FRÅN GALNING TILL GURU

Jag gillar att lära mig mer om självkänsla. Det är för mig ett ganska nytt ord, självförtroende är något som det länge har surrats om men självkänslan handlar mer om att känna vårt eget värde. Att vi är bra precis som vi är och att vi har förmågan att vara empatiska mot oss själva. Har man en bra självkänsla så känns det okej att känna alla känslor. 

Jag var och lyssnade på en föreläsning med Petra Krantz Lindgren, hon är en beteendevetare och förälder som är duktig på det här med självkänsla. Hon har skrivit en bok, Med känsla för barns självkänsla, och har även en blogg. Det hon pratar om gäller att bemöta våra barn men med det här tänket lär vi oss också att bemöta folk i alla våra relationer och även hur vi bemöter oss själva. 

På hennes föreläsning var vi ca 150 engagerade vuxna och det är rätt bra för en liten håla i norrland. Jag fick lite ståpäls när jag såg ut över publiken för det här är en ny rörelse! Tänk att så många tycker det är viktigt med barns självkänsla, tänk vilket samhälle vi är på väg mot. Jag kände hopp! I pausen hörde jag två lite äldre kvinnor säga till varandra:

- Tänk vad alla dom här föräldrarna får med sig hem! Det här är något helt annat än det vi gav våra barn och nåt helt annat än vi själva fick.

Precis! All heder åt vuxna som har gjort sitt bästa, i all välmening har föräldrar, skolan och andra vuxna uppfostrat barnen men se vilka människor det blev. Så många rädda, osäkra människor med låga tankar om sig själv och psykiska sjukdomar, våld och droger. Det är dags att göra annorlunda. 

Vad är ditt mål som förälder? Ofta löser vuxna problem här och nu, direkt dom uppstår. En bra grej att fundera över är att fundera hur vill jag att mitt barn ska känna sig? Jag vet i alla fall att jag vill att min son ska känna sig trygg. Han ska tycka att det är okej att uttrycka åsikter och känslor och att han är bra vad han är gör. Vill jag det är det nog bra att ha en plan precis som inför alla andra mål man sätter upp.

Just i nuet kanske man vill ha ett tyst och lydigt barn som gör som man säger men vad händer med det barnet som vuxen? Vågar det barnet lämna en partner som slår? Eller hävda sin plats?

Just nu kanske man vill ha ett barn som inte bråkar men kommer det barnet att stänga inne alla känslor även som vuxen? Ja förmodligen. 

Ofta säger vi att vi älskar våra barn men när vi bråkar på dom hela tiden känner barnen sig oälskade och usla. 

Vi har en ide om att barnen ska lyda oss. Att om vi vill en sak ska barnet tvingas till det oavsett om det är viktigt eller ej, ett nej är ett nej! Man kanske slutar fråga, tex vill du gå in? Istället säger man nu går vi in, punkt slut. Vad jobbigt för barnet att hit och dit bli tvingad till saker bara för att följa föräldrarnas regler. 

För att ta ett exempel ur en vanlig familj:

Barnet äter frukost och ska äta själv. I ren lycka provar barnet vad som händer om man hållet tallriken upp och ner, eller hur det känns att trycka ner fingrarna i yoghurten? För barnet är allt nytt och spännande men vi vuxna ser bara problem. Vi säger nej och tittar argt på barnet. Det barn som var så nyfiket och glatt får nu höra att den är fel, den beter sig fel, äter fel.

Eller barnet som glatt har hittat en trumpet att blåsa i. Barnet springer runt och tjoar och vill att alla ska höra vad hen har lärt sig. Direkt kommer en irriterad vuxen och säger nu räcker det! Men herregud, om barnet har kul och gör något så utvecklande som att spela ett instrument kan väl barnet få göra det? Gå in i ett annat rum om det stör dig.

Vi säger att barnen äter fel. Vi säger att barnen känner fel. Vi säger att barnet inte klarar av saker. Vi lyssnar inte på barnen. Skulle du vilja bli utsatt för det varje dag? Lägg till stress och en iphone så har du en frånvarande förälder som mest bara tar kontakt med barnet för att kritisera. Vi ser hemmet som vårat, dom vuxnas, och barnen får finnas där på nåder. Men dom ska inte röra våra saker eller stöka ner i vårat hem. Dom får ofta inte ens leka med "sina" saker hur dom vill för även dom vuxna tycker att det tillhör dom för dom har minsann köpt leksakerna.

Barn behöver inte allt det här. Ibland behöver vi kliva in och stoppa barnet från fara men allt där emellan behöver vi inte vara och peta på. Jag skulle bli galen om min sambo gick efter mig och sa Ajabaja så fort jag rörde några av hans grejer. Eller om jag har spillt ut ett glas mjölk och han säger - Där ser du hur det går, nu får inte du hälla upp mjölk fler gånger! 

Vi säger också ofta nej på frågor som barnen inte ens har ställt. Exempelvis när vi är på affären och barnet ivrigt pekar på glassdisken; Kolla, glass! Standardsvaret brukar låta typ -Nej det blir ingen glass! Egentligen ville nog barnet bara visa sin värld. Berätta att hen gillar glass och visa att där finns en hel låda med glassar. Man kan istället bekräfta genom att visa att man ser barnet, - Oj, ja kolla vad mycket glass! Vilken är din favoritsmak?

Barn vill göra som vi vuxna och dom vill anpassa sig till samhället. Vi har nog aldrig haft några regler förutom att sonen inte får skada sig själv eller andra och han vet alldeles utmärkt hur man uppför sig ändå. Han visar ofta respekt och empati och är dessutom en riktigt levnadsglad rackare.

Vill du ha ett lydigt barn? Använd hot, straff och mutor blandat med lite skam och skuld säger Petra.

Barn trotsar inte, dom förmedlar att dom har ett behov som behöver tillfredsställas. Barn kan inte alltid få sin vilja fram men låt dom alltid få fram sin känsla!

Vi som skaffar barn nu har en viktig uppgift framför oss, vi ska forma framtiden.

Kolla in Petras bra-iga blogg: www.petrakrantzlindgren.se

Jag sitter på en föreläsning med Petra som har skrivit boken "Med känsla för barns självkänsla" och hon har även en blogg som heter En annan du.

Hon har ett väldigt fint och sympatiskt sätt att bemöta barn och vi tycker lika om mycket så det ska bli intressant! 

Hon har konkreta sätt att hantera olika situationer och det fungerar bra att använda det i alla relationer. Ibland använder jag hennes tips för att bemöta sambon också och det brukar bli bra. 

Jag gillar nya impulser det är kul att lära sig! Det är väl det livet handlar om, att upptäcka och utvecklas?

Jag återkommer med lite mer tankar om självkänsla och bemötande.

Lillen var trött imorse så jag fick väcka honom, annars brukar det vara så att han väcker mig. Han öppnade sina ögon och tittade rakt in i mina med glada, gnistrande ögon. Åh, vilken förmån det är att få vara mamma! 

Vi låg och kramades och han pillade mig på magen med sina små söta tår medan han nöjt slurpade i sig en flaska. Jag tror inte man kan få en bättre morgon än såhär! Solen lyser, jag sitter och dricker en grön smoothie och känner mig så uppfylld av tacksamhet. Jag tackar också mig själv, mina närmaste och min gud för att jag kan må såhär bra. 

När vi planerade att skaffa barn försökte både min läkare och en terapeut avråda mig. Dom tyckte inte att det var lämpligt, jag vet inte om dom menade just då eller om jag inte alls borde skaffa barn. Ett kort tag blev jag osäker. Är det rätt av mig att skaffa barn trots att jag är sjuk? 

Fortfarande kan jag grubbla på om min son kommer påverkas negativt men jag tror det är sunt. Det gör att jag blir en väldigt uppmärksam förälder, hela tiden får jag kolla på mina beteenden för att se om det är sunt eller inte. Jag lånar böcker om barnpsykologi, jag läser bloggar och googlar och frågar andra föräldrar om råd. Jag försöker hela tiden att vara en så bra mamma jag kan, det är min uppgift varje dag. Och vilken tur att jag inte låter mig påverkas av vad andra tycker! Om min magkänsla säger annat så är det den jag måste följa. Annars kanske jag inte hade vågat skaffa barn och då hade jag heller inte fått uppleva morgnar som denna.

Både jag och min sambo har lågt förtroende för staten. Vi är ganska kritiska och vill gärna dubbelkolla saker som staten anser att vi borde ta för givet.  Det här med att vaccinera sina barn har varit på tapeten hos oss några dagar nu. Lillen är inbokad på tid hos BVC för att än en gång hugga honom i båda benen med stora sprutor. Han brukar alltid bli hängig och febrig efteråt och det hela känns ganska jobbigt.

Dels känns det som att missbruka ett förtroende. I min stora famn ska han alltid kunna söka trygghet så det känns fel att hålla fast honom för att dom ska kunna sticka honom, speciellt eftersom han fortfarande är för liten för att vi ska kunna förklara varför. Och jag kan inte helt och hållet lova honom att det är för hans bästa heller. Varje gång hos BVC säger dom att det är bra och förklarar lite om vilka sjukdomar han riskerar att få annars men ingen har pratat om nackdelarna med vaccin. Ingen berättar om alla fall av autism eller narkolepsi och andra biverkningar som visat sig hos en del av dom vaccinerade. 

Jag vill gärna ha information om både för och nackdelar innan jag tar ett beslut så nu ska jag verkligen kolla upp det här. Visst, det är inte många som blir drabbade men när man börjar rota är det fler än man tror. 

Här är till exempel en länk som handlar om gardasil som man idag ger till unga flickor mot livmoderhalscancer.

http://newsvoice.se/2013/06/28/hpv-vaccinet-gardasil-ar-ett-forraderi-mot-allmanhetens-fortroende/

Jag kommer ihåg debatten kring vaccinet mot svininfluensa och jag vågade inte ta det. Efteråt har massor av människor drabbats av narkolepsi och en dödlig sjukdom som heter Gullain-Barrés syndrom. En del äldre människor dog också. Svininfluensan som skulle vara så livsfarlig visade sig vara ganska överdriven, den anses ofta vara mildare än en vanlig influensa.

Det finns en bok som heter Sanningen om vaccinet : en historia om konspiration, kvacksalveri och mord. Den fanns inte på något bibliotek men jag ska se om jag kan få tag på den.

Det är ett stort ansvar att vara förälder. Man kan nog inte alltid fatta rätt beslut men det är min skyldighet att vara välinformerad för att minska risken för felaktiga beslut. Ja, vaccin kan vara farligt men det kan vara farligt att bli sjuk också.  Jag ska kolla upp mer om dom sjukdomar vi ska vaccinera mot nu så jag vet vad dom innebär och jag ska även kolla upp Priorix som detta vaccin heter för att se vad det är för något.

En rolig mening som jag hittade på fass.se angående Priorix biverkningar är denna -"Svimning kan förekomma (främst hos ungdomar) efter, eller även före, all nålinjektion." 

Jag fnissar lite, speciellt eftersom en vanlig biverkning hos mig är att jag svimmar inför alla injektioner eftersom jag är så spruträdd.

Mindre roliga biverkningar är bland annat plötsligt livshotande allergisk reaktion eller inflammationer i hjärn- och ryggmärgshinnorna.

Hur har ni andra gjort? Vad är dina tankar kring vaccinationer?

Många föräldrar säger just det, att dom ofta känner sig otillräckliga. Idag har jag en sån dag...

Runt sju var vi uppe, lillebus och jag och det känns som att han har klängt på mig oavbrutet sen dess. Han ålar, klättrar, drar i mig och gnäller. Så tar jag upp honom och då vill han bara ner. 

Medan jag utförde behov nr 2 på toan klättrade han på mig och slet för att komma åt spolknappen och när jag äntligen fick ner honom på golvet släckte han lyset och stängde dörren. Nice.

Vad jag än håller i eller äter på kommer han och sliter i det och gnäller när han inte får det. Han har inte suttit still en sekund, jag fick parera in yoghurt medan han gjorde bakåtvolter. 

Och ju mer han håller på desto men stänger jag av för att inte bli galen och det märker han såklart och klänger ännu mer och så går det runt. Jag roffade åt mig chipsen som låg i köket och tryckte in dom i ett försök att dämpa min irritation. Till sist tog jag med honom ut i bilen och bara körde en sväng. Tack och lov var han lugn och nöjd medan vi lyssnade på musik och äntligen fick jag ha min kropp ifred en stund! Ahhh...

Nu tog sambon över nästa skift och jag har rymt upp till råttrummet på övervåningen.  

Ja, jag ska inte klaga. Jag har en frisk och glad unge, men ibland måste det få vara ok att känna att det är tufft!

Jag vet att han har supermycket energi och egentligen borde vi åka och bada eller fara på barngympa på helgerna för han behöver det men vi har inga pengar just nu till vare sig bensin eller inträde. Och vi bor mitt ute i obygden, det är sju mil enkel väg för att hälsa på någon. Ska vi hitta på nåt här ute måste vi gå längs en 70 väg och då blir det mest bara bråk för att han inte får gå mitt i vägen. Så jag känner mig lite instängd och halvt galen vissa helger. 

Nu har jag fått gnälla av mig, tack!

För några dagar sen var jag med om nåt läskigt. Jag låg och sov bredvid sambon i sängen och det var en ytlig, orolig sömn. Plötsligt så "vaknar" jag av att sonen gnäller lite och jag slår snabbt upp ögonen och ligger kvar  sängen medan sambon sover bredvid och jag ser hans huvud vila på kudden. I samma ögonblick tar någonting tag runt min midja och drar mig bakåt med en väldig kraft.

Jag försöker väcka sambon så att han kan hjälpa mig! Jag skriker och drar i honom utan resultat och börjar klösa honom när han inte reagerar. Kraften drar mig hela tiden bakåt och jag försöker greppa i allt jag kan för att inte slitas med. Efter en stund vaknar jag igen med ett ryck och då är jag helt livrädd. Var det en dröm, vad hände?

Min första tanke är att det är en förbannelse över rummet? Att onda krafter har kommit dit. Sedan tänker jag att det nog var ett meddelande, ett tydligt!

Sonen har alltid varit svår att natta, han har spring i benen och rullar runt och kastar iväg tutten eller försöker kasta sig ner från våran jättehöga säng. Vi har haft ännu svårare än vanligt sista dagarna och han har börjat göra stora skutt utan att se sig för och han har varit nära att slå sig flera gånger. Därför har vi tagit tag runt midjan när han hoppar runt och vi brukar försöka lägga honom ner men han skriker och klöser oss och vi har inte riktigt vetat vad vi ska göra. 

Men jag tror att det här var ett meddelande om att sluta bråka med honom. Han kan ju inte prata riktigt än utan blir kanske arg och rädd när vi tar tag runt midjan på honom i mörkret. Tänk att du inte kan kommunicera och så tar nån tag i dig som är mycket större och starkare, usch. Jag kände mig hemsk när jag började tänka på det.

Han kan inte berätta hur det känns så därför fick jag det här starka meddelandet till mig så jag skulle fatta. 

Det är inte okej att utnyttja att jag är starkare än honom rent fysiskt och läggningen ska vara mysig, inte full av tvång. Ja det är viktigt med sömn men inte så akut att jag måste ge honom ett trauma. Han får väl gå upp och springa av sig mer? Eller så ser vi till att han inte kan skada sig så får han väl kasta sig runt tills han ledsnar? Det har inte känts bra att tvinga honom att vara still och jag måste alltid följa min magkänsla! 

Det är alla dumma grejer som samhället har lärt mig som gör att hjärnan kör över magkänslan. "Han måste lära sig", "tydliga gränser", "man måste göra jobbiga saker för att det blir bäst för barnet i längden". Nej, känns det fel så är det troligen fel. För att dra det till sin spets får han hellre vara vaken i ett dygn istället för att jag ska tvinga honom att sova. 

Vad är tid? Varför ska han tvingas in i en stress med läggtider och tider att passa till dagis bara för att jag har valt det livet åt honom? Har barnen i vilda amazonas en läggtid då dom ska vara trötta? Har du själv en speciell tid då du ska gå in i ett mörkt sovrum och ligga still? Skulle du vilja ha det så? Är svaret nej, så vill inte jag ha det, då vill troligtvis ditt barn inte heller ha det så. 

Jag ber gud varje dag om insikt om guds vilja med mig och styrkan att utföra den. Och då kommer det såna här meddelanden till mig och jag väljer att lyssna. Den dagen var guds vilja med mig att jag skulle bli en bättre mamma.

Både igår och idag har min son fått raseriutbrott, han har kastat sig på golvet och skrikit och sparkat. Igår visste jag inte vad jag skulle göra, jag kände mig ganska hjälplös!

Samtidigt vet jag exakt hur det känns att ha så stora känslor så idag gjorde jag så som min sambo brukar göra när jag känner så. Han brukar bara finnas där utan att ställa frågor eller säga åt mig att sluta.  Det är det bästa, att få vara ifred med min känsla medan någon finns brevid och kramas och tycker om mig fastän jag skriker och gråter.

Så idag lät jag sonen ligga på golvet ifred. Jag sa att jag älskade honom och att jag finns här när han vill ha närhet. Han fick ha sitt utbrott ifred och till sist fick jag smeka honom på kinden och sjunga lite. Sen fick jag ta upp honom medan han grät och skrek och till sist kunde ha ta emot min kram och han grät ut sig det sista, sen var han klar!

Nu är han lugn och glad och verkar jättenöjd! Vilken känsla det var att få hjälpa honom och vilken gåva att jag förstår hur han känner sig. Jag är så stolt att vi klarade av det här tillsammans. 

Den här lilla mannen ger mig så många fina insikter och varje dag med honom är en bra dag.

Vi använder helst puder på röda babyrumpor men det känns inte speciellt nyttigt. På burken står det att man ska hålla den utom räckhåll för barn och att man ska undvika att få puder i barnets mun eller ögon. Jag själv börjar ofta hosta av pudret.

Ett tips är att öppna locket på burken, diska ur den ordentligt och låta den torka

Fyll den sedan med potatismjöl. Helt ofarligt och det fungerar lika bra! 

Jag vill börja med att säga att alla får göra som dom vill. Men här i min blogg utgår jag från mig själv.  Och jag vill inte ge mitt barn socker! Men oj vad det är svårt. Här hemma ger jag honom hellre dadlar eller fläsksvålar dom få gånger jag vill göra det. Frukt får han också men det är i alla fall näring tillsammans med fruktsockret så det känns ok. Barn tål också mer kolhydrater än vuxna dels för att dom rör sig massor men också för att dom växer.

Men nu runt jul ska det bakas och ätas massor. När vi är bland andra barn och dom får socker vet jag inte hur jag ska göra... Han vill ju härma allt som andra barn gör och jag har inte hjärta att förbjuda honom kakor när alla andra får gå och ta hur många dom vill. I tisdags fick han två stora pepparkakor med glasyr och godis på samt en babytablettask som en person köpt till barnen. Japp, det finns tablettaskar med så små godisar att små barn ska kunna äta dom utan att sätta dom i halsen!

Igår hade dagis bakat och barnen fick äta. Idag var det luciatåg plus fika och jag tänkte tacka nej och ge sonen frukt för han har varit så dålig i magen efter allt fika. Men då hade dom bakat mjölkfritt speciellt åt honom och kom med ett eget fat åt oss. Jag hade inte hjärta att säga nej idag heller när dom hade gjort sånt besvär får vår skull.

Folk ger ju med kärlek, dom vill ge barnen nåt gott och det är fint att dom bryr sig. Men det är så onödigt! När jag såg barnen slita i godiset och försöka tjuva av varandra med stirrig blick och munnen frenetiskt tuggande tänkte jag att shit, det är ju som en drog. 

Jag vet att min son lika gärna kan få en leksak eller att vi går ut i pulkabacken eller leker kurragömma. Han behöver inte socker för att bli glad. Risken är att han blir sockerberoende. Jag har läst att smaklökarna utvecklas fram till 9 års ålder och det är då barnen får sina smakreferenser. Så det dom får då är det dom kommer föredra att äta hela livet. Ju sötare smaker dom lär sig gilla desto mer sött vill dom ha.

Jag har också läst att många går tillbaka till sin barndomsmat som äldre, så äter vi mycket nyttigt hemma kanske han själv kommer köpa sån mat som vuxen. 

Jag tog själv en lussebulle idag och även igår blev det lite. Jag tänker att det gör väl inget!  Men det gör det... Jag får ostabilt blodsocker och blir riktigt trött och grinig. Påminnelse igen,  det är inte värt det!!

Lilleman fick en smaskig kvällstallrik med yoghurt, superfrukten lucuma och en olivolja med apelsinsmak.