Min sambo uppmärksammade något idag som jag själv har känt av. Han sa att han går och väntar på att jag kanske ska bryta ihop och hamna i en svacka. 

Jag med faktiskt.

I vanliga fall är det ofta jättebra eller jättedåligt. Sista tiden har jag märkt att snart blir det kaos, jag känner det. Men jag har gjort allt för att inte bryta ihop! Jag har stannat upp, minskat på alla krav och mediterat, ätit bra, sovit massor och bett till min gud flera gånger om dagen. Så har jag fixat en dag till! Och kunnat vara mamma och sambo. 

Men det har varit en massa jobb varje dag. Och nu har jag svårt att göra allt det jobbet och jag känner ångesten och tomheten krypa fram. Allt blir förstorat och jag gråter och skrattar om vartannat. Ofta blir det för mycket och jag blir trött och känner mig maktlös inför alla känslor och då blir allt meningslöst.

Är jag maktlös spelar det ingen roll vad jag gör (tror jag) och är allt meningslöst kan jag skita i allt ändå. Så jag hetsäter godis,  skiter i att gå ut eller göra annat som jag mår bra av och svackan är ett faktum. Men nu säger jag åt mig själv att Stopp, vänta! Gör allt du kan!

Så jag har pratat av mig, vilat, bett och mediterat lite. Ska ta mig ut på en promenad också och kasta dom där jäkla kakorna som är i skafferiet. Jag är inte maktlös! NU SKA JAG BLI FRISK! Då måste jag agera friskt.