Först tyckte jag det lät lite tråkigt med ett kvinnohistoriskt museum. Jag förväntatde mig en utställning med torra gamla tavlor föreställandes kvinnor från 1800-talet och kanske några meningar om vem som har gjort vad. När jag kommer dit möts jag av något helt annat!

Det ser litegrann ut som spökhuset på Gröna Lund, det hänger tygremsor för dörren som leder in i ett mörkt rum. Först får man ta av sig jacka och skor och sedan vänta på att en stor timer som sitter ovanför dörröppningen ska visa 00.00.00. Så är det dags! Nyfiken glider jag in i rummet som är en mörk skog. Det är långa höga träd, vackra toner som stämningsfullt ljuder över skogen och på golvet är det mjuk mossa. Allt i tyg såklart. 

Jag välkomnas av en man som börjat prata om feminism, att en del är bekanta med det medan andra skjuter begreppet ifrån sig. Han pratar i kanske fem minuter och jag börjar känna mig peppad! Yes, en feministskog med pratande tv-skärmar, intressant.

Jag går fram till nästa skärm. En flicka leker med två dockor och genom dockorna spelas en pjäs upp om hur det var att bli änka förut. Eftersom inte kvinnan fick jobba blev det svårt för en änka att klara sig, hon fick bli piga eller gå till ett kloster. Men pigorna blev ju slagna hävdar ena dockan, ja men annars dör vi. 

Skogen är tät men det finns en stig att följa, det är mörkt och dunkelt men likt verkligheten har vi börjat trampa upp en stig som leder oss framåt. Skärmarna berättar vidare om kön. Hur många kön finns det? Vad är naturligt och inte? En kvinna kan faktiskt ha manliga kromosomer, vad blir hon då? Vi opererar om oss till antingen män eller kvinnor för ett kön måste vi ju tydligen ha.

Och historieböckerna, varför ekar dom så tomma när man letar efter kvinnor? Två självgoda män har en dialog om hur dom minsann bör platsa där och inte kvinnorna, det svagare könet. 

Att kvinnor förut inte ansågs myndiga tas upp, när kvinnor fick börja utbilda sig, rösträtt och fattiga familjer som säljer sina flickor är också ämnen det talas om. Mot slutet är det flera skärmar bredvid varandra som argumenterar och en man på skärmen blir tillslut irriterad och ropar, Men håll tyst! Måste du prata om det här, det blir jobbigt när du öppnar munnen! Sluta prata om såna privata saker. Hans svar är riktat till dom kvinnor som påpekar orättvisorna, en reaktion som jag själv fått bevittna några gånger. Det är obekvämt för andra, men är inte det meningen?

Sista anhalten i skogen är en mörk tunnel. Vi hör saker viskas som "Jag ska våldta dig","hora","du ska vara glad att någon vill knulla dig" och flera andra obehagliga saker. Saker som jag och många andra kvinnor har fått höra sen vi var alldeles för små. Jag kommer ihåg när en klasskompis sa det till mig när jag gick i femman, jag ska våldta dig. Det är inte överdrivet, det är vardag. 

Jag går ut ur skogen, in i ett ljust och öppet rum.  

Här kommer vi in på ämnet ålder. Hur kvinnor i alla tider har jobbat gratis i hemmet, alla dessa kvinnor som givit allt för familjen och senare blir till fattiga och bortglömda tanter. Alla dessa tanter som har uppfostrat barn, hjälpt sina män och spridit kärlek och värme till världen, inte står det något om dom i historieböckerna. Jag gillar tantparaden i mitten av rummet. Den sista tanten vänder sig lite trotsigt från dom andra. 

Det står tänkvärda citat om ålder och tid uppsatta i rummet. Min pappa sa en tänkvärd grej, förut fanns bara timmar, man räknade inte tid i minuter och sekunder som vi gör nu. Vi har bestämt hur man ska vara och klä sig baserat på några siffror. Äldre är inte värda lika mycket, dom är snarare en börda som kostar pengar. Det står på väggen en liten förklaring till varför museet ser ut som det gör. När dom började leta efter historiska kvinnor hittade dom bara män och blanka tomrum efter kvinnorna. Alla kända tavlor är målade av män, alla stora upptäcksresenärer är män, alla kända uppfinnare är män och så vidare...Därför tog dom upp denna orättvisa. 

Jag gillar det. Här får jag sitta bland mina egna erfarenheter och åsikter, det är sånt här jag behöver för att inte känna mig ensam i kampen. Sånt här får mig att orka fortsätta vara obekväm. Det kanske är basic feminism för många men många är också helt oinsatta och jag hoppas dom hittar hit. Det är inte jag som inbillar mig, det är och har varit fruktansvärt ojämställt.

 Så länge det ser ut såhär kommer det fortsätta vara flest kvinnor som är sjukskrivna och mår dåligt. Flest unga tjejer som skär sig och svälter sig. Vi behöver höras! Rabiata och radikala, en stark röst hörs bättre. När vi börjar synliggöra orättvisorna kan vi också tillsammans jobba mot dom. Och ja det finns många andra orättvisor som behövs kämpas för men just nu handlar det om denna, man behöver inte lösa alla världens problem för att sen kunna gå in på såna här "petitesser". Men männen dåråå vrålar någon! Men tänk alla fattiga barn! Alla problem är just det, problem, men en person kan inte kämpa för alla. Dock finns det många feminister kämpar många fighter samtidigt.