Det har verkligen varit några intensiva veckor. Först var lillen hemma en vecka med öroninflammation och sedan var dagiset stängt ett par veckor så lite över tre veckor har han, jag och sambon varit hemma.

Det låter knasigt att jag tycker det är så jobbigt men så är det. Sonen har sovit uselt och vissa nätter har han väckt oss en-två gånger i timmen hela natten. Han är 1, 5 år och dom gånger har har sovit en hel natt går att räkna på en hand. Det sliter på en att sova så dåligt! I vanliga fall sover jag på dagen medan han är på dagis men det har alltså inte gått.

Och han är en riktig busunge! Ständigt igång och nyfiken.  Det är jättebra, han är pigg, frisk och älskar livet. Han skrattar sig igenom dagarna och är en stor källa till glädje.  Men man får hela tiden hålla koll på honom för vips så är han uppe på köksbordet eller har fått tag på något farligt. Han sitter aldrig stilla utan drar fram som en orkan och det känns lönlöst att städa för allt är framme igen på tre sekunder.

Jag har varit på helspänn i flera veckor. Till och med när han sover på dagen får jag vara på helspänn för han vaknar flera gånger och har tappat tutten eller så har jag råkat tappa nåt eller leva om lite och då vaknar han. Han har ätit dåligt pga nya tänder också och är hungrig och blir ledsen och måste få massor av närhet.

Så ja... Det har varit intensivt.  Jag och sambon har lätt för att börja gnälla och störa oss på allt när båda är hemma och alla rutiner försvinner. Sena morgnar är skönt men jag mår egentligen inte bra av att sova till tolv.

Jag har varit helt slut mentalt och förstår att det vore bra att komma iväg och göra nåt men orken har helt enkelt inte funnits.

Idag öppnade dagis och när jag körde hemåt i tystnad släppte alla spänningar!  Jag blev så trött att jag nästan somnade bakom ratten. Nu ligger jag ensam hemma i en säng och det är tyst, mörkt och skönt. 

Jag älskar min familj, vi har ofta roligt tillsammans och jag är så tacksam över dom, det ska ni veta. Jag avgudar sonen,  han är helt perfekt och jag har hittat min stora kärlek, sambon är en drömkille. 

Det är jag som inte hänger med och orkar inte hålla tempot.  Det är så viktigt med sömn och egentid för att jag ska vara balans så allt verkar falla när jag inte får det. Men nu ska det bli andra bullar och jag kommer uppdatera er oftare.