Quiet! The power of introverts in a world that cant stop talking är titeln  på en bok skriven av Susan Cain.

Det verkar vara en mycket intressant bok som jag tyvärr ännu inte haft förmånen att läsa.

Här är en video med författaren:

http://m.youtube.com/results?q=quiet%20the%20power%20of%20introverts&sm=1

Det är en lyx att få vara tyst. Jag mår oftast som allra bäst när jag slipper öppna munnen hela tiden! I videon börjar hon med att berätta om när hon var på läger som liten och alla där skulle vara utåtriktade. Det är en press som alltid verkar finnas! Jag har ända sen jag var liten fått kritik för att jag pratar för lite, att jag är tråkig, att jag måste prata mer så folk får lättare att tycka om mig.

Bland det jobbigaste jag vet är folk som ska sätta ord på varenda tanke, allt dom ser och allt man gör. En ständigt flöde av babbel.

Jag älskar att vara social utan tvång att prata och ibland händer det att det går. Ett exempel är 12-stegs möten. Där kan jag sitta och lyssna i en timme och jag får inte ens prata! Att lyssna utan att behöva "Mmma" eller ställa motfrågor. Då kan jag verkligen lyssna.

Samma på tex släktträffar eller middagar med folk jag känner mig trygg med. Jag kan ligga i en soffa bredvid och njuta av att få vara med i diskussionen utan att behöva prestera och babbla.

Jag är sån. Jag känner som starkast i tystnad, hjärnan får löpa fritt och jag kan verkligen älska mitt eget sällskap när jag är ensam med mig själv. Så fort jag tvingas prata dras jag ut ur mig själv och jag kan bli så frustrerad.

Jag har ofta mobilen liggandes någonstans på ljudlöst för annars kan den ringa när som helst och jag tvingas då prata. Som att någon klampar in i min sinnesro och tvingar mig till något annat. Jag känner det som att jag aldrig kan slappna av helt när jag måste vara tillgänglig för prat i en plastgrej dygnet runt.

När jag får vara tyst känner jag som starkast! Så fort babblet börjar kopplas känslorna bort lite. När jag får vara tyst kommer insikterna. Då kommer sinnesron. Då kommer harmonin. Ensamhet är lika med tystnad. När jag själv får välja om jag vill prata är det en annan sak men i mitt eget sällskap är jag garanterad tystnad. Bland andra förväntas jag prata. Visst gillar jag att hänga med dom jag älskar och kommunikation är viktigt i en relation men det är inte det jag pratar om nu.

Jag vill bara att folk ska sluta trycka ner introverta, att andra ska fatta att tystnad inte är sorgligt eller betyder att man är trög eller blyg.

Det är så ljuvligt att uppleva saker utan babbel.