När jag var på behandlingshem försökte jag först bli bekväm med det faktumet att jag inte kunde knarka mer. Jag ville sluta men det fanns också en rädsla, jag var rädd för att livet skulle bli lite tomt och tråkigt och att jag skulle bli ensam för mina vänner jag hade då använde ju också droger. Även om jag inte knarkade så många år hade det ändå hunnit bli en så stor del att mitt liv. Sen insåg jag att även alkohol är en drog och det tog ännu längre tid att smälta att jag skulle bli helnykterist!

Efter ett tag kom jag ju underfund med att det inte var så kul och givande att droga och att mina dåvarande vänner egentligen inte var människor jag ville ha i mitt liv. Det vi hade gemensamt var ju bara att vi använde droger. Och tråkigt har jag nästan aldrig haft hittills under mina fem år som drogfri.

Däremot slipper jag en massa saker! DrogFRI heter det ju faktiskt. 

Jag slipper ha avtändning. Jag slipper paniken när drogerna börjar ta slut. Jag slipper hänga hos folk jag inte ens gillar bara för att få det jag vill ha. Jag slipper oroa mina anhöriga. Jag slipper massor av ångest och självförakt och så vidare... Hela mitt liv har genomgått en förändring, en stor och jobbig men det är så värt det i slutändan!

Idag har jag kul på riktigt och måste inte mixtra med hjärnan för att uppnå ett bra mående. Jag har hittat tillbaka till mina gamla hobbies och jag har hittat en massa nya grejer jag tycker är roligt. Och när jag insåg att jag kommer behöva vara drogfri resten av mitt liv insåg jag också att jag måste våga släppa loss nykter. Jag har farit på festivaler och dansat och festat flera dagar i sträck och bara druckit smoothies. Jag har också varit på rave och bara kunnat släppa alla hämningar. Listan kan göras lång men jag tror ni fattar grejen! Jag saknar nog inget för allt det jag gjorde vågar jag idag göra fast utan droger. Inget skulle bli roligare eller lättare för att jag drogade så vad finns det att sakna?

Det hela blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig i början av mitt drogfria liv. Jag har behövt hitta vem jag verkligen är, bortom alla masker, bortom alla yttre attribut och substanser. Vem är jag och vad får mitt hjärta att sjunga? Vad är min moral och hur kan jag leva efter den? Hur vill jag behandla mig själv och andra? Det finns mer än att springa runt i urringade linnen och planera in nästa kroggrunda.