Imorse kom en insikt, en tanke som bara landade precis när jag behövde den. Jag funderar ofta på hur jag beter mer och varför, när jag inser varför är det lättare att vara snäll mot mig själv och "förlåta" mig för det beteendet.

Jag känner ibland en press av att ha vänner och att vara social, det anses normalt och friskt. Ofta är det inte en önskan hos mig utan jag tänker mer att nu bör jag skaffa en polare eller nu bör jag åka på den där jobbiga middagen där jag inte känner någon. Jag vet inte varför jag bör det?! Är det för att alla andra gör det? Ibland vill jag umgås men då är det med dom jag känner mig trygg med och dom jag ärligt är intresserad av att umgås med.

Det ger mig ångest att vara social eller ja, bara av att vara bland nytt folk eller folk jag inte själv har valt att vara med och den här ångesten anses alltid vara något att jobba bort, att möta och göra upp med. Men vad är målet med det? Varför ska jag jobba mot ett mål jag inte ens vill till, det måste ju vara himla slöseri med energi. 

Så tillbaka till imorse. Vad är jag så rädd för hann jag tänka och blixtsnabbt spolades det upp flera små filmklipp i huvudet. Scener från det förflutna och jag insåg att det inte bara är en händelse som har format mig, det är helt galet många. Känslan av att vara jagad eller till och med känslan av att faktiskt vara jagad högg till i magen. Att bli utsatt för psykologiska maktspel och att se ansikten förvridas på folk man trodde man kände, förvridas till något omänskligt, ofattbart. Onödigt våld och skitsnack och fega människor och folk som lever på att trycka ner. Det var så många bilder som rullade förbi och under tiden tänkte jag att - Det är väl inte alls konstigt att jag har blivit såhär. Det är faktiskt en helt befogad rädsla. Jag har all rätt att inte vilja utsätta mig för farliga saker!

Mina vanligaste mardrömmar handlar alltid om andra människor. Det brukar börja med att jag känner mig trygg med några men helt plötsligt ändras stämningen och jag inser att jag måste fly! Ibland smiter jag ut med andan i halsen och springer och springer tills dom inte längre ser mig. Eller så kommer någon hem till mig och jag kastar mig utför balkongen för att komma undan. Eller så sitter jag och gömmer mig i en buske och ber att ingen ska hitta mig medan folk med djävulshorn letar efter mig och flåsar mig i nacken. Det är inga mardrömmar, det är minnen.

Så vet ni vad, FUCK YOU tänker jag säga om någon fler kommer och intalar mig att jag behöver vara social för mitt eget bästa. Jag gör hur jag vill, när jag vill och jag tänker fan inte följa mål som någon annan har satt upp åt mig. När jag är redo tar jag mina steg dit jag vill. 

Jag hatar såna här töntiga citat om att glömma det förflutna, strunta i det och var positiv istället. Glöm allt bara och gå ut och lukta på blommorna eller dansa i en jäkla sommarklänning på en äng. Ja allt skulle bara bli så underbart om du kunde sluta komma ihåg. Nej, allt skulle vara enkelt om allt det där inte hade hänt, punkt!