Jag kommer ihåg en skoldag. Jag gick i fyran och klassen hade fått i uppgift att gä ut i skogen och ta med sig något in från naturen. Många plockade med sig löv eller kottar men en kille hade fångat en stackars näbbmus i en liten plastburk. Musen kunde inte röra sig och såg rädd ut men ingen brydde sig! Alla bara skrattade och tyckte han var ball. Rasande ställde jag mig upp och sa -Men släpp ut den!

Ingen reaktion. Läraren sa åt mig att sätta mig ner men jag blev tjurig och gick ut och satte mig på en sten och meddelade att där skulle jag sitta tills musen blev fri. Till sist kom vår lärare ut och sa att nu är musen frisläppt och nu skulle jag komma in. Dom andra tyckte jag var löjlig men jag tycker dom var ignoranta!  Hur kunde dom tycka det var okej? 

Likadant kommer jag ihåg stadens ridskola.  Jag såg sporrar, spön, skarpa bett och elstängsel och undrade vad vi egentligen sysslar med?

Jag får en så överväldigande känsla när jag börjar tänka på det. Hur fan beter vi oss? Varför tar det aldrig slut?  Det vore så skönt att inte veta men jag känner också att det är min plikt att vara upplyst.  Hur kan man annars göra bra val? 

När jag började läsa om feminism och förtryck kom samma känsla. Nej, nej, nej! Vad gör vi? Varför får det fortsätta? Jag vill veta mer men samtidigt sköljer en våg av hopplöshet över mig. 

Nu som mamma har jag börjat intressera mig för barnuppfostran och bara det ordet har jag börjat få avsmak för. Uppfostran. Det påminner mig om sporrar och rep. Vi utövar dagligen förtryck på små människor i syfte att uppfostra. Dom blir instängda i spjälsängar och ska få skrika i panik tills dom somnar av utmattning. Dom ska tvingas i mat dom tycker är äcklig. Dom ska sitta i time out eller skamvrån som det förut hette om dom visar känslor.  Fysiskt och psykiskt har vi ett övertag och det utnyttjar vi totalt och till och med hejar på varandra. "Låt honom inte vinna nu, han ska lära sig att det inte är lönt", "äh, sluta gråta nu det där var väl inget", "nu måste du uppföra dig, annars vill ingen vara med dig". BLÄ! Vilket fult maktspel. 

Jag känner ibland att jag har ingen att prata med sånt här om. Mina närmaste lyssnar gärna men folk fnyser åt djurrättsaktivister och håriga feminister. Man får vara engagerad men aldrig extrem för nån måtta får det väl vara. Extremism gör folk obekväma och den vanliga reaktionen är försvar.

Ibland är jag äcklad över att vara människa. Det vore faktiskt bättre för jorden och hela vårt ekosystem om vi blev utrotade. Den bistra sanningen är att vi inte bidrar med något här, vi bara förstör. Och vi blir fler och fler och vi beter oss värre och värre. Vem blir inte deprimerad över att leva här?