Jag har verkligen fått kämpa för att komma hit. Jag har gått emot rädslor, ångest och självmordstankar för att idag kunna fungera hyfsat på min nuvarande nivå. Ofta har jag sett tiden som min största vän och blivit glad för varje dag som gått och önskat att fler dagar skulle gå snabbare så att jag hamnade i framtiden där jag skulle må bättre.

Nu är jag i framtiden och börjar äntligen kunna uppleva dagar med glädje och tacksamhet för det jag har. Men när är det dags att ta det till nästa nivå? Det jag fixar nu är att ta mig till psyk var 14e dag och på 12-stegsmöte 2-4 ggr/månad. Blir det mer än så blir det ofta bakslag med en stor energiförlust som följd och ångesten och alla paranoida tankar drar igång rejält. 

Jag har en ide om att när jag känner att jag vill göra mer då är det dags att göra mer men vissa har filosofin att man borde börja göra mer för att vilja göra mer. Jag vet inte?! Jag stannar gärna här tills jag har kraft över till mer ansträngningar.  

Allt jag gör känns som att det blir så stort för mig! Att ta mig till psyk exempelvis innebär att vakna i tid, göra mig iordning,  planera så jag slipper bli hungrig, gå emot allt i mig som säger att jag ska stanna hemma och tvinga mig ut, tanka bilen med social fobi och tror alla stirrar på mig, hitta parkering och blir stressad, rädd för att gå till receptionen och i väntrummet är pulsen på max. Redan innan besöket är jag helt slutkörd.

Min samtalskontakt började prata om att återuppta mitt hästintresse och visst, ibland känner jag att det vore kul men jag vet inte om jag orkar. Det kanske skulle ge massor av energi men hur mycket kommer det ta? Jag orkar faktiskt inte heller påbörja något bara för att avsluta det och känna mig lika misslyckad som jag alltid gör när jag avslutar grejer. Och jag är livrädd för att börja nalla på energikontot och kanske hamna på minus! 

Jag är så rädd för att må som jag gjort tidigare och är rädd för vad som skulle kunna utlösa det måendet igen. Ibland kör jag på utan att fatta att jag är helt slut förrän jag står där på ruta ett och inser att nu har jag fasen lurat mig själv igen...