Jag är så himla tudelad. En sida av mig tycker att jag är helt underbar och att det inte spelar någon roll alls med min övervikt. Den andra sidan är väldigt kritiserade och elak, när den är igång börjar jag nypa mig i fläsket och blir sugen på att svälta mig själv. 

Ibland slår tanken mig att lägga upp före- och efterbilder på min kropp men jag har bestämt mig för att låta bli! Det säger inte ett skit om hur jag mår inuti och det skapar en stress hos andra. Man är bara lyckad om man är tjock och håller på att banta eller träna, en tjockis som inte gör något är lat och det är lite skamfyllt. Att komma tjock till en klassåterträff är ett mardrömsscenario i alla töntiga highschool filmer. Åh nej, hon har gått upp i vikt, stackaren! 

När jag ser före och efterbilder på halvnakna kvinnor blir jag lite triggad att träna massor så jag kan bli snygg. Men vänta, jag är ju redan snygg! Fast jag ser ut som före-bilden! Det är ju det budskapet som blir skevt. Om man ser ut som på allas före-bilder betyder ju det att man har ett utseende som andra kämpar för att slippa. 

Jamen det är ju för min skull som jag håller på att banta och träna säger alla. Mmm, visst. Låt säga att du är enda människan kvar på jorden. Skulle du äta 1000 kcal om dagen och träna så hårt på ett tomt gym så att du får skador och är helt förstörd i musklerna? Skulle du deffa dig halvt till döds och gå runt och stolt visa upp några rutformade muskler på magen fast ingen såg dom? Jag skulle inte det. Jag skulle ta en säck med godis och ett gäng böcker och lägga mig i en soffa.

Jag menar inte att se ner på någon för jag är ju likadan! När någon säger att jag har gått ner i vikt känner jag mig snygg och bra. Jag undviker en del mat för att jag blir tjock av den. Jag tror att jag joggar för att må bra men det finns även en snygg och fit-tanke med i bilden. Men jag vill tänka annorlunda! Jag vill sluta hålla på sådär. Det har börjat komma ett motideal men det handlar mycket om att vara tjock på rätt sätt. Killar "gillar ju kurviga kvinnor med lite rumpa att ta i". Men om man har en sån fysik att allt fett samlas på magen då? Eller om man har jätteliten rumpa och små bröst men stora lår fulla av celluliter?

Jag undviker tjej/skvallertidningar för jag blir skev. När jag ser alla smala kroppar startar något i mig som säger att det är det som är idealet, sådär ska man se ut! Jag undviker också serier som handlar om smala framgångsrika människor för helt plötsligt vill jag ha en ny BMW och banta. Jag undviker shopping på stan och svettiga provrum för jag känner mig som en tjock lantis, ful är jag också helt plötsligt och mina kläder är töntiga. Jag vet att det finns ett tjockisförakt och det gör mig osäker i min överviktiga kropp.

  
Ibland älskar jag mig själv och min kropp och då skiter jag i vem som dömer mig för jag har en inre motståndskraft och den sidan vill jag ha mer av! Jag försöker omge mig med sunda ideal. Jag älskar att kolla tex Tess Munsters vackra bilder och inspireras av hennes självsäkra utstrålning. En skitläcker oversize brud! På ett sätt är det synd att det ska behöva påpekas varje gång en tjock person "vågar" visa upp sin kropp för det borde vara hur naturligt som helst att alla får göra det. 

 

Lady Dahmer skriver också så klokt på sin blogg om "fat shaming".

www.ladydahmer.nu

Det är en fin gräns mellan hälsosam och tvångsmässig. Ibland önskar jag bara att jag aldrig mer tänkte en tanke om mitt utseende. Som om det inte fanns en kropp, ingen utsida att bedöma. Det gillar jag med att bo på landet, långt borta från alla snyggt klädda med dyra klockor och spetsiga skor för då knallar jag runt ute i trasiga leggings och fettigt hår utan att ens tänka på det. Jag älskar våran gamla bil som jag puttrar runt i fast den är ganksa töntig. Jag handlar det mesta på second hand och lillen har knappt något nyinköpt märkesplagg men han är glad ändå.

Jag försöker att inte kommentera varken sonens eller andras kroppar. Såklart kan man säga att någon är fin men jag försöker också säga att dom är omtänksamma eller glädjespridare för det tycker jag är en ännu bättre komplimang. 

Om jag säger att någon har gjort det bra som gått ner i vikt så betyder det väl att den var dålig innan? Eller om jag säger att någon är fin bara när hen har sminkat sig och fixat håret då kanske hen vill sminka sig varje dag för att få känna sig fin. Jag är som sagt inte bättre själv, hela tiden spär jag på dom här sjuka idealen men jag försöker reflektera över det regelbundet med förhoppningen om att det en dag ska gå av sig självt med alla sunda tankar.