Utanförskap, det är nog den centrala känslan. Att var annorlunda, att fungera annorlunda och hela tiden behöva förklara och försvara mig.

I skolan har jag varit annorlunda. Jag har skolkat, gråtit inför hela klassen för att jag varit rädd och nervös, blivit arg och gråtit för att jag är så arg och det är inte speciellt coolt..., Ibland har jag ljugit för att behålla någon slags stolthet och jag har helt enkelt inte agerat som vanliga barn. Jag har varit utanför och dom andra har märkt det så tydligt, att något skiljer mig från dom.

När jag inte fixade att gå i skolan skolkade jag ofta. Jag brukade hitta på att jag hade ont för det hade jag faktiskt ofta. Jag brukade ha ont i magen och huvudet på morgnarna för jag var så nervös över att ta mig ut hemifrån och till skolan. Jag fick ibland höra - Men du var ju inte sjuk! Oscar såg dig igår! När man väl tog sig till skolan fick man pikar för att man inte varit där. Och då vill man inte gå dit och då blir man ännu mer utanför. 

På alla olika jobb jag har haft har jag varit strulig. Inte orkat komma, inte vågat ringa och säga att jag inte orkat komma, inte vågat prata med dom andra på lunchen utan har hellre suttit ensam och gjort mig utanför. I perioder har jag bara grinat hela morgnarna och ha då sjukanmält mig fem minuter innan jag ska börja så dom knappt hinner ringa en vikarie. Jag vågar inte öppna mig för jobbarkompisar för folk blir ofta obekväma och tar avstånd när jag är ärlig om min bakgrund och min psykiska hälsa. Så då blir det små lögner och jag kan inte släppa in någon för då undrar dom massor om mig och jag vill inte bli "hon den där". Jag har alltid varit den där. Oj vad jag har försökt smälta in men mina sjukdomar märks så tydligt fast dom inte syns. 

Det går inte riktig att ta på för andra. Dom skvallrar och säger att -Ja men det är något som inte är helt som det ska med henne. Nej det är det ju inte. 

Jag tar gång på gång ett beslut att nu, nu minsann ska jag bara skärpa mig! Från och med imorgon ska jag kliva upp utan bekymmer, gå till jobbet i tid, prata med kollegorna och bara göra allt som jag ser att andra gör. Träna på gym, laga matlådor och ha massor av vänner. Nu ska jag sluta fjanta mig, bara jag slutar känna efter kommer det gå fint!

Ibland tror jag att det är så enkelt. Att jag har dålig karaktär eller är ovanligt lat. Andra kan inte se mina sjukdomar,  inte jag heller så jag får ibland för mig att dom inte finns. Skulle jag ha varit fysiskt sjuk skulle det ha märkts på ett annat sätt. Jag menar absolut inte att det vore bättre, bara att det är mer accepterat på något sätt. En fysisk sjukdom känns mer definitiv på något sätt medan en psykisk sjukdom är luddig, läskig och konstig. Ett fysiskt handikapp är något du ofta inte rår för men ett psykiskt handikapp handlar bara om att rycka upp sig eller sluta hålla på hela tiden.  

 

Bilderna ovanför visar hur hjärnan fungerar olika för en person med till exempel bipolär sjukdom. Om vi nu ser en tydlig skillnad varför håller folk på att svamla om att diagnoser bara är en modmodefluga? Jag kan känna mig skogstokig när folk säger att alla har väl nån form av diagnos. En annan sak är ocksä att det skulle vara påhitt för att läkemedelsbolagen vill tjäna pengar. Att hålla på sådär är att förminska det problem som det faktiskt är att ha en psykisk sjukdom! Indirekt menar man att det är väl inte så farligt för alla "har väl en släng av ADHD". 

En terapeut sa åt mig att sluta skämmas!  Att en psykisk sjukdom egentligen är fysisk för ofta handlar det om att något är fel i hjärnan. Hjärnan är ju en del av kroppen och alla kroppsdelar kan bli missbildade eller fungera dåligt på olika sätt. Det är ingen som tycker det är konstigt när något blir tokigt i en kroppsdel. På samma sätt kan det alltså bli fel i hjärnan. Hjärnan är otroligt komplex, det är supermånga funktioner som jobbar på max hela tiden och allt måste samspela så det är absolut inget konstigt att det blir tokigt ibland!  Det räcker med att några signalsubstanser inte fungerar optimalt så får du en psykisk sjukdom. 

Ingen ber väl någon med diabetes att rycka upp sig? Ingen säger väl åt någon som har fel på hjärtat att den ska sluta sjåpa sig? Så varför pratar vi på det viset om psykisk ohälsa? Jag tycker det är orättvist.