Jag låg i sängen och kände hur den skakade till lite. En stund drömde jag mig bort och föreställde mig att det var min hund som hoppade upp och snurrade två varv innan han la sig ner mot mina ben och stoppade in nosen i mina knäveck som han brukade göra. Jag hörde i mitt inre hur han suckade sådär mysigt som han gjorde när han var nöjd. 

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Den här sorgen är så stor att den bara kan pysa ut i omgångar. 

Han har hängt med mig överallt! Vi har rest över hela landet tillsammans. Vi har åkt båt och tåg och buss och han har legat på golvet och släppt fisar som har luktat så illa att medresenärerna har stirrat lite olustigt på mig. Han har följt med mig på dom flesta jobb jag har haft och det har hänt att han har ätit upp min lunchlåda både en och två gånger. Han brukade följa med mig när jag åkte för att handla och då satt han stolt på förarsätet och lät dom långa öronen fladdra framför fläkten. Han älskade att följa med till stallet och springa i full fart bredvid en galopperande häst, fick han dessutom tag i en liten färsk lort var lyckan total. 

Det är så ofta som jag bara har velat gräva ner mig i mörkret och känt mig ensam men han har pushat mig att bara ta en promenad först. Dom där promenaderna brukade bli långa härliga skogsturer och när vi väl kom hem hade jag glömt att jag mådde kasst. Dessutom är man aldrig ensam när man har hund! Nu när han är borta känner jag mig ensam på ett sätt som inte jag har gjort på elva år. Det är tomt.

Han har lärt mig massor! Tack vare honom insåg jag värdet av motion. Jag hade nog aldrig gått ut och tagit en promenad innan jag fick honom. Efter ett tag började jag vandra och vi kunde vara ute tre timmar ibland och bara gå och njuta. Jag kommer ihåg en vår när allt var lite kaos, det var då vi började promenera som mest. Jag laddade min mp3 spelare (ja det var förut innan mobilerna gick att ladda med musik) och när jag kom ut i vårvädret så fick jag ro, alla tankar går lättare att tänka utomhus. Det var en period utan jobb, utan tider att passa och jag drömmer mig tillbaka till våra promenader längs älven och i dom djupa skogarna där vi fick vandra ifred. 

Han har också ändrat min syn på hundar. Innan läste jag böcker om lydnad och uppfostran men när den här lilla lurviga filuren kom hem till mig insåg jag att han också har en egen personlighet. Att han var en individ som finns till för sin skull, precis som jag. Han finns inte till för att göra trick eller gå fot och aldrig få bestämma själv. Jag ägde inte honom, vi levde tillsammans. Han blötte inte ner min soffa när han kom ut från ett bad, han blötte ner vår soffa. Det var lika mycket hans hus och hans grejer. Är man kompis med någon ska det vara jämlikt och att respektera varandra för den man är föder en hänsyn som båda drar nytta av, det blir ett samspel utan att behöva skälla på någon eller träna in vissa beteenden.

Ibland förlorade jag tyvärr humöret och någon gång när han har dragit iväg eller skäller så att sonen vaknar har jag rytit till och tagit tag i honom. Det är inte okej och jag fick direkt dåligt samvete. Han ruskade alltid på sig och sen var det glömt. Jag visste att det här förtroende är något man inte får förstöra. Vad jag än gör kommer han avguda mig och det är ett jätteansvar för mig att inte utnyttja det på något vis. När vi var hos veterinären eller gjorde något annat läskigt tittade han bara på mig och litade på att det blir bra, aldrig har han försökt nafsa eller något sånt utan han bara litade på mig.

Ibland har någon pojkvän velat putta ner hunden från sängen men jag har faktiskt hellre puttat ner pojkvännen och sovit med hunden. Vi delade en dubbelsäng han och jag. Han på ena sidan på rygg med tassarna i vädret och jag bredvid honom. När han vaknade brukade han låta som en gris och åla runt i sängen tills jag började skratta. Att ha hund är som att bo med en clown, han var så himla rolig och charmig. När han sov kunde jag titta på honom och hjärtat nästan sprängdes av kärlek, precis som när jag idag kollar på min son.

Han blev tvärt gammal. Först började ögonen mattas av och bli sådär gråa som dom blir på gamla hundar. Sen började han bli lite stressad, han gick runt och pep ofta och en dag när vi var ute och gick blev han jättehalt. Han hoppade fram på tre ben. Jag hade redan börjat ställa in mig på att han skulle avlivas men den där promenaden blev det avgörande. När vi kom hem fick han en smärtstillande tablett men den hjälpte inte så mycket. Jag visste att det var dags. En gång förut har jag väntat för länge med att avliva ett djur och det gör jag aldrig mer om.

Just den dagen lyssnade jag på Anna Ternheim - Wedding Song och här är ett utdrag som är så fint:


Not the first time I saw you

But I knew I want to spend some time

Half a day then a half a life time pass by

Until now, I never knew for who

For you my dear, promises I made, I made for you my dear

As close as one can get I got to you my dear, then you should know

I won't let you down this time, I won't let you down this time.


Refrängen, "I wont let you down this time" gick rakt in hjärtat. Jag var tvungen att göra det som var rätt för honom även om det smärtade. 

När vi var hos veterinären visste jag att jag gjorde rätt men det gjorde ändå så himla ont. Efter att han hade fått sprutan tog jag honom i min famn och kramade hårt, hårt medan jag tackade honom för allt. Jag sa åt honom att jag älskar honom och att han gärna får hälsa på. Han blev mer och mer tung och tillslut var han borta. Jag luktade på honom en sista gång. Han luktade alltid så gott mellan ögonen, en bit upp på pannan, just där hade han en speciell söt och varm doft. 

Fastän det snart är ett halvår sedan hänger hans koppel fortfarande vid dörren. Fortfarande känns det som att han är här för jag är så van vid det, det är som så självklart att han ligger och sover nånstans eller att han kommer och äter upp den där lilla brödbiten som landade på golvet. 

Sorg har något fint i sig. Att jag saknar honom så mycket betyder också att jag har fått älska någon så mycket. Tårarna rinner medan jag skriver det här men jag tror det är bra för mig. Jag saknar dig gubben min.