Många föräldrar säger just det, att dom ofta känner sig otillräckliga. Idag har jag en sån dag...

Runt sju var vi uppe, lillebus och jag och det känns som att han har klängt på mig oavbrutet sen dess. Han ålar, klättrar, drar i mig och gnäller. Så tar jag upp honom och då vill han bara ner. 

Medan jag utförde behov nr 2 på toan klättrade han på mig och slet för att komma åt spolknappen och när jag äntligen fick ner honom på golvet släckte han lyset och stängde dörren. Nice.

Vad jag än håller i eller äter på kommer han och sliter i det och gnäller när han inte får det. Han har inte suttit still en sekund, jag fick parera in yoghurt medan han gjorde bakåtvolter. 

Och ju mer han håller på desto men stänger jag av för att inte bli galen och det märker han såklart och klänger ännu mer och så går det runt. Jag roffade åt mig chipsen som låg i köket och tryckte in dom i ett försök att dämpa min irritation. Till sist tog jag med honom ut i bilen och bara körde en sväng. Tack och lov var han lugn och nöjd medan vi lyssnade på musik och äntligen fick jag ha min kropp ifred en stund! Ahhh...

Nu tog sambon över nästa skift och jag har rymt upp till råttrummet på övervåningen.  

Ja, jag ska inte klaga. Jag har en frisk och glad unge, men ibland måste det få vara ok att känna att det är tufft!

Jag vet att han har supermycket energi och egentligen borde vi åka och bada eller fara på barngympa på helgerna för han behöver det men vi har inga pengar just nu till vare sig bensin eller inträde. Och vi bor mitt ute i obygden, det är sju mil enkel väg för att hälsa på någon. Ska vi hitta på nåt här ute måste vi gå längs en 70 väg och då blir det mest bara bråk för att han inte får gå mitt i vägen. Så jag känner mig lite instängd och halvt galen vissa helger. 

Nu har jag fått gnälla av mig, tack!