Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag håller på att göra upp med min pappas fru. Känslomässigt håller jag på att göra en storstädning! Allt ska ut nu, här byggs det inga fler bon.

Pappa flyttade direkt in till sin nya kvinna efter skilsmässan. Jag var nio år och jätteledsen, jag sörjde fortfarande och helt plötsligt skulle jag knyta band till någon ny sorts mamma. Hon ansåg sig nog vara det i alla fall för hon gjorde som hon tycker en mamma ska göra dvs kritisera och sätta upp regler. Det kanske hade gått bättre om det också fanns kärlek och omtanke med i bilden men det gjorde det inte utan alla minnen jag har från henne är kantade av rädsla och en känsla av att inte duga. Nu medan jag börjar tänka på allt blir jag yr, lite illamående. Allt som jag inte fick känna som liten bubblar nu upp regelbundet.

Pappa tränade oss att säga hej på det nya språket, hennes språk, för nu handlade mycket om att göra henne glad. 

När vi åt middag tittade hon alltid kritiskt och sa - In med armarna! Inga armbågar på bordet! Stäng munnen! Rak i ryggen! Min syster kluckade med halsen på något speciellt vis när hon drack och för varje klunk fick hon höra att det var ouppfostrat att låta vid matbordet. När vi åt soppa fick man inte sörpla så det tog lång tid att skeda in soppan direkt på tungan istället.  Jag var alltid jättenervös när det var dags för middag och än idag har jag svårt att äta bland andra och blir obehaglig till mods vid såna tillfällen.

Hon lagade alltid stark mat och min syster kan inte äta det. Men reglerna var att den som var sist från matbordet plockade undan disken och man fick inte gå förrän man har ätit upp så min stackars syster satt där ensam och fick dessutom städa efter alla andra. Jag minns en gång när vi var kvar vid bordet och jag höll utkik i hallen medan hon smugglade med sig våra tallrikar och så spolade vi ner maten i toaletten med ett nöjt leende.

Deras hund hade en dag fått tag i mina trosor och släpat in dom i köket. Jag som var en blyg liten tjej höll på att dö av skam när jag kom in i köket och hon höll upp trosorna med ett flin medan hennes äldre barn också flinade och båda skrattade och frågade om jag hade tappat något. 

- Nej det är inte mina, svarade jag förläget. Dom kanske tillhör min kompis som var här igår.

- Jaså? Så hon gick in hit och dom ramlade av då eller? Ett skratt hördes från hon och hennes jävla son. Såg dom inte att jag skämdes? En liten blyg tjej.

- Ja så kanske det var...

- Jahaa men det låter inte så sant.

- Jo men så var det nog...

- Jamen dåså, då blir du väl inte ledsen om jag slänger dom då? Sa hon triumferande.

- Nej, det gör inget. Jag tittade ner i golvet och sprang till mitt rum med tårarna brännandes under ögonlocken som så många gånger förut.

Eran pappa ska sova länge idag så ni får smyga ner till vardagsrummet och sätta på tvn på tyst volym! Vi hade inte sett pappa på två veckor och hade längtat massor men hon bannade oss första morgonen vi var där. Min syster som alltid var så pigg och glad blev alltid bannad av henne, hon var för glad och skulle helst inte höras. Dom låg och sov länge medan vi kollade cartoon network och gjorde egna mackor fast vi vågade knappt ta pålägg för hon kunde bli arg för ingenting. Min syster började stänga av när vi kom dit, istället satte hon på tvn och kollade på tecknat, tyst, hela helgen. 

Hennes barnbarn skulle komma på besök, hon är hörselskadad och jag frågade hur man pratar med henne. Hon blir tvärarg, tar tag i båda mina axlar och skakar mig. Hennes rosamålade läppar är alldeles för nära mitt ansikte och hon halvskriker "mitt barnbarn är inte dum i huvudet!  Du pratar med henne som vanligt!" Jag undrade ju bara...

- Vem har duschat?! Vem har använt mitt balsam?! Den stora mörka kvinnan kommer gormandes igen och självklart är det vi som gjort fel. Jag säger att det var jag, jag ville ju bara ha balsam till håret. Hon skriker kom och kolla, ser du hur mycket balsam du har spillt i badkaret? Det är jättedyrt och du får inte använda det!! 

- Sluta springa inomhus! Mina prydnader kan ramla omkull!

När pappa hämtade oss grät vi och tryckte ansiktena mot bilrutan medan mamma vinkade med ett bistert leende. Såja, sluta nu, det här blir bra tjejer sa alltid pappa. Efter ett tag satt jag bara tyst och tittde rakt fram i bilen har mamma sagt och hon tyckte nästan att det var ännu mer hjärtskärande. När vi kom till pappa var det ingen som mötte oss i dörren, ingen som var glad att vi kom dit. Hon låg på rummet och kollade serier, vi kanske såg henne samma kväll, annars ville pappa att vi skulle gå in och säga hej men ibland var dörren stängd och då fick vi vänta tills hon kom ut. Hennes två barn var instängda på varsitt rum och dom mumlade ibland Öh, tja om dom stötte på oss i hallen. Så vi gick upp på övervåningen och satte oss i vårt gemensamma rum med dom minsta sängarna och dom plattaste kuddarna. Alla andra hade tv och Playstation på rummet, dator och högtalare men vi hade bara några tidningar som vi tagit med från mamma. 

Nu i efterhand har hon sagt att hon mådde dåligt när vi skulle komma dit, ibland ville hon bara kräkas för hon mådde så illa när det var deras helg så jag förstår varför ingen mötte oss och sa att dom var glada att vi kom för så var det inte. Vi var ett bihang som min syster brukar beskriva det.

Ibland när jag satt i soffan kunde hon komma och säga åt mig att ändra ställning för sådär sitter man minsann inte i en soffa. 

En gång skrattade hon åt mina byxor högljutt. Inte så kul när man är 13 år och osäker. 

Medan vi var hos dom tänkte jag alltid på mamma. Jag längtade hem till henne och såg framför mig vårt fredagsmys med tacos och saknade våra högljudda samtal och massor av skratt medans vi åt. Sedan satt vi alla tre i soffan och åt apelsinklyftor, såna där små goda som mamma klippte upp i bitar och la i varsin skål och sen kollade på film. Ibland somnade jag med huvudet i hennes knä, trygg och belåten.

Eller hur mamma kunde bygg en rutchbana inomhus åt oss av en garderobsdörr. Eller lyssna intresserat när man pratade. Eller skoja på det där mjuka sättet där man skrattar med istället för åt, som Hon gjorde. Jag ville bara vara hos mamma och så blev det tack och lov också tillsist. Jag har alltid haft henne bredvid mig, hon har alltid älskat och brytt sig. Alltid har hennes hjärta och dörr stått öppen för oss.

En natt hos pappa blev jag rädd efter att ha sett en läskig film. Med skräcken i halsen sprang jag genom den långa hallen och öppnade pappas sovrumsdörr - Får jag sova här? Jag vågar inte sova i min säng... Hon blev irriterad och stängde snabbt dörren medan hon fräste att jag inte var en bebis längre och att jag inte skulle störa dom! Jag vågade inte gå hela vägen tillbaka själv utan satt länge i hallen.

När jag mådde som sämst över allt det här började jag skolka, då gick jag i fyran. Pappa var bara arg, mamma förstod. Pappa har aldrig förstått. Han har jobbat, jobbat med sina skriverier och med sitt nya förhållande. Han har varit frånvarande och när han varit där har han samtidigt varit nån annanstans. 

Vi slutade komma dit när jag var runt 14 tror jag. Vilken lättnad! Snabbt gjordes vårt rum om till arbetsrum och det var som att vi aldrig ens bott där. Vid pappas dator satt ett kort på mig och ett på min syster medan resten av huset var tapetserat med bilder på hennes ungar. Till och med hunden hade flera kort upphängda vid pianot. Så ser det fortfarande ut hos dom. Allvarligt så hänger det flera stora talvor på hennes barn överallt för en dotter målar och har gjort flera porträtt som är typ 1*1 meter där hennes söner är avbildade som någon sorts kunglighet. Ett år fick pappa en fotokalender i julklapp, en sån man gör själv med egna foton och korten var på oss barn men jag såg aldrig den där kalendern uppe på väggen under det följande året så jag vet inte vad som hände med den.

Pappa frågade aldrig varför vi slutade komma.  Han sa att han saknade oss men han gjorde aldrig en insats för att få det att fungera. Vi skulle anpassa oss till henne för hon var från ett annat land och så gjorde dom i hennes land sa han. Dom är sådär och vi fick ju tänka på det. Men hallå, vi var små barn! 

För några veckor sen brast jag. Ylande och hulkande ringde jag upp pappa och frågade hur han kunde lämna mig. Varför sa han aldrig nåt? Varför lät han henne hålla på sådär? Jag sa allt jag aldrig har vågat säga och det behövdes. Jag sa att jag aldrig kommer våga lämna mitt barn där och att vi borde prata ut allihopa så vi kan gå vidare och dom kan få vara barnvakt eller att vi kan börja komma dit på middag utan ångest. Pappa ville bara glömma allt, att jag skulle sluta berätta. Han ville inte kännas vid. Hans fru gick i taket och gjorde genast sig till offret. Vi är så hemska barn och hon kan inte ens vara nära oss längre och pratar inte med oss. Vi kan inte åka hem till vår egen far nu... 

Pappa vill att vi barn nu ska dra ett streck över allt och att vi aldrig mer nämner det här för henne för hon orkar inte prata om det för hon säger att det känns som "hennes egen avrättning". Aldrig säger jag! Om hon inte vill prata så kommer vi inte komma nånstans.  Jag kan inte bara trycka ner allt och stänga av som förut, det är livsfarligt för mig. Jag och pappa börjar få det bättre än någonsin och det är det som räknas. Hur det blir med henne får vi se men ärligt talat skiter jag i henne och jag känner mig fri! Jag slipper både hon och hennes konstiga ungar. Att hon blir arg på MIG för att jag tar upp hur jag känner inför det hon har gjort är så himla egoistiskt och barnsligt. Kvinnan är 65 år men har nog aldrig blivt äldre än 12 år mentalt. Vad min pappa ser i henne förstår jag inte men jag hoppas verkligen att dom har det så bra att det var värt för honom att offra kontakten med oss barn.

Puh! Vilken tömning. Skönt.