Jag gillar att lära mig mer om självkänsla. Det är för mig ett ganska nytt ord, självförtroende är något som det länge har surrats om men självkänslan handlar mer om att känna vårt eget värde. Att vi är bra precis som vi är och att vi har förmågan att vara empatiska mot oss själva. Har man en bra självkänsla så känns det okej att känna alla känslor. 

Jag var och lyssnade på en föreläsning med Petra Krantz Lindgren, hon är en beteendevetare och förälder som är duktig på det här med självkänsla. Hon har skrivit en bok, Med känsla för barns självkänsla, och har även en blogg. Det hon pratar om gäller att bemöta våra barn men med det här tänket lär vi oss också att bemöta folk i alla våra relationer och även hur vi bemöter oss själva. 

På hennes föreläsning var vi ca 150 engagerade vuxna och det är rätt bra för en liten håla i norrland. Jag fick lite ståpäls när jag såg ut över publiken för det här är en ny rörelse! Tänk att så många tycker det är viktigt med barns självkänsla, tänk vilket samhälle vi är på väg mot. Jag kände hopp! I pausen hörde jag två lite äldre kvinnor säga till varandra:

- Tänk vad alla dom här föräldrarna får med sig hem! Det här är något helt annat än det vi gav våra barn och nåt helt annat än vi själva fick.

Precis! All heder åt vuxna som har gjort sitt bästa, i all välmening har föräldrar, skolan och andra vuxna uppfostrat barnen men se vilka människor det blev. Så många rädda, osäkra människor med låga tankar om sig själv och psykiska sjukdomar, våld och droger. Det är dags att göra annorlunda. 

Vad är ditt mål som förälder? Ofta löser vuxna problem här och nu, direkt dom uppstår. En bra grej att fundera över är att fundera hur vill jag att mitt barn ska känna sig? Jag vet i alla fall att jag vill att min son ska känna sig trygg. Han ska tycka att det är okej att uttrycka åsikter och känslor och att han är bra vad han är gör. Vill jag det är det nog bra att ha en plan precis som inför alla andra mål man sätter upp.

Just i nuet kanske man vill ha ett tyst och lydigt barn som gör som man säger men vad händer med det barnet som vuxen? Vågar det barnet lämna en partner som slår? Eller hävda sin plats?

Just nu kanske man vill ha ett barn som inte bråkar men kommer det barnet att stänga inne alla känslor även som vuxen? Ja förmodligen. 

Ofta säger vi att vi älskar våra barn men när vi bråkar på dom hela tiden känner barnen sig oälskade och usla. 

Vi har en ide om att barnen ska lyda oss. Att om vi vill en sak ska barnet tvingas till det oavsett om det är viktigt eller ej, ett nej är ett nej! Man kanske slutar fråga, tex vill du gå in? Istället säger man nu går vi in, punkt slut. Vad jobbigt för barnet att hit och dit bli tvingad till saker bara för att följa föräldrarnas regler. 

För att ta ett exempel ur en vanlig familj:

Barnet äter frukost och ska äta själv. I ren lycka provar barnet vad som händer om man hållet tallriken upp och ner, eller hur det känns att trycka ner fingrarna i yoghurten? För barnet är allt nytt och spännande men vi vuxna ser bara problem. Vi säger nej och tittar argt på barnet. Det barn som var så nyfiket och glatt får nu höra att den är fel, den beter sig fel, äter fel.

Eller barnet som glatt har hittat en trumpet att blåsa i. Barnet springer runt och tjoar och vill att alla ska höra vad hen har lärt sig. Direkt kommer en irriterad vuxen och säger nu räcker det! Men herregud, om barnet har kul och gör något så utvecklande som att spela ett instrument kan väl barnet få göra det? Gå in i ett annat rum om det stör dig.

Vi säger att barnen äter fel. Vi säger att barnen känner fel. Vi säger att barnet inte klarar av saker. Vi lyssnar inte på barnen. Skulle du vilja bli utsatt för det varje dag? Lägg till stress och en iphone så har du en frånvarande förälder som mest bara tar kontakt med barnet för att kritisera. Vi ser hemmet som vårat, dom vuxnas, och barnen får finnas där på nåder. Men dom ska inte röra våra saker eller stöka ner i vårat hem. Dom får ofta inte ens leka med "sina" saker hur dom vill för även dom vuxna tycker att det tillhör dom för dom har minsann köpt leksakerna.

Barn behöver inte allt det här. Ibland behöver vi kliva in och stoppa barnet från fara men allt där emellan behöver vi inte vara och peta på. Jag skulle bli galen om min sambo gick efter mig och sa Ajabaja så fort jag rörde några av hans grejer. Eller om jag har spillt ut ett glas mjölk och han säger - Där ser du hur det går, nu får inte du hälla upp mjölk fler gånger! 

Vi säger också ofta nej på frågor som barnen inte ens har ställt. Exempelvis när vi är på affären och barnet ivrigt pekar på glassdisken; Kolla, glass! Standardsvaret brukar låta typ -Nej det blir ingen glass! Egentligen ville nog barnet bara visa sin värld. Berätta att hen gillar glass och visa att där finns en hel låda med glassar. Man kan istället bekräfta genom att visa att man ser barnet, - Oj, ja kolla vad mycket glass! Vilken är din favoritsmak?

Barn vill göra som vi vuxna och dom vill anpassa sig till samhället. Vi har nog aldrig haft några regler förutom att sonen inte får skada sig själv eller andra och han vet alldeles utmärkt hur man uppför sig ändå. Han visar ofta respekt och empati och är dessutom en riktigt levnadsglad rackare.

Vill du ha ett lydigt barn? Använd hot, straff och mutor blandat med lite skam och skuld säger Petra.

Barn trotsar inte, dom förmedlar att dom har ett behov som behöver tillfredsställas. Barn kan inte alltid få sin vilja fram men låt dom alltid få fram sin känsla!

Vi som skaffar barn nu har en viktig uppgift framför oss, vi ska forma framtiden.

Kolla in Petras bra-iga blogg: www.petrakrantzlindgren.se