Just nu sitter jag på en restaurang och tjuvlyssnar på grannarna. Dom pratar om någon som bara sitter hemma, båda konstaterar att inget blir ju bättre av att bara sitta hemma. Den meningen upprör mig! Jag har fått höra den själv några gånger och blir så paff att jag inte vet vad jag ska svara. Det är ju bättre att vara ute och jobba, man behöver ett arbete för att må bra brukar det sägas. 

Ja visst. Man går till sitt jobb, får känna att man är någon och har råd med alla räkningar.

Men att konstatera att alla mår bra av att jobba 8 timmar om dagen är ganska trångsynt.  Och att prata om sjukskrivna som bara sitter hemma är lite nedlåtande. När man är sjuk eller mår dåligt kämpar man som fasiken varje dag bara för att orka med vardagen. Man kanske går i en tuff terapi och gråter, skriver av sig och släpar iväg sig till psykiatrin två gånger i veckan. Man kanske känner sig som en stor degklump och ändå måste man busa med barn och diska efter middagen. 

Jag kämpar för att fixa så att allt går runt och för att jobba med alla mina problem. Ändå är jag aldrig riktigt ikapp,  jag får ofta ställa in grejer och prioritera om. Skulle jag ha ett jobb just nu skulle det vara så fruktansvärt stressande bara att ta sig dit och hem. Bara att säga hej till kollegorna eller orka ta på sig rena kläder känns stressande vissa dagar.

Så nej! Alla mår inte bättre av att jobba och nej, jag "sitter inte bara hemma".