Jag gick och la mig och sov tidigare idag. Jag sov 2, 5 tim och hade lätt kunnat sova mer. Nu ska jag snart gå och lägga mig igen, känns som om jag bara vill sova tills känslorna lugnar sig. Det gnager i magen! Jag vet inte om det är ångest eller om det är allt skräp som jag har tryckt i mig för att jag mår dåligt. Säkert båda delarna. 

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är bra hela tiden nu, att jag helt magiskt aldrig mer kommer bli ledsen eller att jag har tappat min enastående förmåga att äta en stor påse chips på bara några minuter när jag är ledsen. Ja, jag vet allt jag borde göra istället och jag fixar att göra bra val väldigt ofta nu för tiden men inte alltid! Om jag endast gjorde bra val och var pigg och frisk skulle den här bloggen inte behövas. Då skulle jag automatiskt ta hand om mig jämt och det skulle inte behöva kämpas. Jag är ingen guru ännu men jag siktar på det! Ibland är det svajigt men det betyder inte att jag ska sluta försöka följa den här vägen.

Jag är så trött och borde ta mig ut men bara att klä på mig känns jobbigt så jag stannar inne, blir mer trött och saker slutar plötsligt kännas lika viktiga.

Skitsamma. Jag måste bara ta mig igenom den här dagen! Om det så krävs åtta chipspåsar och tusen bekväma soffor att somna i, bara jag fixar det till imorgon utan att bli galen. Så känns det då och alla bra, hurtiga val kan gå och ta sig i röven. 

Jag tror jag vet vad det sitter i... Dels är det nog skuldkänslor för att jag var en så usel mamma idag. Men sen ligger det ett stort och jobbigt problem som växlar i styrka inom mig. Det är det här jäkla problemet med pappas fru som jag tjatat om flera gånger. Det är väl ingen unik historia, pappa drar, skaffar ny familj och styvmamman är en häxa. Han lämnade mig och valde henne. Nu har hon också lämnat mig! Vad fan, älskar man inte barnen ska man lämna pappan ifred. Hon borde ha gått sin väg när hon insåg att det inte funkade istället för att ta min far. Äntligen ville jag reda ut alla knutar men det blev ett slag rakt i solar plexus istället. Jag har fått så mycket oförtjänt skit nu dom sista veckorna bara för att jag ville prata ut och reda ut alla gamla knutar. 

Lilla barnet i mig är jättesårat. Jag är så ledsen och förvirrad och det är flera år av gamla känslor som frigörs. Det här kommer kanske bli en längre och mer rutten process än vad jag trodde... 

Jag är trött som sagt och vissa dagar pallar jag inte att göra så mycket, som nu i helgen tex. Jag sparar energi till sonen för det är han som är viktigast och sen finns det lite över till matlagning och en dusch om jag har tur.

Tvätten börjar växa sig vild och sopsorteringen överfaller mig med sin slemmiga uppenbarelse varje gång jag öppnar dörren till sopskåpet lite för fort. Sista veckorna har det gått att pussla in maximalt med sopor där men nu börjar det bli ohållbart. Sambon skulle behöva mer uppmärksamhet och kärlek men jag orkar inte ens hälften av det jag önskar dagar som denna. Det ligger ruttna potatisar i en låda i skafferiet, lösningen var att lägga dom ännu längre bort från allt annat, som att promenaden till soptunnan hade tagit för mycket energi. 

Just nu känner jag inget speciellt engagemang för mitt 12-stegsprogram trots att jag borde vara så himla tacksam att det finns. Som att det är ett krav att hela tiden älska att göra allt man bör. Jävla skitprogram som bara känns som en stor grupptrycksgrupp ibland.

Oj vad bitter jag låter! Såhär snabbt kan det vända, från peppad till förstenad. Och jag har väl lite insikt i att det snart kommer vända tillbaka men ändå känns det alltid lika hopplöst att hamna här.