlig livsstil.

Då kanske vi inte skulle behöva bli utbrända, arbetslösa eller suicida? Livet skulle få en annan mening. Varför inte leva som vi alltid har gjort?

Är det jag som är fel som inte passar in eller är det samhället som ställer orimliga krav?

Snipphår?

Det här har inget med nåt att göra men jag har en fundering.

Varför snackar så många killar om hur äckligt och ohygieniskt det är med kvinnors könshår samtidigt som dom själva sparar ut en massa hår i ansiktet?
Det borde ju verkligen vara opraktiskt och ohygieniskt om man nu ska vara sån?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Känslig

Jag är extremt känslig, allt gör så stora intryck på mig.
Jag blir så himla trött och slut av en vanlig dag i vårat samhälle!
 
Väckarklockan = ångest, hör hemska nyheter på radion, kallprata på dagis, gå förbi tiggaren och får ont i hjärtat, blir illa till mods av gubben som står bakom mig i kön på affären för han börjar pilla på mitt hår så jag som är en fegis måste samla mod för att säga ifrån, kollar huset när jag kommer hem för man har ju hört om galna mördare som gömmer sig under sängar och då är klockan bara 11.00.
Och jag är slut. Så ringer förskringskassan och pratar paragrafer och möten. Så kommer ett brev att jag ska betala en räkning som jag inte har råd med. Så måste jag samla mod att låna pengar som jag inte kan betala tillbaka för att jag är sjukskriven för att jag är så känslig. Kollar tv eller en film och känner mig helt plötsligt tjock och inser att vi har jäkligt risiga möbler för jag påverkas så mycket av media och får lust att banta och ta en megasoffa på avbetalning.
Bilen krånglar, maten bränns och toapappret är alltid slut.
 
Vissa dagar är det bara för mycket. Då tänker jag på Carl som har valt att leva i en grotta och jag tänker fy fan vad lyxigt han har det!
Vilken frihet att dra från samhället!
 
Www.livinginacave.se

0 kommentarer | Skriv en kommentar