Jag tycker det är oerhört viktigt att ha rätt människor omkring sig. Hellre är jag ensam än att ha folk i min närhet som inte är bra för mig.

Det har inte alltid varit så. Ibland har jag inte vågat göra slut med en kille av rädsla för att bli ensam. Ibland har jag fortsatt träffa den där kompisen som jag inte längre har nåt gemensamt med för att det är jobbigt att göra slut med en vän. Ofta har jag omedvetet sökt mig till folk som inte visar mig kärlek och respekt och sen har jag jobbat hårt för att dom ska gilla mig. Som att det skulle betyda mer om nägon som ogillat mig börjar visa mig kärlek.  Då har jag struntat i alla runt mig som borde ha fått min kärlek och istället har jag placerat den där den inte hör hemma.  

Att ge omtanke och tid till rätt personer är viktigt!  Det är så lätt att ta en mamma, syster eller sambo för givet men det är dom som ska ha all min energi! Inte det där puckot som egentligen inte tycker om mig.

Regelbundet kollar jag igenom mina relationer. Oj, den där kompisen har jag inte ringt på länge, det måste jag ju göra! Eller nej, har vi egentligen roligt ihop? Varför har jag inte ringt på länge,  det är väl för att jag inte har lust? Då får det vara. Det kan vara en släkting, en kompis eller någon bekant, det spelar ingen roll!  Umgås aldrig med någon bara för att. Umgås med dom som ger dig något, med dom som förstår och respekterar dig. Annars är det faktiskt bättre att vara ensam.  

Men kommer en riktigt fin person in i ditt liv ska du satsa! Börja lita på magkänslan, känns det bra så är det bra. Att vara eremit är ingen lösning men att begå våld på sig själv för att slippa vara ensam är inte bra. Jag hatar att hålla mig på god fot med folk bara för att det inte passar sig att ifrågasätta eller ta avstånd. 

Ett nyligen inträffat exempel är min pappas fru. Styvmodern kan vi kalla henne. Hon har funnits i mitt liv i 18 år och hon har aldrig gillat mig, jag har heller aldrig gillat henne. Hon har gjort så att jag inte velat komma till min pappa och hon har sagt att hon inte heller vill ha mig där. I hennes hem som hon kallar det. Trots det har en charad pågått under alla dessa år. Hon har pussat mig på kinden och sagt heeeej och jag har köpt julklappar åt henne. Allt ser bra ut, fortsätt bara spela, ingen ide att ta det här vidare. Förrän nu! Jag luftade problemen och styvmodern ballar ur. Likt en vampyr som blir utsatt för vigvatten har hon spottat och fräst åt sanningen och blivit helt crazy. Nu vägrar hon prata med mig och jag fär inte ens hälsa på hos min pappa. 

Pappa säger att det kommer gå över. Bara jag inte drar i det här mer kommer hon kunna förlåta mig så vi kan gå vidare. Om några månader kanske vi kan träffas och prata om något odramatiskt och trevligt? Dra mig baklänges och kalla mig Kurt! Vafan?! Ska vi börja med charaderna igen? Varför? Jag vill inte ha henne i mitt liv. Okej att det är olämpligt att bli ovän med sin pappas fru men nu får det bli så. Jag saknar inte henne det minsta, tvärtom! Det är så skönt att slippa träffa den där häxan, jag känner mig faktiskt fri. Jag kan välja bort henne ur mitt liv. Den där energin lägger jag hellre på någon annan som förtjänar den bättre.