Jag har tidigare skrivit om min relation till min pappa. Jag älskar honom, han är en fin människa men vi har väldigt många taggar i vår relation.

Som liten var jag mest ledsen över hur det såg ut. Han lämnade mamma, hittade en ny kvinna och flyttade direkt dit. Jag, en 9 årig flicka, fick en helt ny familj från ett annat land med andra synsätt på saker och ett annat språk. 

Det var ett väldigt strängt och kärlekslöst förhållningssätt till mig och min syster. Pappa jobbade mycket och vi var där med en styvmamma som helst inte ville att vi skulle finnas, vi var ett bihang och det kändes klart och tydligt.  

Vi brukade åka dit under vilda protester och väl där stängde vi nog av alla känslor. Från början satt jag i hallen på natten och grät och var rädd men efter ett tag blev jag bara tyst och flydde in i en bok eller tidning. Varje gång det var dags för middag fick jag ont i magen.  Det var ständigt tjat om hur dåligt bordsskick vi hade och att man skulle sitta rakt och vara tyst och hur vi än gjorde var vi fel. Vi satt fel i soffan, vi drack mjölk för högljutt eller vi störde när vi kom in på natten och hade mardrömmar. Så vi slutade åka dit helt.

Än idag känner jag mig ofta fel. Jag ser hur min styvmamma kommer hit och rynkar på näsan och slänger ur sig syrliga kommentarer. Det gör att jag inte vill hälsa på min pappa och han kommer inte hit så ofta. Är hans fru med känns det så himla spänt och konstigt. Mitt barn har varit rädd för sin morfar för han träffar honom aldrig.

Pappa frågade aldrig varför vi slutade komma dit. Hans fru var nöjd när vi slutade komma och istället träffade vi pappa på ett café 2-4 ggr i månaden. Dom var ute och reste och hade stora fester hemma och han verkade inte alls sakna oss. 

Varje gång vi ses idag påminns jag om allt. Det blir så tydligt att pappa är en främling. Han har ingen aning om min favoritmat eller hur han ska hålla sitt barnbarn. Det går inte att få en djupare kontakt om vi aldrig pratar om det som varit! Så fort vi har tagit upp hur vi har haft det blir pappa tyst och pratar inte med en på några dagar. Sedan ringer han upp och låtsas som inget alls. När jag pratat med hans fru om det säger hon att vi var så jobbiga barn och att det var vårt fel.

Så vi har kört samma charad. Vi träffas, kramas, pratar lite ytligt och alla sitter spänt. Men återigen har jag och syrran försökt reda ut allt! Jag ringde pappa och berättade massor om hur jag känner, att han lämnade mig och valde sin fru. Att jag har saknat honom i flera år. Att jag var rädd för hans fru som liten. 

Hans lösning var att vi bara skulle ses vi två hemma hos mig. Att gömma problemet.

Jag halvskrek -Varför sa du inget när vi slutade komma till dig? Varför saknade du oss aldrig?

Och pappa reagerar som vanligt med att humma till svar och sluta sig som en mussla. Idag var han helt under isen.

Min modiga syster sa igår att nu när allt ändå är uppvirvlat så fixar vi en lösning! Vi kan väl sitta ner och prata allihopa och reda ut saker och framförallt komma överrens om hur vi ska få det att fungera i framtiden! 

Trots att hon har fått extra mycket skit av pappas kvinna vill hon försonas och det är så jäkla fint tycker jag. Det tycker inte dom. Pappas fru vill nu inte vara i samma rum som oss och han sa att vi möjligen kan prata lite om ett tag när allt har lagt sig. Han lät knappast eld och lågor över vårt förslag utan tycker vi är elaka och jobbiga som inte bara kan låtsas att allt är bra som vi alltid gjort.

Jag sa att i nuläget kommer dom inte få vara barnvakt för jag är rädd att hans fru ska skaka sonen och skrika åt honom som hon gjorde mot oss. Jag vill att vi ska få bättre kontakt först och att hon ska sluta med sina medeltida uppfostringsmetoder. 

Inte ens det verkar motivera honom till att hitta en lösning. 

Hur gör man? När någon är så fruktansvärt konflikträdd, hur når man fram? Eller ska jag släppa allt med följd att vi aldrig kommer få bättre kontakt? Det här känns viktigt för mig, för att jag ska komma vidare i livet vill jag liksom få klarhet och reda ut saker.

Skriv gärna om ni vill.