Jag skulle till min samtalskontakt idag men jag pallade inte. Jag har legat i sängen  med fördragna gardiner och laddat upp mig. Det är inte så deppigt som det låter, mest bara skönt och behövligt.

Jag har varit uppe flera gånger inatt för lillen har varit ledsen och behövt kramar och törstig och tappat dom där rackarns tuttarna hela tiden. Trodde ni att tvättmaskiner slukade strumpor? Ni skulle bara veta hur många nappar som spårlöst försvinner i vår spjälsäng. På natten fumlar jag och gräver runt för att hitta den tappade tutten och även fast det låg flera reservtuttar där går det inte att hitta en enda. 

Men det är klart att det känns bra att ta hand om mitt barn. Min famn är alltid tillgänglig för honom, både dag och natt. Men sen måste jag vila för att orka med. Och tyvärr innebär det att jag inte tar mig ut på hela dagen, även fast jag bör träffa min samtalskontakt.  Men jag behöver också vila eller sova för annars blir jag koko och fixar ingenting. 

Det är ganska fullt upp att vara sjuk. Det är terapi, läkare, möten, receptförnyelser, intyg och papper som ska grejas med och apoteksbeställningar som ska göras i tid. Ibland pallar jag, ibland inte. Och jag känner mig usel och oansvarig som avbokar tider och möten men vafan, det får jag sluta säga åt mig själv! Jag orkar inte vara en så hård domare mot mig själv, inget blir bättre av det.