FRÅN GALNING TILL GURU

Jag läser mycket feministiska bloggar just nu och en del menar att feminism bara är kvinnornas kamp medan en del anser att feminism står för allas lika värde.

Det är jäkligt snett, jag har fått uppleva att växa upp som kvinna och kan inte relatera till mansrollen, lika lite som en man kan ha svårt att sätta sig in i hur det är att bli tafsad på under hela skoltiden eller hur rädda många kvinnor faktiskt är för män. Nu generaliserar jag och jag vet att killar också bli utsatta, många av våldbrotten är ju mäns våld mot andra män men mäns våld mot kvinnor är så oerhört mycket mer utbrett.

Det är inte helt okej att bara se männen som hemska förtryckare, dom är inte slavar under testosteronets påverkan och blir kåta och arga hela tiden utan det finns nog mer där. 

Jag kollar på ett program just nu om olika par som går i parterapi och en man där fångar mitt intresse. Hans fru upplever att det är jobbigt när han stänger av, hon berättar att han kan stå mitt emot henne men försvinna iväg någon helt annanstans. Det här ser jag så himla ofta! Vi kvinnor har på något vis lite mer utrymme för att ha känslor men männen länge har fått trycka ner allt.

Många män säger just det, att dom inte har fått gråta eller visa sig "svaga" och bara har lagt locket på. Jag tror att det som händer då är att sorgsna känslor istället omvandlas till aggresivitet, att bli arg är mer okej för en man och på så vis kan känslorna få komma ut på något sätt. Jag själv gråter ofta och mycket och även om det inte är kul så känns det alltid lugnare efteråt. Det behövs! Alla känslor behövs!  

Jag är uppväxt med såna män runt mig som inte har visat så mycket av vad som pågår inuti, både släktingar, partners, kompisar och andra. En attityd av att jaja men nu släpper vi det, det var inte så farligt. Och jag vet inte hur många gånger dom har svalt gråten men för varje gång verkar det bli ännu svårare att släppa ut tårarna. Vid vuxen ålder är en del män nästan oförmögna att gråta för spärren slår igång blixtsnabbt.

Dags för ändring! Jag tror att vi behöver låta männen också få vara mänskliga. Om vi ger dom en lika smal mall som dom alltid har haft kommer mönstret fortsätta.  

Jag blir så glad när min son vågar visa sina känslor, han bara kör på! Han skriker, skrattar,  gråter och skäller. Häromdagen skulle jag ta hans glas ifrån honom för han sölade så mycket men han sa ajabaja åt mig. Likadant om jag försöker tvinga honom att byta blöja när han inte vill så skriker han neej sluta! Jättebra tycker jag, han sätter gränser och visar vem han är och vad han vill. Han får gråta när jag hämtar honom på dagis, han blir väl ledsen av att skiljas från kompisarna mitt i en lek. Personalen försöker ofta få honom att sluta gråta men jag säger till dom lite försiktigt att det är okej att vara ledsen, att han ska få gråta om han vill. Vi får se hur det blir senare, i skolan kanske han börjar skämmas och börjar stänga av känslorna men jag vill ge honom en bred grund att stå på. 

Av alla män som begår våldsbrott är dessutom en del själv traumatiserade och har blivt utsatta för våld och är ganska trasiga som människor. Det måste bli mer okej för män att prata om det och att våga anmäla och prata med någon istället för att få höra "slå dom på käften bara så slutar dom vara efter dig". Det är okej att försvara sig men man ska inte behöva slåss för att bli lämnad ifred och där kanske vi är lite mer osjyssta mot pojkar som kan få höra att dom ska tuffa till sig. 

Och vi kan vara bra förebilder för våra barn! Genom att visa dom att vi har känslor blir det okej för dom också att ha det. Genom att inte hymla med att vi vuxna blir oense kan vi visa barnen att det är okej att bli irriterade på varandra och att man då kan diskutera om problemet på ett bra sätt. Jag försöker så ofta jag fixar det att låta sonen ha sina känslor ifred, ibland måste jag tvinga honom men då har han all rätt att protestera eller gråta eller skrika. Och jag måste inte alltid "vinna", ibland så får han som han vill för jag kan ju inte alltid bestämma om allt för han har också rätt att få bestämma över sig själv. 

Vi kan inte bara fokusera på kvinnofrågor! Männens mående är en kvinnofråga för allt går ju hand i hand. När man mår bra tror inte jag man har ett behov av att våldta eller använda knytnävarna.  

Blä för såna här stereotyper!

Igår la jag mig tidigt och jag är så mycket piggare idag! Tänk att en-två timmar kan göra så stor skillnad. Frukosten blev en stor smoothie med spirulina och till lunch en vegansk lasagne med massor av morötter till. 

Jag har också hunnit motionera nu på morgonen i solen och när jag trodde att jag ville vara ifred dök en granne upp och följde med på promenaden. Lite skumt men det var faktiskt rätt skönt att prata lite med en annan vuxen. Jag kanske behöver tvångs-socialiseras ibland?

Jag kanske äter massor av chips ikväll, kanske blir det äpplen istället, jag vet inte. Kanske har jag fått motivation nog att lägga mig tidigt ikväll eller så sitter jag uppe tills mitt i natten. Oavsett vad så ska jag vara snäll mot mig själv. Jag vet vad jag mår bra av men att ständigt ställa höga krav på mig är bara jobbigt. Ibland får saker bara bli som dom blir.

Nu blinkar varningslampan rejält, nu är det dags att bromsa och granska.

Sista dagarna har jag varit sjukt trött, haft kort tålamod och varit lite spydig och snäsig och hjärnan känns som tuggummi och magen snurrar och mullrar. Idag blev det bara för mycket! Första halvan av dagen var jag trött och suckade och stånkade mig igenom morgonens alla moment. Andra halvan var jag ännu mer trött och började bli ledsen och helt skakis och snurrig. Nu pendlar jag mellan gråt, deprimerade känslor, skam och positivitet?!

Helt kaos. Var tog harmonin vägen?

Okej, en liten inventering. Vad är problemen och kan jag göra något för att ändra situationen? 

* Ofta somnar jag runt 23.30, vaknar några gånger under natten och vaknar för dagen mellan 6.15-6.45. För lite sömn! - Ska lägga mig tidigare och försöka att INTE fastna med mobilen för länge.

* Ät mindre socker! Mitt godissug har gått bananas, skulle lätt kunna snaska i mig godis hela dagarna för jag har lixom inget stopp. - Ska äta måltider mer regelbundet, inte baka, inte köpa hem snask hela tiden.

* Pruttpasta. Vi har fått dra ner på matkontot rejält nu pga alla räkningar och det har därför blivit billig veganmat. Pasta har utgjort basen och min mage fixar inte alls det. Får kramp och känner mig konstig efter måltiderna. - Undvik vitt mjöl, hitta bättre rätter som inte är baserade på pasta och ät mer grönsaker till maten istället för snabba kolhydrater.

* Meditation. Jag har tappat det helt sista tiden. Magen känns stressad och andningen är ytlig, tror hela systemet behöver varva ner mer regelbundet! - Avsätt egentid till att meditera istället för att kolla tv eller mobilen. Fem minuter räcker till att börja med!

* Jag har glömt att ha skoj! Ska försöka göra fler saker som får själen att sjunga! Pyssla, gå på bio, sy, åka och nosa på en häst eller nåt annat trevligt. 

Det enda som har fungerat hyfsat är motionen, jag har promenerat och joggat ute i solen rätt mycket och det är superskönt. Men jag har suttit för mycket med mobilen tycker jag. Jag inbillar mig att det är okej för jag läser ju om viktiga saker, feminism och djurrätt och sånt men jag gillar inte det där tvångsmässiga surfandet som fyller upp varenda ledig stund. 

Dessutom är kosten ur balans nu. Jag försöker äta enbart veganskt när jag är hemma och jag håller på att lära mig hur jag ska äta och när. När jag åt Lchf åt jag två, kanske tre gånger per dag men det fungerar inte med vegansk kost. Jag äter för lite mat! På morgonen blir det bara en banan, sen en tidig lunch och sen middag. Däremellan blir jag hungrig tidigt på eftermiddagen och på kvällen får jag ett himla sug!

Jag måste hitta en redig, mättande frukost utan massor av dåliga kolhydrater. Jag måste också hitta ett bra mellis och ett kvällsfika som dämpar suget. Vegankost i sig är inte krångligt men det är ju om man "kan" äta alla mjölprodukter. Jag ska kolla mer på raw foodrecept för att slippa allt bröd och pasta. 

Kanske sojayoghurt med chiafrön och nötter? Eller fröbröd med hummus? Marinerade rotfrukter? 

Jag ska kicka igång kreativiteten. Kosten gör nog stor skillnad men samtidigt blir jag lite stressad av att undvika allt för mycket. Kött är nemas problemas för det känns bara oaptitligt just nu men ska jag också undvika pasta, bröd, ris och potatis samt socker och halvfabrikat blir det massor av energi som går åt bara till matvanorna. När jag blir bortbjuden är det inte så kul att bara pilla i sig tomater och en kvist persilja... Det finns ju massor av god veganost och köttersättare men innehållsförteckningen är ungefär en meter lång och sånt vill jag inte äta regelbundet så ja, jag ska lägga lite tid på att få in nya recept i banken. Sämre än såhär vågar jag inte må så nu bryter jag här! Det är bra att slå i en botten litegrann för att påminna sig om varför man bör följa sin plan.

Åh jag hade skrivit ett långt inlägg men det försvann och nu pallar jag inte att skriva något mer idag. Är helt slut och ska försöka vila så jag återkommer när inspirationen återvänder.