Nu är jag tillbaka! Jag har varit helt slutkörd några dagar så det kanske var lämpligt med en bloggpaus. Men jag gillar att skriva här, det är så skönt!

I förrgår kändes det så tufft. Det var krångel med räkningar, ekonomin, jag var trött och vi har knappt haft nån mat hemma. Jag går och känner en massa saker just nu också och bara det är ett heltidsjobb för att inte bryta ihop. I ungefär ett dygn kändes det bara svart och tungt.

Jag sa lite uppgivet åt sambon att det aldrig blir bra, vad jag än gör är jag sjuk. Ibland är det bra att få en spegling av andra för han sa något som jag själv inte ser. Han tyckte att det visst är bättre! Förut kunde mina svackor vara jättelånga och allt stannade upp så ett dygn är väl ingenting, dessutom fungerar jag ganska bra nu för tiden fastän jag mår dåligt.

Det är sant. Jag har ändå kunnat kliva upp och leka med sonen, gå ut och skotta gården och laga middag. Jag hinner aldrig sjunka lika djupt som förut så det blir heller inte lika stora konsekvenser. Ibland har jag struntat i allt för jag bryr mig inte just då och då blir det massor att ta hand om när jag mår bättre och det är ganska tröttsamt och gör mig lite slutkörd och det bli bara en ond spiral. 

En del i att vara sjuk är att mitt minne fungerar konstigt. När jag mår kasst tror jag att jag alltid gör det, att det alltid känns så. Samma när jag mår bra, då glömmer jag att jag ibland mår dåligt och jag kan börja söka jobb eller nåt annat tokigt. Det är jätteskönt att leva med en partner som ser mig och vågar berätta för mig när jag beter mig illa och även berömmer och bekräftar när det går bra. Han får ibland agera som det omdöme som sviktar hos mig!

Det är skönt att allt jobb börjar ge resultat! I ca fem år har jag varit medlem i 12-stegsrörelsen och jobbat mig igenom steg och utmanat rädslor. Jag har provat EMDR, en typ av traumabearbetning, jag har gått vanlig terapi och DBT i grupp, jag har också provat olika mediciner. Nu börjar kanske dom sista bitarna falla på plats, bättre mat och motion och även själsligt underhåll i form av bön och meditation. 

Mina problem ligger som olika lager. När jag mådde som sämst och kom in på behandling var drogerna mitt akuta problem, jag behövde sluta använda droger på en gång! Så småningom insåg jag att det inte var drogerna som var problemet, problemet var alla känslor som fick mig att börja använda droger. Jag måste ta itu med alla inre spöken för annars kan lusten att använda droger komma tillbaka. När jag rensar ur min garderob får jag inte lämna kvar något!

Först jobbade jag med alla skuld och skamkänslor som fanns över det jag gjort mot mig själv och andra genom åren. Sen upptäckte jag mer och mer! Där fanns ätstörningar, psykiska sjukdomar, trauman och nu börjar jag komma in till kärnan.  Nu börjar det göra riktigt ont, nu när jag äntligen vågar konfrontera min pappa. Säkert kommer jag hitta mer och mer för jag har varit duktig på att stänga in känslor och försöka gå vidare utan att bearbeta det som hänt. 

Nu är det dags, nu ska allt grävas fram och ältas! När man håller på med hästhoppning säger dom att man ska kasta hjärtat över hindret och följa efter. Jag vet ibland inte om jag kommer klara alla hinder som sätts upp framför mig men jag har inget val, jag måste över! Annars står jag still och trampar, då kommer jag ingenvart och inget blir bättre av det. Min pappa frågade lite försiktigt om vi inte bara kunde glömma allt och gå vidare men jag kan inte göra så mot mig själv. Det var välment från hans sida men tyvärr måste jag välja min egen hälsa framför hans önskning.  

Jag önskar att jag ska bli helt frisk, fort ska det gå också! Men i verkligheten får jag kanske sikta på att korta ner svackorna och minska negativa konsekvenser, att inse att det faktiskt går åt rätt håll. I 12-stegslitteratur står det vi inte ska krävs själslig perfektion för det är omöjligt, det är att sätta ribban alldeles för högt! Sitter målet på den nivån kommer det bara att leda till besvikelse.