Den här veckan har varit intensiv. Jag är i kontakt med allt, kanske på grund av mitt lugna tempo med böner och meditation.
 
I somras förlorade jag min bästa vän. Min fina, vackra, glada hund fick somna in och jag har haft svårt att ens våga tänka på det. Han har hjälpt mig så himla mycket! I elva år var han min ständiga följeslagare och jag kände mig aldrig ensam med honom vid min sida.

Djuren är våran största gåva! Jag är så lycklig att jag har fått ha djur vid min sida sen jag var liten. Det gör så ont att sakna min vovve men samtidigt är det fint att han efterlämnar ett sådant tomrum och så stor sorg. Sorg och saknad är kärlek, det är så fint att få älska någon så mycket att man saknar dom så fruktansvärt.
 
Sorg är en massa fina minnen, lycka, kärlek och starka band. Det är sällan jag kan knyta an till människor på samma sätt. Djuren däremot är gud i sin finaste form. Dom har något som vi har tappat och att ha djur omkring sig är en lyx som jag alltid ska unna mig.
 
Nu är det så tomt hemma. Jag känner mig ensam på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Och idag får jag gråta och börja tömma ut lite av den sorgen.