Om

Jag har borderline, bipolär sjukdom typ 2 och beroedesjukdomen. Mitt mål är bli helt symtomfri men det kommer krävas massor av jobb!

Nu provar jag mig fram med lchf, vegankost, raw food, meditation, motion, ändrad medicinering, bön m.m. Dessutom håller på jag att utesluta så mycket kemikalier som möjligt och minska all stress.

Till min hjälp har jag även 12-stegsprogrammet och med en terapeut på psykiatrin. Nu ska jag bli frisk!


Instagram: nuskajagblifrisk.bloggo.nu 

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin Personliga framsteg

Tillbaka till bloggens startsida

Dom små sakerna gör det

Jag såg en man jogga förbi mig, han hade en väldigt speciell stil. Istället för typiska lycrakläder hade han en alldeles egen sportlook med bland annat en stor mössa som stod rakt upp med stjärnor på och han sprang inte, han skuttade! Som en liten kalv skutt-joggade han och han såg så glad ut med sitt stora leende som smittade av sig. Han såg ut att vara fri. Jag tycker det är uppiggande att se medelålders män skutta fram i vardagen.

Dom små sakerna gör det. Jag känner mig hoppfull och så tacksam. Idag lyste solen, dom pratade om vår på radion och jag kände ja, det kommer snart! Ljusare tider!

Jag lyssnade på en bra skiva, åt en falafelrulle i kärt sällskap och var hos läkaren som gav mig hopp. Vi håller på att höja en medicin nu och han sa att om det här inte fungerar finns det ännu fler att prova och det kändes skönt. En bra dag helt enkelt. Jag har en lite episk känsla, jag är precis där jag ska vara och ibland känns det helt fantastiskt. Alla små saker leder till något stort, varenda skratt och varenda tacksam dag ger mig bättre förutsättningar inför det som komma skall.

Falafelrullen fick mig för övrigt att inse hur "veganiserad" jag blivit för vitlökssåsen gav mig avsmak. Jag brukar ju älska vitlökssås! Det kändes ungefär lika fräscht som att slicka på en smutsig kospene... Konstigt hur man kan ställa om sig så fort.

Nu ska jag ha kul med sonen!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Glad

Idag är jag tacksam. Jag har sovit hos min mamma och fått massor av hjälp med sonen. Hon har tagit honom på nätterna och matat och pysslat om honom. Mamma och syrran for till Leos lekland igår och busade hela dagen med honom. Tänk vilken fin mormor och moster han har. Och jag älskar att ha dom i mitt liv, dom är mina närmsta förutom min "nya" familj. 

Sambon har varit borta över helgen och jag har verkligen fått sakna honom och inse hur lycklig jag är över att ha honom i mitt liv. Lillen är så glad och charmig och han är min lilla solstråle. Idag ska jag hänga med pappa och knalla runt på stan och museum. 

Livet är ganska bra i all sin enkelhet, idag behövs det inte så mycket för att jag ska känna mig glad. En kram, en middag, ett leende. Familjen är något att vara tacksam över, jag är lyckligt lottad. Det är skönt att slippa droga sig glad eller att vara så upptagen med att hata mig själv att jag inte ser något annat.

Jag börjar hitta min plats i tillvaron, jag börjar vara nöjd med mig som person och det gör allt så enkelt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det har blivit bättre!

Nu är jag tillbaka! Jag har varit helt slutkörd några dagar så det kanske var lämpligt med en bloggpaus. Men jag gillar att skriva här, det är så skönt!

I förrgår kändes det så tufft. Det var krångel med räkningar, ekonomin, jag var trött och vi har knappt haft nån mat hemma. Jag går och känner en massa saker just nu också och bara det är ett heltidsjobb för att inte bryta ihop. I ungefär ett dygn kändes det bara svart och tungt.

Jag sa lite uppgivet åt sambon att det aldrig blir bra, vad jag än gör är jag sjuk. Ibland är det bra att få en spegling av andra för han sa något som jag själv inte ser. Han tyckte att det visst är bättre! Förut kunde mina svackor vara jättelånga och allt stannade upp så ett dygn är väl ingenting, dessutom fungerar jag ganska bra nu för tiden fastän jag mår dåligt.

Det är sant. Jag har ändå kunnat kliva upp och leka med sonen, gå ut och skotta gården och laga middag. Jag hinner aldrig sjunka lika djupt som förut så det blir heller inte lika stora konsekvenser. Ibland har jag struntat i allt för jag bryr mig inte just då och då blir det massor att ta hand om när jag mår bättre och det är ganska tröttsamt och gör mig lite slutkörd och det bli bara en ond spiral. 

En del i att vara sjuk är att mitt minne fungerar konstigt. När jag mår kasst tror jag att jag alltid gör det, att det alltid känns så. Samma när jag mår bra, då glömmer jag att jag ibland mår dåligt och jag kan börja söka jobb eller nåt annat tokigt. Det är jätteskönt att leva med en partner som ser mig och vågar berätta för mig när jag beter mig illa och även berömmer och bekräftar när det går bra. Han får ibland agera som det omdöme som sviktar hos mig!

Det är skönt att allt jobb börjar ge resultat! I ca fem år har jag varit medlem i 12-stegsrörelsen och jobbat mig igenom steg och utmanat rädslor. Jag har provat EMDR, en typ av traumabearbetning, jag har gått vanlig terapi och DBT i grupp, jag har också provat olika mediciner. Nu börjar kanske dom sista bitarna falla på plats, bättre mat och motion och även själsligt underhåll i form av bön och meditation. 

Mina problem ligger som olika lager. När jag mådde som sämst och kom in på behandling var drogerna mitt akuta problem, jag behövde sluta använda droger på en gång! Så småningom insåg jag att det inte var drogerna som var problemet, problemet var alla känslor som fick mig att börja använda droger. Jag måste ta itu med alla inre spöken för annars kan lusten att använda droger komma tillbaka. När jag rensar ur min garderob får jag inte lämna kvar något!

Först jobbade jag med alla skuld och skamkänslor som fanns över det jag gjort mot mig själv och andra genom åren. Sen upptäckte jag mer och mer! Där fanns ätstörningar, psykiska sjukdomar, trauman och nu börjar jag komma in till kärnan.  Nu börjar det göra riktigt ont, nu när jag äntligen vågar konfrontera min pappa. Säkert kommer jag hitta mer och mer för jag har varit duktig på att stänga in känslor och försöka gå vidare utan att bearbeta det som hänt. 

Nu är det dags, nu ska allt grävas fram och ältas! När man håller på med hästhoppning säger dom att man ska kasta hjärtat över hindret och följa efter. Jag vet ibland inte om jag kommer klara alla hinder som sätts upp framför mig men jag har inget val, jag måste över! Annars står jag still och trampar, då kommer jag ingenvart och inget blir bättre av det. Min pappa frågade lite försiktigt om vi inte bara kunde glömma allt och gå vidare men jag kan inte göra så mot mig själv. Det var välment från hans sida men tyvärr måste jag välja min egen hälsa framför hans önskning.  

Jag önskar att jag ska bli helt frisk, fort ska det gå också! Men i verkligheten får jag kanske sikta på att korta ner svackorna och minska negativa konsekvenser, att inse att det faktiskt går åt rätt håll. I 12-stegslitteratur står det vi inte ska krävs själslig perfektion för det är omöjligt, det är att sätta ribban alldeles för högt! Sitter målet på den nivån kommer det bara att leda till besvikelse. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ny dag, nya tag!

Igår kände jag mig dålig, en skavande och irriterande ångest hade byggt bo. Men jag orkade bryta det!

Jag städade och gjorde fint här hemma för det är så himla deppigt med disk och smuts överallt.

Jag åt en bra lunch och middag, i princip bara raw food. Till kvällen blev det en nyttig raw chokladpudding baserad på avokado.  Mycket godare än det låter! Jag har dessutom skrivit av mig om alla jobbiga känslor här. Jag gick igång lite för mycket bara av städningen. När jag varvar upp och börjar städa och greja är det svårt att komma ner i varv sen för att vila. Även fast jag inte vill ska jag försöka sova för det behövs. Ett knep som har visat sig fungera är att gå ut och promenera raskt eller springa, det blir så lungt och skönt kroppen sen!

Jag var ute en liten sväng bara och gjorde som jag brukar. Jag promenerar i rask takt och joggar sakta så långt jag orkar, promenerar osv. Sen kändes det ganska behagligt i kroppen! Jag har varit stillasittande så länge nu att jag har glömt hur skönt det är med motion.

Så det var en kort svacka! Det går åt rätt håll. Jag har slut på internet nu och kommer inte kunna fylla på det förrän om en vecka så det kan bli lite tunnare med inlägg några dagar så ni vet. 

Har det blivit bättre då?

Sen jag började blogga tycker jag faktiskt att det har blivit lite bättre.

Jag hör ett mantra i mitt huvud "nu ska jag bli frisk! " Det känns på något vis som att jag tar tillbaka kontrollen.  Jag vet att bipolär sjukdom är kronisk men jag vet också att folk kan bli nästan helt symtomfria. Bloggen driver mig att leta fakta och att prova nya grejer. Jag har lärt mig massor om näring, biologi, sjukdomar, historia och kultur bland annat. Det känns som att jag börjar få en bild av hur det kunde bli såhär och jag är och nosar på lösningen.  

Det känns meningsfullt och det driver mig framåt. Jag vill veta allt som finns att veta om hälsa och jag vill dela det med er! Att ni läser och kommenterar betyder så mycket för mig, ett stort tack ska ni ha!  

Visst är jag fortfarande trött och låg ibland men allmäntillståndet är lite lättare och gladare. Jag börjar leva så som jag lär. 

Kramar till alla er!

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Motion, mat och böcker

 

Idag var jag sugen på att motionera! Det är en härlig känsla som dyker upp allt oftare. Det kan också bero på att lillen sov från ca 22.00-6.30 utan att vakna en enda gång! Underbart.

Jag hade två ärenden i "centrum" att göra så jag parkerade bilen och tog en lång omväg till apoteket. Jag joggade så långt jag orkade och sen promenerade jag,  joggade lite mer osv. Jag börjar få upp flåset! Jag kan jogga dubbelt så mycket som när jag började. 

Jag beställde medicin på apoteket och sen sprang jag vidare till biblioteket och hämtade två böcker som hade kommit. 

Grönt för livet av Viktoria Butenko, handlar om hur man får ett friskare liv med gröna smoothies.

Jag lånade också Wild av Jay Griffiths. En 430 sidor lång bok på engelska skriven av en antropolog som ger sig in i djungeln i Amazonas för att träffa shamaner och andra vilda skildringar. 

Böcker som handlar om sånt jag gillar finns ibland inte på svenska, kollar man däremot böcker som är skrivna på engelska hittar man väldigt intressanta böcker om "smala" ämnen. Det var lite jobbigt att läsa engelska böcker först men man vänjer sig.

Vi behövde fylla på fruktförrådet och jag brukar köpa den frukt som är på kampanj. Idag fick jag två kilo blodapelsin och vanlig apelsin för 20 kr. 

Känner mig tillfreds och lugn och nu ska jag förbereda middagen och sen går jag och sover ett tag.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bryta isoleringen

 

Jag har velat vara ensam ett tag men idag blev jag lite less på det faktiskt. Jag åkte in till stan och sitter nu och läser serieböcker på biblioteket.  Skönt! Jag får se andra människor och kan sitta och läsa och umgås utan att behöva prata med någon. Sen ska jag till ica maxi och handla lite bra grejer.  Ekologisk tandkräm, spicy bananchips, raw food kex, quinoa och annat smarrigt. Kanske unnar jag mig till och med lunch någonstans!

Vad skönt det är att vara pigg och orka göra något. Igår blev det så stressigt på morgonen för jag ville sova längre men resultatet blev att både jag och lillen blev stressade och griniga! Idag klev vi upp en halvtimme tidigare och hann gosa och ta det lugnt. Jag hatar stressiga morgnar! Massor av tid, en bra frukost, tända ljus och en bön är min grej.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Välja bort människor

 

Jag tycker det är oerhört viktigt att ha rätt människor omkring sig. Hellre är jag ensam än att ha folk i min närhet som inte är bra för mig.

Det har inte alltid varit så. Ibland har jag inte vågat göra slut med en kille av rädsla för att bli ensam. Ibland har jag fortsatt träffa den där kompisen som jag inte längre har nåt gemensamt med för att det är jobbigt att göra slut med en vän. Ofta har jag omedvetet sökt mig till folk som inte visar mig kärlek och respekt och sen har jag jobbat hårt för att dom ska gilla mig. Som att det skulle betyda mer om nägon som ogillat mig börjar visa mig kärlek.  Då har jag struntat i alla runt mig som borde ha fått min kärlek och istället har jag placerat den där den inte hör hemma.  

Att ge omtanke och tid till rätt personer är viktigt!  Det är så lätt att ta en mamma, syster eller sambo för givet men det är dom som ska ha all min energi! Inte det där puckot som egentligen inte tycker om mig.

Regelbundet kollar jag igenom mina relationer. Oj, den där kompisen har jag inte ringt på länge, det måste jag ju göra! Eller nej, har vi egentligen roligt ihop? Varför har jag inte ringt på länge,  det är väl för att jag inte har lust? Då får det vara. Det kan vara en släkting, en kompis eller någon bekant, det spelar ingen roll!  Umgås aldrig med någon bara för att. Umgås med dom som ger dig något, med dom som förstår och respekterar dig. Annars är det faktiskt bättre att vara ensam.  

Men kommer en riktigt fin person in i ditt liv ska du satsa! Börja lita på magkänslan, känns det bra så är det bra. Att vara eremit är ingen lösning men att begå våld på sig själv för att slippa vara ensam är inte bra. Jag hatar att hålla mig på god fot med folk bara för att det inte passar sig att ifrågasätta eller ta avstånd. 

Ett nyligen inträffat exempel är min pappas fru. Styvmodern kan vi kalla henne. Hon har funnits i mitt liv i 18 år och hon har aldrig gillat mig, jag har heller aldrig gillat henne. Hon har gjort så att jag inte velat komma till min pappa och hon har sagt att hon inte heller vill ha mig där. I hennes hem som hon kallar det. Trots det har en charad pågått under alla dessa år. Hon har pussat mig på kinden och sagt heeeej och jag har köpt julklappar åt henne. Allt ser bra ut, fortsätt bara spela, ingen ide att ta det här vidare. Förrän nu! Jag luftade problemen och styvmodern ballar ur. Likt en vampyr som blir utsatt för vigvatten har hon spottat och fräst åt sanningen och blivit helt crazy. Nu vägrar hon prata med mig och jag fär inte ens hälsa på hos min pappa. 

Pappa säger att det kommer gå över. Bara jag inte drar i det här mer kommer hon kunna förlåta mig så vi kan gå vidare. Om några månader kanske vi kan träffas och prata om något odramatiskt och trevligt? Dra mig baklänges och kalla mig Kurt! Vafan?! Ska vi börja med charaderna igen? Varför? Jag vill inte ha henne i mitt liv. Okej att det är olämpligt att bli ovän med sin pappas fru men nu får det bli så. Jag saknar inte henne det minsta, tvärtom! Det är så skönt att slippa träffa den där häxan, jag känner mig faktiskt fri. Jag kan välja bort henne ur mitt liv. Den där energin lägger jag hellre på någon annan som förtjänar den bättre.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Måendet idag

Jag är pigg, glad och harmonisk! Jag startar ofta dagen med en stor banansmoothie och jag brukar piggna till direkt. Dessutom går det fort att göra!

Lillen går på dagis igen och jag hinner vila och meditera mer. Den här egentiden i tystnad är så viktig för mig!

Jag har motionerat och skottat massor av snö, skönt att få använda kroppen.

Två små råttor har flyttat hem till oss. Jag fick ju ta bort min hund i somras och huset har känts väldigt tomt sen dess. Men nu har jag fått inreda två stora, roliga burar och jag lagar och hackar mat varje dag åt dom små sötnosarna.

Jag har tagit upp en stor, geggig konflikt med min pappa och hans fru och när jag fick lätta mitt hjärta var det som att någonting började läka inombords.

Tolvstegsmötena känns bra igen. Jag hade en riktig kris ett tag när allt kändes piss men nu känns det roligt och attraktivt att vara en medlem i programmet. Skönt!

Jag håller också på att fasa in en ny medicin, Lamotrigin, och hoppas att den kan putta upp mig ännu en bit.

Ja, livet leker! Jag orkar vara en bra mamma och en bra sambo och jag har dessutom fått finnas till för andra i min närhet. Good life!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nu är jag tillbaka!

Det har verkligen varit några intensiva veckor. Först var lillen hemma en vecka med öroninflammation och sedan var dagiset stängt ett par veckor så lite över tre veckor har han, jag och sambon varit hemma.

Det låter knasigt att jag tycker det är så jobbigt men så är det. Sonen har sovit uselt och vissa nätter har han väckt oss en-två gånger i timmen hela natten. Han är 1, 5 år och dom gånger har har sovit en hel natt går att räkna på en hand. Det sliter på en att sova så dåligt! I vanliga fall sover jag på dagen medan han är på dagis men det har alltså inte gått.

Och han är en riktig busunge! Ständigt igång och nyfiken.  Det är jättebra, han är pigg, frisk och älskar livet. Han skrattar sig igenom dagarna och är en stor källa till glädje.  Men man får hela tiden hålla koll på honom för vips så är han uppe på köksbordet eller har fått tag på något farligt. Han sitter aldrig stilla utan drar fram som en orkan och det känns lönlöst att städa för allt är framme igen på tre sekunder.

Jag har varit på helspänn i flera veckor. Till och med när han sover på dagen får jag vara på helspänn för han vaknar flera gånger och har tappat tutten eller så har jag råkat tappa nåt eller leva om lite och då vaknar han. Han har ätit dåligt pga nya tänder också och är hungrig och blir ledsen och måste få massor av närhet.

Så ja... Det har varit intensivt.  Jag och sambon har lätt för att börja gnälla och störa oss på allt när båda är hemma och alla rutiner försvinner. Sena morgnar är skönt men jag mår egentligen inte bra av att sova till tolv.

Jag har varit helt slut mentalt och förstår att det vore bra att komma iväg och göra nåt men orken har helt enkelt inte funnits.

Idag öppnade dagis och när jag körde hemåt i tystnad släppte alla spänningar!  Jag blev så trött att jag nästan somnade bakom ratten. Nu ligger jag ensam hemma i en säng och det är tyst, mörkt och skönt. 

Jag älskar min familj, vi har ofta roligt tillsammans och jag är så tacksam över dom, det ska ni veta. Jag avgudar sonen,  han är helt perfekt och jag har hittat min stora kärlek, sambon är en drömkille. 

Det är jag som inte hänger med och orkar inte hålla tempot.  Det är så viktigt med sömn och egentid för att jag ska vara balans så allt verkar falla när jag inte får det. Men nu ska det bli andra bullar och jag kommer uppdatera er oftare.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Pigg!

Idag har jag haft massor av energi. Jag har städat och busat och jag kom nyss in från en promejogg runda. Jag gick i rask takt varvade med att jogga tills jag blev flåsig. Skönt! Det är så himla härligt att vara pigg!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kortaste svackan någonsin

I morse tänkte jag att jag förmodligen skulle bli sängliggande ett tag. Jag mådde så jäkla risigt både psykiskt och fysiskt! Efter jag skrev ett inlägg la jag mig i sängen i mörkret. Och jag bad till min gud.

Efter en stunds vila gick jag upp och kände mig sådär. Så småningom började humöret släppa och jag kände mig rentav glad! Nu på kvällen tog jag ett varmt bad med tända ljus och jag bad igen och mediterade.  Jag har nästan helt kunnat låta bli sockret och har ätit massor av råa grönsaker, bönor och bär. Nu är jag glad, harmonisk och mycket, mycket piggare! 

Så jag kanske inte kan undvika att få dippar men kan jag komma tillbaka såhär snabbt gör det kanske inget? Bra vanor verkar göra att jag lättare hittar tillbaka. 

För en liten stund sen kollade jag på en dokumentär om Woodstock Fruit Festival, en festival jag absolut vill besöka! Den var väldigt fin och jag fick en andlig känsla medan jag kollade. Starka färger, svallande känslor och en total närvaro.  Skärmen vibrerade till och med lite. Så blir det när jag kollar på sånt som är "mitt". Jag vet inte hur ofta jag har kollat på ridskolans luciashow och bara gråtit och känt så som jag beskriver ovan. Eller på hundagility, där står jag med tårarna rinnandes och är så berörd. Knasigt haha :-)

I slutet av dokumentären rullade en låt igång och i samma stund insåg jag att jag har drömt om detta! I drömmen fanns alla dom här vackra miljöerna, husen och vattnet och i drömmen hörde jag samma låt. Det är 5-6 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg den så starkt och har tänkt på den ibland. Jag drömde den när jag höll på att tända av och jag såg det vackra i den här drömmen som ett hopp om en bättre framtid med ljus, natur och kärlek. Och idag inser jag att det var en sanndröm. 

Det här händer då och då men jsa delar helst inte det med någon för det är så himla personligt. Dessutom tar det bort lite av min känsla. Jag funderar alltid på hur jag ska kunna sätta ord på allt som händer och känns under såna här andliga upplevelser men jag kommer ofta fram till att det inte går och att det inte behövs.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Socker, ångest och fok överallt!

Vi är 50 mil hemifrån och firar jul. Det är jättemysigt men bland det jobbigaste jag har gjort på länge. Det är 12 personer här, två småbarn, fyra hundar och i köket sitter två undulater och tjattrar glatt.

Sonen har knappt sovit och inte jag heller, alla pratar och det är socker överallt! Jag trodde mitt sockertroll hade lugnat sig men jag inser hur lätt det är att vara utan socker hemma eftersom jag inte köper hem sånt. Just nu vill jag bara vara ensam, slippa prata och få ha det tyst och får ångest när det inte går. Så jag stänger in mig med massa gottis och försöker äta bort känslorna vilket leder till magont, hög puls, trötthet och irritation. 

Jag bör egentligen undvika såna här situationer. Det är inte bra att trigga igång ångesten. Jag har pratat mycket om det i terapin och vet att varje gång jag mår dåligt eller får ångest ökar det risken att det ska hända igen. Det är som att ploga upp en väg i hjärnan och varje gång jag kör den vägen ökar risken för att jag ska köra in där igen och ploga upp en ännu större väg. 

Bra att bli påmind om mina begränsningar. Jag vill kunna fixa sånt här men i verkligheten gör jag inte det. 

Puss och hej!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vatten

Jag skrev tidigare ett inlägg om boken "Din kropp skriker efter vatten" där författaren menar att många av våra sjukdomar kan bero på uttorkning. Jag har efter det druckit flera glas vatten fördelade över dagen och ofta känner jag hur välgörande det är!
Jag tycker att jag känner mig klarare i skallen och mindre trött. Kom bara ihåg att salta ordentligt! Vi har blivit så rädda för salt och det kan bli problem om vi saltar för lite och dricker en massa vatten för balansen i kroppen rubbas.
 
Prova. Så himla enkelt!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mycket gråt nu

Idag fick jag ett tungt mail från min far. Som jag sagt tidigare försöker jag reda ut saker med honom och hans fru och leta lösningar så vi kan umgås . 

Det har tyvärr blivit så att hon inte vill reda ut saker utan nu är vi knappt välkomna hem till dom längre, vi ska förvarna innan vi hälsar på så att hon kan gå hemifrån och slipper träffa oss. Jag blev så besviken och ledsen och idag är jag ett litet barn som gråter och gråter och alla känslor blir fysiska.  

Nu är det bara att göra livbåtarna redo för nu svajar det!

I flera år har jag önskat att jag vågat ta upp det här och när jag väl uttrycker mig blir det kaos. Här ligger massor av min problematik! Så fort jag visar känslor har det blivit kaos och jag är så rädd för mina känslor. Min pappa lämnade mig och jag har inte kommit över det. HÄR ligger ett stort problem! Jag känner hur stort det är och är lite tacksam över att det blivit en storm för då händer det saker i alla fall. Ut med skiten! Här har jag massor av insikter till varför jag blivit som jag blivit och insikter är ju första delen till förståelse. 

Det blir lättare att acceptera mig själv om jag vet varför jag gör som jag gör. 

Jag ville köpa godis, det var min första, sockerberoende tanke. Men jag har pratat och ältat och ätit sund mat och dessutom tagit en 40 min promenad med hög musik i öronen. Jag måste fixa det här. Det kommer gå över. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Att försonas

Jag har tidigare skrivit om min relation till min pappa. Jag älskar honom, han är en fin människa men vi har väldigt många taggar i vår relation.

Som liten var jag mest ledsen över hur det såg ut. Han lämnade mamma, hittade en ny kvinna och flyttade direkt dit. Jag, en 9 årig flicka, fick en helt ny familj från ett annat land med andra synsätt på saker och ett annat språk. 

Det var ett väldigt strängt och kärlekslöst förhållningssätt till mig och min syster. Pappa jobbade mycket och vi var där med en styvmamma som helst inte ville att vi skulle finnas, vi var ett bihang och det kändes klart och tydligt.  

Vi brukade åka dit under vilda protester och väl där stängde vi nog av alla känslor. Från början satt jag i hallen på natten och grät och var rädd men efter ett tag blev jag bara tyst och flydde in i en bok eller tidning. Varje gång det var dags för middag fick jag ont i magen.  Det var ständigt tjat om hur dåligt bordsskick vi hade och att man skulle sitta rakt och vara tyst och hur vi än gjorde var vi fel. Vi satt fel i soffan, vi drack mjölk för högljutt eller vi störde när vi kom in på natten och hade mardrömmar. Så vi slutade åka dit helt.

Än idag känner jag mig ofta fel. Jag ser hur min styvmamma kommer hit och rynkar på näsan och slänger ur sig syrliga kommentarer. Det gör att jag inte vill hälsa på min pappa och han kommer inte hit så ofta. Är hans fru med känns det så himla spänt och konstigt. Mitt barn har varit rädd för sin morfar för han träffar honom aldrig.

Pappa frågade aldrig varför vi slutade komma dit. Hans fru var nöjd när vi slutade komma och istället träffade vi pappa på ett café 2-4 ggr i månaden. Dom var ute och reste och hade stora fester hemma och han verkade inte alls sakna oss. 

Varje gång vi ses idag påminns jag om allt. Det blir så tydligt att pappa är en främling. Han har ingen aning om min favoritmat eller hur han ska hålla sitt barnbarn. Det går inte att få en djupare kontakt om vi aldrig pratar om det som varit! Så fort vi har tagit upp hur vi har haft det blir pappa tyst och pratar inte med en på några dagar. Sedan ringer han upp och låtsas som inget alls. När jag pratat med hans fru om det säger hon att vi var så jobbiga barn och att det var vårt fel.

Så vi har kört samma charad. Vi träffas, kramas, pratar lite ytligt och alla sitter spänt. Men återigen har jag och syrran försökt reda ut allt! Jag ringde pappa och berättade massor om hur jag känner, att han lämnade mig och valde sin fru. Att jag har saknat honom i flera år. Att jag var rädd för hans fru som liten. 

Hans lösning var att vi bara skulle ses vi två hemma hos mig. Att gömma problemet.

Jag halvskrek -Varför sa du inget när vi slutade komma till dig? Varför saknade du oss aldrig?

Och pappa reagerar som vanligt med att humma till svar och sluta sig som en mussla. Idag var han helt under isen.

Min modiga syster sa igår att nu när allt ändå är uppvirvlat så fixar vi en lösning! Vi kan väl sitta ner och prata allihopa och reda ut saker och framförallt komma överrens om hur vi ska få det att fungera i framtiden! 

Trots att hon har fått extra mycket skit av pappas kvinna vill hon försonas och det är så jäkla fint tycker jag. Det tycker inte dom. Pappas fru vill nu inte vara i samma rum som oss och han sa att vi möjligen kan prata lite om ett tag när allt har lagt sig. Han lät knappast eld och lågor över vårt förslag utan tycker vi är elaka och jobbiga som inte bara kan låtsas att allt är bra som vi alltid gjort.

Jag sa att i nuläget kommer dom inte få vara barnvakt för jag är rädd att hans fru ska skaka sonen och skrika åt honom som hon gjorde mot oss. Jag vill att vi ska få bättre kontakt först och att hon ska sluta med sina medeltida uppfostringsmetoder. 

Inte ens det verkar motivera honom till att hitta en lösning. 

Hur gör man? När någon är så fruktansvärt konflikträdd, hur når man fram? Eller ska jag släppa allt med följd att vi aldrig kommer få bättre kontakt? Det här känns viktigt för mig, för att jag ska komma vidare i livet vill jag liksom få klarhet och reda ut saker.

Skriv gärna om ni vill.

På gränsen

Min sambo uppmärksammade något idag som jag själv har känt av. Han sa att han går och väntar på att jag kanske ska bryta ihop och hamna i en svacka. 

Jag med faktiskt.

I vanliga fall är det ofta jättebra eller jättedåligt. Sista tiden har jag märkt att snart blir det kaos, jag känner det. Men jag har gjort allt för att inte bryta ihop! Jag har stannat upp, minskat på alla krav och mediterat, ätit bra, sovit massor och bett till min gud flera gånger om dagen. Så har jag fixat en dag till! Och kunnat vara mamma och sambo. 

Men det har varit en massa jobb varje dag. Och nu har jag svårt att göra allt det jobbet och jag känner ångesten och tomheten krypa fram. Allt blir förstorat och jag gråter och skrattar om vartannat. Ofta blir det för mycket och jag blir trött och känner mig maktlös inför alla känslor och då blir allt meningslöst.

Är jag maktlös spelar det ingen roll vad jag gör (tror jag) och är allt meningslöst kan jag skita i allt ändå. Så jag hetsäter godis,  skiter i att gå ut eller göra annat som jag mår bra av och svackan är ett faktum. Men nu säger jag åt mig själv att Stopp, vänta! Gör allt du kan!

Så jag har pratat av mig, vilat, bett och mediterat lite. Ska ta mig ut på en promenad också och kasta dom där jäkla kakorna som är i skafferiet. Jag är inte maktlös! NU SKA JAG BLI FRISK! Då måste jag agera friskt.

Ingen egentid just nu

Lilleman är som sagt hemma och är sjuk och sambon vabbar så vi är tre pers i huset dygnet runt nu. Det känns ovanligt rörigt i skallen, jag orkar inte ta mig ut och inte motionera, får ingen ro att meditera och sover sämre än vanligt. 

Det får till följd att jag äter mer skräp än jag brukar och jag blir tröttare och allt blir bara en ond spiral. Idag, mitt från ingenstans är jag plötsligt vrålsugen på hamburgare och vräker i mig ett minimål. Efteråt fick jag ont i magen och blir bara mer hungrig och känner att jag lika gärna kan köpa choklad och tröstäta... 

Åkte hem och tog mig en kopp te istället för choklad och skulle skriva ett långt blogginlägg men precis då vaknade barnet och vi fick fixa med flaskor, han ska ha sin medicin och jag är så himla trött nu.

Jag behöver få vara helt ensam, utan ljud och lampor och leksaker överallt och just nu går det inte. Jag hinner inte med mina känslor och alla processer jag varit i stannar upp lite. Jag har hittat så bra rutiner sista tiden och nu bara rasar allt! 

Det är lätt att ta hand om mig när jag bara har mig och mina behov att se efter. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Peppa upp mig

Helt plötsligt smög en dålig känsla över mig. Jag känner mig fel, orolig, dålig och jag har ont i magen. Ungefär som att någon står och mobbar mig fast det verkar vara jag som är taskig mot mig själv! Jag har svårt för närhet, det bara kryper i mig när någon rör mig.

Jag vet inte varför... Om jag gissar lite hejvilt kanske det är för att jag har blivit mobbad i skolan? Eller för att en viss elak kvinna brukade trycka ner mig när jag var liten? Eller är det den där jäkla idioten som jag hade i mitt liv förut? Kanske alla elaka kommentarer har samlats i mig och går på repeat av någon konstig anledning?

Ibland undrar jag seriöst om jag har en förbannelse över mig. 

Ja ja, nu ska jag hitta lösningen! Jag tänker inte acceptera att må dåligt idag, inte om jag kan bryta det.

Värt att prova:

1. Meditera

2. Be till gud om hjälp

3. Ät ordentligt, hjärnan behöver bränsle

4. Låtsas som om att jag mår bra! I så fall skulle jag ha fräschat till mig, tvättat håret och tagit på mig rena kläder.

5. Städa upp här hemma, det är svårt att vara harmonisk i ett skitigt kaos.

6. Ta mig ut ur huset en sväng.


Vi får se om det hjälper. Nu har det gått 30 dagar utan någon svacka men det har krävts en massa jobb! 

 

Tömning igen

Den här veckan har varit intensiv. Jag är i kontakt med allt, kanske på grund av mitt lugna tempo med böner och meditation.
 
I somras förlorade jag min bästa vän. Min fina, vackra, glada hund fick somna in och jag har haft svårt att ens våga tänka på det. Han har hjälpt mig så himla mycket! I elva år var han min ständiga följeslagare och jag kände mig aldrig ensam med honom vid min sida.

Djuren är våran största gåva! Jag är så lycklig att jag har fått ha djur vid min sida sen jag var liten. Det gör så ont att sakna min vovve men samtidigt är det fint att han efterlämnar ett sådant tomrum och så stor sorg. Sorg och saknad är kärlek, det är så fint att få älska någon så mycket att man saknar dom så fruktansvärt.
 
Sorg är en massa fina minnen, lycka, kärlek och starka band. Det är sällan jag kan knyta an till människor på samma sätt. Djuren däremot är gud i sin finaste form. Dom har något som vi har tappat och att ha djur omkring sig är en lyx som jag alltid ska unna mig.
 
Nu är det så tomt hemma. Jag känner mig ensam på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Och idag får jag gråta och börja tömma ut lite av den sorgen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg