Igår var en lång dag. Jag var igång från morgon till sen kväll. Jag skottade och stressade runt på flera apotek med en ledsen kille på armen och han skulle till sin mormor så jag knövlade in vagnen i bilen och packade väskor och sen var jag helt slut i kroppen.

Efter det var vi bjudna på middag och dom vi var hos har ett barn som är ett år äldre än lillen och dom har ett helt annat sätt att förhålla sig till barn. Deras barn måste sitta lugnt vid bordet och måste äta och dricka upp det han har tagit. Han får inte leka för högljutt eller springa inomhus. Som ni kanske vet så tycker jag det är lite konstigt att lydnadsträna sitt barn så jag håller inte på med sånt. Men igår undrade jag hur jag skulle göra! Min grabb har svårt att sitta still och är man 1, 5 år och det kliar i benen ska man få springa så när han inte ville äta mer fick han göra just det. 

Det kändes lite som att dom andra tyckte jag var för "snäll" och jag fick hela tiden bromsa lillen så han inte lekte för högljutt eller sprang. Deras barn ville ju få härma mitt barn och då sa föräldrarna nej så det blev konstigt. Hur gör man? Jag ser att sonen blir ledsen när jag säger nej trots att både han och jag vet att han inte gjort fel. Jag skulle bli ledsen om någon sa åt mig att dämpa mig eller att jag måste sitta still. 

Aja, ingen big deal men för mig blir det faktiskt det! Kände mig fel och dålig efteråt. Kände skam för att jag försökte göra om mitt barn för att passa deras stil. 

Sen åkte lillen till mormor och då kände jag skam för att jag lämnade bort honom över natten.

Vid det laget var jag helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Inte bra! Jag åkte och handlade och där såg jag två bekanta som såg mig två gånger men inte sa hej eller nåt och andra gången vände dom sig om, helskumt! Det var för mycket. Jag var säker på att dom tyckte jag vat så patetisk att dom inte ens ville hälsa och jag var säker på att folk snackar skit om mig. Just efter det kom någon högljudd person gående och min första tanke var att han var ute efter mig så jag gömde mig lite mellan hyllorna. Jag blev mer och mer stirrig och tyckte alla stirrade och pratade om mig.

Jag mådde inte alls bra sen. Jag kan nuförtiden intala mig att det bara är hjärnspöken. Jag kan kolla på det lite sakligt och säga till mig själv att det blir så för att jag är trött och slut, att det inte är sant och att allt lugnar sig bara jag får vila. Jag förstår det men ändå släpper inte känslan. Det är inte bra att jag kör slut på mig sådär, varje gång det blir så förstärker jag dom psykotiska "banorna" i hjärnan och psykologer har varnat mig för att göra det. 

Ibland är det bra att möta rädslor men inte när jag blir sådär nojjig. Jag ska aldrig ens hamna i det tillståndet utan ska pausa direkt och vila. Jag kom hem och var ensam hemma för första gången på flera månader.  Det var läskigt att gå och lägga sig! Jag trodde någon var i rummet, jag trodde det skulle dyka upp demoner under sängen och jag hörde massa konstigt. Till sist somnade jag och sov tolv välbehövliga timmar. 

Idag är allt som vanligt och jag har lyckats klara av en till episod med alla jobbiga känslor.  Det är som sagt inte bra men jag är glad att jag inte flippar ut helt när det blir så. Till viss del har jag börjat lära mig att leva med det, jag hoppas det försvinner men det kan lika gärna alltid finnas där. Det är lika skräckinjagande som första gången jag hade det, skillnaden är bara att jag intalat mig att det är ok ändå och att inget kommer hända. Men slut blir jag...

Det är förmodligen en blandning av post traumatiskt stressyndrom, för långa perioder utan sömn på droger, bipolaritet och borderline. Den vanligaste nojjan är att dom ska döda mig, att alla vill döda mig, att jag kommer bli dödad och det är oundvikligt. Det är kanske därför jag är suicid ibland för om någon ska döda mig kan det lika gärna vara jag själv. Jag får ofta konfronteras med en dödsångest och det kanske har gjort att jag gett upp på något sätt och inte orkar göra döden till något läskigt.