För några dagar sen var jag med om nåt läskigt. Jag låg och sov bredvid sambon i sängen och det var en ytlig, orolig sömn. Plötsligt så "vaknar" jag av att sonen gnäller lite och jag slår snabbt upp ögonen och ligger kvar  sängen medan sambon sover bredvid och jag ser hans huvud vila på kudden. I samma ögonblick tar någonting tag runt min midja och drar mig bakåt med en väldig kraft.

Jag försöker väcka sambon så att han kan hjälpa mig! Jag skriker och drar i honom utan resultat och börjar klösa honom när han inte reagerar. Kraften drar mig hela tiden bakåt och jag försöker greppa i allt jag kan för att inte slitas med. Efter en stund vaknar jag igen med ett ryck och då är jag helt livrädd. Var det en dröm, vad hände?

Min första tanke är att det är en förbannelse över rummet? Att onda krafter har kommit dit. Sedan tänker jag att det nog var ett meddelande, ett tydligt!

Sonen har alltid varit svår att natta, han har spring i benen och rullar runt och kastar iväg tutten eller försöker kasta sig ner från våran jättehöga säng. Vi har haft ännu svårare än vanligt sista dagarna och han har börjat göra stora skutt utan att se sig för och han har varit nära att slå sig flera gånger. Därför har vi tagit tag runt midjan när han hoppar runt och vi brukar försöka lägga honom ner men han skriker och klöser oss och vi har inte riktigt vetat vad vi ska göra. 

Men jag tror att det här var ett meddelande om att sluta bråka med honom. Han kan ju inte prata riktigt än utan blir kanske arg och rädd när vi tar tag runt midjan på honom i mörkret. Tänk att du inte kan kommunicera och så tar nån tag i dig som är mycket större och starkare, usch. Jag kände mig hemsk när jag började tänka på det.

Han kan inte berätta hur det känns så därför fick jag det här starka meddelandet till mig så jag skulle fatta. 

Det är inte okej att utnyttja att jag är starkare än honom rent fysiskt och läggningen ska vara mysig, inte full av tvång. Ja det är viktigt med sömn men inte så akut att jag måste ge honom ett trauma. Han får väl gå upp och springa av sig mer? Eller så ser vi till att han inte kan skada sig så får han väl kasta sig runt tills han ledsnar? Det har inte känts bra att tvinga honom att vara still och jag måste alltid följa min magkänsla! 

Det är alla dumma grejer som samhället har lärt mig som gör att hjärnan kör över magkänslan. "Han måste lära sig", "tydliga gränser", "man måste göra jobbiga saker för att det blir bäst för barnet i längden". Nej, känns det fel så är det troligen fel. För att dra det till sin spets får han hellre vara vaken i ett dygn istället för att jag ska tvinga honom att sova. 

Vad är tid? Varför ska han tvingas in i en stress med läggtider och tider att passa till dagis bara för att jag har valt det livet åt honom? Har barnen i vilda amazonas en läggtid då dom ska vara trötta? Har du själv en speciell tid då du ska gå in i ett mörkt sovrum och ligga still? Skulle du vilja ha det så? Är svaret nej, så vill inte jag ha det, då vill troligtvis ditt barn inte heller ha det så. 

Jag ber gud varje dag om insikt om guds vilja med mig och styrkan att utföra den. Och då kommer det såna här meddelanden till mig och jag väljer att lyssna. Den dagen var guds vilja med mig att jag skulle bli en bättre mamma.