Om

Jag har borderline, bipolär sjukdom typ 2 och beroedesjukdomen. Mitt mål är bli helt symtomfri men det kommer krävas massor av jobb!

Nu provar jag mig fram med lchf, vegankost, raw food, meditation, motion, ändrad medicinering, bön m.m. Dessutom håller på jag att utesluta så mycket kemikalier som möjligt och minska all stress.

Till min hjälp har jag även 12-stegsprogrammet och med en terapeut på psykiatrin. Nu ska jag bli frisk!


Instagram: nuskajagblifrisk.bloggo.nu 

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från februari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Pallar inte hetsa

Jag har betat av massor inom ämnet hälsa sista månaderna. Jag har läst böcker och tidningar, kollat dokumentärer och läst bloggar, även en och en annan forskningsstudie har granskats. Men vet ni vad? Jag börjar få lite avsmak.
Det är en jäkla stress att hela tiden vara medveten om allt man äter och det leder till stress och stress är inte heller så värst hälsosamt. Tidigare har jag fått lite ont i hjärtat när lillen åt pasta men idag har hela familjen ätit pizza i soffan och det var enkelt, lyxigt och gott! 
 

Man kan nog få cancer av socker och det är såklart allvarligt men för mig skapade det en kraftig ångest varje gång jag ändå åt socker, jag vill inte bli rädd för att äta.
Jag håller fortfarande i många bra vanor men jag orkar inte dra runt på hälsohysterin hela dagarna. Och jag måste säga att jag skäms lite över min fanatism, det är så himla enkelt att gå runt och tro att man vet bäst men saker är sällan så svart-vita. Det finns inte rätt eller fel, alla har sina egna preferenser!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Rädd för bakslag

Jag har verkligen fått kämpa för att komma hit. Jag har gått emot rädslor, ångest och självmordstankar för att idag kunna fungera hyfsat på min nuvarande nivå. Ofta har jag sett tiden som min största vän och blivit glad för varje dag som gått och önskat att fler dagar skulle gå snabbare så att jag hamnade i framtiden där jag skulle må bättre.

Nu är jag i framtiden och börjar äntligen kunna uppleva dagar med glädje och tacksamhet för det jag har. Men när är det dags att ta det till nästa nivå? Det jag fixar nu är att ta mig till psyk var 14e dag och på 12-stegsmöte 2-4 ggr/månad. Blir det mer än så blir det ofta bakslag med en stor energiförlust som följd och ångesten och alla paranoida tankar drar igång rejält. 

Jag har en ide om att när jag känner att jag vill göra mer då är det dags att göra mer men vissa har filosofin att man borde börja göra mer för att vilja göra mer. Jag vet inte?! Jag stannar gärna här tills jag har kraft över till mer ansträngningar.  

Allt jag gör känns som att det blir så stort för mig! Att ta mig till psyk exempelvis innebär att vakna i tid, göra mig iordning,  planera så jag slipper bli hungrig, gå emot allt i mig som säger att jag ska stanna hemma och tvinga mig ut, tanka bilen med social fobi och tror alla stirrar på mig, hitta parkering och blir stressad, rädd för att gå till receptionen och i väntrummet är pulsen på max. Redan innan besöket är jag helt slutkörd.

Min samtalskontakt började prata om att återuppta mitt hästintresse och visst, ibland känner jag att det vore kul men jag vet inte om jag orkar. Det kanske skulle ge massor av energi men hur mycket kommer det ta? Jag orkar faktiskt inte heller påbörja något bara för att avsluta det och känna mig lika misslyckad som jag alltid gör när jag avslutar grejer. Och jag är livrädd för att börja nalla på energikontot och kanske hamna på minus! 

Jag är så rädd för att må som jag gjort tidigare och är rädd för vad som skulle kunna utlösa det måendet igen. Ibland kör jag på utan att fatta att jag är helt slut förrän jag står där på ruta ett och inser att nu har jag fasen lurat mig själv igen...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Grönt sug!

Sista dagarna har jag varit grymt sugen på grön juice! Jag tolkar det som att kroppen behöver det så jag köpte en laddning med frukt men tyvärr hittade jag inga färska bladgrönsaker så det fick bli en påse fryst spenat. Den är förvälld och har inte lika mycket näring kvar men det får  duga.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bad day

Den dåliga känslan började igår. Jag vaknade upp och kände mig fel, jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan men fel är nog det bästa ordet jag kan komma på. Jag var på 12-stegs möte och det är så jäkla tufft till och från. Tidigare har jag jag gått dit för att jag mått bra av det men allt oftare får det mig att må dåligt nuförtiden. 

Jag känner mig fel och dålig eftersom jag inte borde känna såhär.... Jag borde vilja gå dit och jag borde må bra av det, jag borde vilja lära känna dom andra medlemmarna och jag borde en massa andra saker. Inte för att jag känner att jag borde utan för att jag hela tiden har lärt mig att om jag inte jobbar stenhårt med programmet kommer jag säkerligen ta återfall och dö. Jag mår alltså inte bra av att tvinga dit mig och tvinga mig att öppna munnen och dela men annars kommer jag dö. Vad gör man?! Det känns så fel, så fel, och hela situationen gör att jag känner mig arg och inträngd i ett hörn.

Dessutom har jag mensvärken from hell och lillen har sovit dåligt dom sista två nätterna och han har väckt mig 6-12 ggr per natt. Jag hinner knappt somna om innan han vaknar igen. Som i en varm mysig kram ligger jag nu ihoprullad i min värmefilt och jag kollar på en spännande dokumentär för att distrahera mina tankar och känslor ett tag. Men det går över. Det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag.

Lönsamma grisar

 

Idag på nyheterna hörde jag en nyhet som jag redan vet om, grisbönder slår systematiskt ihjäl oönskade grisar mot betonggolv. 

Jag har hört om det och ni som har sett filmen Earthlings har där fått se hur en man tar gris efter gris och slår ihjäl dom genom att hålla i bakbenen och smälla ner dom i backen. Såklart blir det inte många fullträffar utan vissa grisar slås i backen flera gånger medan dom skriker och medan dom andra grisarna får stå och vänta på sin tur. 

Nu har detta alltså uppmärksammats i Danmark och här är en länk:

http://touch.metro.se/nyheter/underviktiga-grisar-avlivas-vid-fodseln-slas-i-betonggolvet/EVHobw!ek2gHHmFmOfE/

Det står här att man avlar fram stora kullar medvetet och i och med detta är också många av kultingarna underviktiga och dåliga redan vid födseln. Dessa grisar är inte lönsamma, dom är ett svinn i produktionen och ska därför dödas snabbt och billigt. Det står att dom även dödas mot boxinredningen, det måste betyda att dom står med sin mamma och/eller syskon som får bevittna det hela.

Jag kräks inombords och flera frågor snurrar... Vad är det för jä*la människor som har hjärta nog att utföra detta? Hur kan man se på djur som en industri, hur kom det sig att vi tog oss den här makten över dom? Finns det egentligen något bra sätt att döda djuren, är inte dödandet i sig tillräckligt illa? Och varför fortsätter vi äta kött trots att det inte alls är nödvändigt? 

Kan vi som människor någonsin skapa en harmonisk värld samtidigt som vi dagligen skapar så oändligt mycket lidande för djuren? 

Ja, jag vet inte vad det är för fel på oss. Vi förfärar oss åt barn som plågar djur medan vi samtidigt äter djur, har på oss djur och använder sporrar och stryphalsband på våra "älskade vänner". Det finns inget skonsamt sätt att hantera alla djur som ingår i våran konsumtion. 

Ica säger att dom bara köper kött från danska grisar som haft det bra men det är ju frågan vad som räknas som bra? Har man det bra om man är instängd i en järnbur utan att kunna röra sig men får lite mysigt spån på golvet? Eller om man får en snabb och "smärtfri" död efter att ha varit instängd ett trångt, illaluktande mörkt grisstall hela sitt liv? Kan man säga att någon som föds upp och lever för att dödas och ätas har det bra?

 
Bilden ovanför uppmuntrar folk att anmäla djurplågeri eftersom "du kan vara nästa som drabbas". Eftersom djurens lidande inte är ett tillräckligt motiv så drar man jämförelsen till våld mot andra människor för att uppmärksamma allvaret i det hela. Sorgligt men förmodligen effektivt.

Travhästar, köttdjur, mjölkdjur, pälsdjur, cirkusdjur, försöksdjur, kapplöpningshundar, djurparksdjur. Alla är dom slavar åt oss för vårt eget nöjes skull och vi vill så gärna tro att dom har det bra, att det hela sköts snyggt men det är bara för att vi inte orkar eller har lust att se hur det verkligen ser ut. Om vi blundar för allt detta varje dag godkänner vi att det kan fortsätta. Vilka är okej att plåga och vilka är inte okej?

Får vi plåga djuren för att dom inte kan prata med samma röst som vi? För att dom ser annorlunda ut? En människa som ser annorlunda ut då?  Är det okej att utöva samma makt mot små barn som inte kan hävda sig? Det är ju luddigt att våld är okej ibland, så länge det sköts snyggt. Samma person som slår sin hund använder nog samma våldamma sätt mot sitt barn utan att reflektera över det. Vi måste sluta för allt våld för att få allt våld att sluta.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Guds vilja

Jag ber varje morgon om att få följa guds vilja istället för min och jag lämnar över allt till gud. Obs! Jag har ingen gud som är kopplad till någon religion, min gud är min gud. Men jag funderar såklart på vad som är guds vilja och vad som är min vilja.

Igår var jag på möte och i programmet (12-steg) pratar vi mycket om guds vilja. Jag funderade igår och jag har en teori om att guds vilja sitter i magkänslan, när jag följer mitt hjärta istället för rösten som håller till i huvudet, "förståndet". Förståndet är baserat på tidigare erfarenhet och saker man fått lära sig och hört andra berätta om, förståndet är inte alltid förståndig utan kan säga åt mig att något är farligt fast jag inte ens har provat. Förståndet kan också ändra sig hit och dit. Först kan man tänka - Nej!  Som sen kan bli ett kanske eller ett ja eller ett aldrig i livet beroende på dagsform och katastroftankar.

Magkänslan däremot, hjärtats väg, det är en djupare känsla. Det är den konstanta känslan som berättar samma sak för mig under tiden som förståndet ändrar sig hit och dit. Det är det jag vet att jag måste göra även om förståndet säger annat. Om jag bara lyssnar så hör jag hjärtats röst mycket tydligt. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Annat än mat

Just nu kanske bloggen innehåller lite annorlunda inlägg jämfört med tidigare. Jag är inte så himla inspirerad av mat och hälsa och forskning kring det för tillfället. En rutin har börjat infinna sig med motion och hyfsat bra mat men jag äter också chips och läser feministbloggar på kvällarna. Mitt intresse för saker svänger hit och det som det alltid gör och vill ni vara kvar får ni stå ut med dom svängarna :-) 

Kram

Stop telling women to smile

Tjejer ska vara söta, fnissiga och glada, kika runt i samhället på olika medier så ser du att nästan alla kvinnor ler och ser behagliga ut, inbjudande. Män däremot ser seriösa ut och behöver inte visa varken tänder eller hud för att se bra ut.

Nä, nu får vi börja vara arga och bittra utan att någon ska komma och säga "åh du är så söt när du är arg" för då förminskar man känslorna,  dom är inte värda att tas på allvar.

"Varför är du så bitter? Vi är ju faktiskt ett av dom mest jämställda landet i världen" Ja men då så, då gör det inget att nästan varenda kvinna blivit utsatt för tafsande och glåpord. Vi kan ju strunta i alla våldtäkter här för vi har det ju ändå bättre än kvinnor i andra länder.

Gillar både den här bilden och det här inlägget från Lady Dahmer, bilden ser så ovanlig ut för det är kvinnor som inte ler och flirtar med kameran. Konstigt att jag ska behöva haja till för att dom inte ler?! 

http://ladydahmer.nu/men-le-lite-tjejer-varfor-ar-ni-sa-arga-hela-tiden/

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Före- och efterbilder

Jag är så himla tudelad. En sida av mig tycker att jag är helt underbar och att det inte spelar någon roll alls med min övervikt. Den andra sidan är väldigt kritiserade och elak, när den är igång börjar jag nypa mig i fläsket och blir sugen på att svälta mig själv. 

Ibland slår tanken mig att lägga upp före- och efterbilder på min kropp men jag har bestämt mig för att låta bli! Det säger inte ett skit om hur jag mår inuti och det skapar en stress hos andra. Man är bara lyckad om man är tjock och håller på att banta eller träna, en tjockis som inte gör något är lat och det är lite skamfyllt. Att komma tjock till en klassåterträff är ett mardrömsscenario i alla töntiga highschool filmer. Åh nej, hon har gått upp i vikt, stackaren! 

När jag ser före och efterbilder på halvnakna kvinnor blir jag lite triggad att träna massor så jag kan bli snygg. Men vänta, jag är ju redan snygg! Fast jag ser ut som före-bilden! Det är ju det budskapet som blir skevt. Om man ser ut som på allas före-bilder betyder ju det att man har ett utseende som andra kämpar för att slippa. 

Jamen det är ju för min skull som jag håller på att banta och träna säger alla. Mmm, visst. Låt säga att du är enda människan kvar på jorden. Skulle du äta 1000 kcal om dagen och träna så hårt på ett tomt gym så att du får skador och är helt förstörd i musklerna? Skulle du deffa dig halvt till döds och gå runt och stolt visa upp några rutformade muskler på magen fast ingen såg dom? Jag skulle inte det. Jag skulle ta en säck med godis och ett gäng böcker och lägga mig i en soffa.

Jag menar inte att se ner på någon för jag är ju likadan! När någon säger att jag har gått ner i vikt känner jag mig snygg och bra. Jag undviker en del mat för att jag blir tjock av den. Jag tror att jag joggar för att må bra men det finns även en snygg och fit-tanke med i bilden. Men jag vill tänka annorlunda! Jag vill sluta hålla på sådär. Det har börjat komma ett motideal men det handlar mycket om att vara tjock på rätt sätt. Killar "gillar ju kurviga kvinnor med lite rumpa att ta i". Men om man har en sån fysik att allt fett samlas på magen då? Eller om man har jätteliten rumpa och små bröst men stora lår fulla av celluliter?

Jag undviker tjej/skvallertidningar för jag blir skev. När jag ser alla smala kroppar startar något i mig som säger att det är det som är idealet, sådär ska man se ut! Jag undviker också serier som handlar om smala framgångsrika människor för helt plötsligt vill jag ha en ny BMW och banta. Jag undviker shopping på stan och svettiga provrum för jag känner mig som en tjock lantis, ful är jag också helt plötsligt och mina kläder är töntiga. Jag vet att det finns ett tjockisförakt och det gör mig osäker i min överviktiga kropp.

  
Ibland älskar jag mig själv och min kropp och då skiter jag i vem som dömer mig för jag har en inre motståndskraft och den sidan vill jag ha mer av! Jag försöker omge mig med sunda ideal. Jag älskar att kolla tex Tess Munsters vackra bilder och inspireras av hennes självsäkra utstrålning. En skitläcker oversize brud! På ett sätt är det synd att det ska behöva påpekas varje gång en tjock person "vågar" visa upp sin kropp för det borde vara hur naturligt som helst att alla får göra det. 

 

Lady Dahmer skriver också så klokt på sin blogg om "fat shaming".

www.ladydahmer.nu

Det är en fin gräns mellan hälsosam och tvångsmässig. Ibland önskar jag bara att jag aldrig mer tänkte en tanke om mitt utseende. Som om det inte fanns en kropp, ingen utsida att bedöma. Det gillar jag med att bo på landet, långt borta från alla snyggt klädda med dyra klockor och spetsiga skor för då knallar jag runt ute i trasiga leggings och fettigt hår utan att ens tänka på det. Jag älskar våran gamla bil som jag puttrar runt i fast den är ganksa töntig. Jag handlar det mesta på second hand och lillen har knappt något nyinköpt märkesplagg men han är glad ändå.

Jag försöker att inte kommentera varken sonens eller andras kroppar. Såklart kan man säga att någon är fin men jag försöker också säga att dom är omtänksamma eller glädjespridare för det tycker jag är en ännu bättre komplimang. 

Om jag säger att någon har gjort det bra som gått ner i vikt så betyder det väl att den var dålig innan? Eller om jag säger att någon är fin bara när hen har sminkat sig och fixat håret då kanske hen vill sminka sig varje dag för att få känna sig fin. Jag är som sagt inte bättre själv, hela tiden spär jag på dom här sjuka idealen men jag försöker reflektera över det regelbundet med förhoppningen om att det en dag ska gå av sig självt med alla sunda tankar. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förstå sig själv

Imorse kom en insikt, en tanke som bara landade precis när jag behövde den. Jag funderar ofta på hur jag beter mer och varför, när jag inser varför är det lättare att vara snäll mot mig själv och "förlåta" mig för det beteendet.

Jag känner ibland en press av att ha vänner och att vara social, det anses normalt och friskt. Ofta är det inte en önskan hos mig utan jag tänker mer att nu bör jag skaffa en polare eller nu bör jag åka på den där jobbiga middagen där jag inte känner någon. Jag vet inte varför jag bör det?! Är det för att alla andra gör det? Ibland vill jag umgås men då är det med dom jag känner mig trygg med och dom jag ärligt är intresserad av att umgås med.

Det ger mig ångest att vara social eller ja, bara av att vara bland nytt folk eller folk jag inte själv har valt att vara med och den här ångesten anses alltid vara något att jobba bort, att möta och göra upp med. Men vad är målet med det? Varför ska jag jobba mot ett mål jag inte ens vill till, det måste ju vara himla slöseri med energi. 

Så tillbaka till imorse. Vad är jag så rädd för hann jag tänka och blixtsnabbt spolades det upp flera små filmklipp i huvudet. Scener från det förflutna och jag insåg att det inte bara är en händelse som har format mig, det är helt galet många. Känslan av att vara jagad eller till och med känslan av att faktiskt vara jagad högg till i magen. Att bli utsatt för psykologiska maktspel och att se ansikten förvridas på folk man trodde man kände, förvridas till något omänskligt, ofattbart. Onödigt våld och skitsnack och fega människor och folk som lever på att trycka ner. Det var så många bilder som rullade förbi och under tiden tänkte jag att - Det är väl inte alls konstigt att jag har blivit såhär. Det är faktiskt en helt befogad rädsla. Jag har all rätt att inte vilja utsätta mig för farliga saker!

Mina vanligaste mardrömmar handlar alltid om andra människor. Det brukar börja med att jag känner mig trygg med några men helt plötsligt ändras stämningen och jag inser att jag måste fly! Ibland smiter jag ut med andan i halsen och springer och springer tills dom inte längre ser mig. Eller så kommer någon hem till mig och jag kastar mig utför balkongen för att komma undan. Eller så sitter jag och gömmer mig i en buske och ber att ingen ska hitta mig medan folk med djävulshorn letar efter mig och flåsar mig i nacken. Det är inga mardrömmar, det är minnen.

Så vet ni vad, FUCK YOU tänker jag säga om någon fler kommer och intalar mig att jag behöver vara social för mitt eget bästa. Jag gör hur jag vill, när jag vill och jag tänker fan inte följa mål som någon annan har satt upp åt mig. När jag är redo tar jag mina steg dit jag vill. 

Jag hatar såna här töntiga citat om att glömma det förflutna, strunta i det och var positiv istället. Glöm allt bara och gå ut och lukta på blommorna eller dansa i en jäkla sommarklänning på en äng. Ja allt skulle bara bli så underbart om du kunde sluta komma ihåg. Nej, allt skulle vara enkelt om allt det där inte hade hänt, punkt!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bojkotta Anna Wahlgren!

Anna Wahlgren, den självutnämnda barnexperten ger dom mest konstiga och elaka råden till småbarnsföräldrar. Jag själv kikade in på hennes sida för att se vad allt ståhej kring henne handlade om. Visst, en del låter kanske vettigt men dom sömnråden som ges i Sova Hela Natten är medeltida, hemska och borde förbjudas. 

Här är utdrag från Annas forum som finns online där man kan gå in och få sömntips. Här är en liten pojke som förtvivlat förmedlar att han inte mår bra till sin mamma som känner att det hon gör är fel men som blir övertalad av Anna och hennes lärljungar att ändå fortsätta. Metoden är att stänga in barnet i ett kolsvart rum och om han protesterar går man in och trycker ner barnet i sängen med ett bestämt tryck tills det ligger still och sedan går man ut igen, allt för att det lilla barnet ska lära sig sova själv. Lära sig att ingen kommer och bryr sig.

http://www.angelfire.com/art/ladydahmer/crap/anna.html

"MEN, mitt stora bekymmer är att han sedan ett par månader bankar huvudet i väggen när han blir frustrerad och börjar sedan gråta."

"Då kan du också sätta upp ett spjälsängsskydd, så gör det inte så mycket om han dunkar huvudet i spjälorna, om det bli mycket dunk kan man lägga en bit skumgummimadrass runtom."

"Det här dunkandet har varit frekvent hela dagen, så fort det varit minsta motgång. Vi försöker avleda men han har oftast redan hunnit slå i och börja gråta. Svårt att hantera."

" Skriker oavbrutet, mest argt, ramsar igen. Börjar dunka sitt huvud i väggen. Otäckt för mammahjärtat! "

"Visst kändes det lite konstigt att tvinga ner barnet i liggande ställning, särskilt när han nu var så stor redan. Men bestämt var bestämt."

"När vi gick in i morse har han blåmärken i pannan, sängen har flyttats säkert en halvmeter ut från väggen av hans dunkande."

"när han vaknade var han inte riktigt så glad som han brukar. Tyst och det tog säkert en kvart innan han kändes som vanligt."

Hur fan kan man göra såhär mot sina barn? Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag tänker på alla ungar som dagligen utsätts för detta. Lyssna aldrig på Anna Wahlgren! Jag är övertygad om att dessa barn blir våldsförövare själva så småningom. Om man inte respekterar sina barn, hur ska dom då lära sig respektera sig sig själv och andra?

Om man skulle stänga in sin partner i ett becksvart rum i en bur varje kväll och ignorera dess skrik skulle det bli ett himla liv men tydligen är det helt okej att göra så mot sitt barn.

 

Det här inlägget har jag lånat från psykologen Daniels blogg. Jag tycker det är viktigt att sån här information sprids! 

http://detkänsligabarnet.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/

Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (SHN) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen kurades vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. 

Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum. 

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna. Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. 

Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta. Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt besked. Vilket trams. 

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder. Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel. 

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne. Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. 

På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma. Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma


Det bör också tilläggas att Annas egna dotter Felicia Feldt har skrivit en bok om hennes uppväxt och vilka spår det har satt i henne. Hon beskriver Anna som en iskall, alkoholiserad och våldsam mamma som höll barnen i ett järngrepp. Felicia vill idag inte alls ha kontakt med sin mamma.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Är jag nåt på spåren?

 

Ibland vet jag inte skillnaden mellan spirituell och psykotisk. Alltså jag har nog alltid haft en känsla av att det finns massor vi inte ser, att det finns så flummiga förklaringar till saker så vi inte ens kan föreställa oss dom, att saker inte fungerar så platt och vetenskapligt som vi i västvärlden vill tro. Jag känner och vet att det finns en hel ocean av andlig information som jag ibland får ta del av! Samtidigt står det beskrivet att både bipolära och borderlinepersoner är lätt psykotiska ibland.

Till exempel undrar jag ibland om jag är skadad av alla ord och händelser som skett. Inte skadad som i traumatiserad utan som att varje elakt ord, varje elak tanke som något tänkt om mig har fastnat i själen. Alla trasiga miljöer jag har vistats i har gjort ärr, spår. Jag är full med negativt laddad energi och vet inte hur jag får loss den och blir fri. 

Jag har sett massor av flummiga saker och söker man sig till andra kulturer är sånt här inte galet, det finns med som en realitet i vardagen. En djinn är en elak sak som ställer till det för oss, kroppens chi, livskraft, kan blockeras och hindras, medier förmedlar budskap och energitjuvar är ju välbekant för oss och efter en sån upplevelse måste man tanka, annars övertrasserar man kontot!  

Jag har besökt en shaman en gång som liten, min mamma tog med mig till honom på ett besök när jag hade det jobbigt. Han tittade på mig och bad mig ta av mig glasögonen sedan häpnade han när han såg mina ögon och sa -Oj vilka ögon, vet du om att du är ett indigobarn? Indigobarn har kommit hit som den nya tidens själar, vi är förändringen. Indigobarn har en viktig uppgift och det är därför jag har haft det tufft och kämpigt. Det gav mig en sorts lugn, den karamellen har jag sugit på många gånger när jag stått inför alla utmaningar, det här händer av en anledning. Det här är meningen. Namnet indigobarn hänvisar till den indigoblå auran dessa människor har.

Shamanen bjöd in mig och mamma till en vistelse med andra människor en helg på en kursgård. Det jag kommer ihåg mest är hur vi skapade energibollar. Energin finns överallt runt oss och genom att blunda och känna kunde vi forma den och ge den vidare. Jag kände det! Sätt ut händerna och kupa dom, sakta och med lyhördhet ska du sedan föra händerna mot varandra tills det tar stopp. När du känner energin så kan du börja komprimera den, forma den och känna den. Såhär fungerar till exempel healing, energi förs vidare. 

Sedan satt vi kanske 10 pers i en cirkel runt shamanen och vi skulle beskriva varandras tankar. En kille tänkte på ett stort slott i glas, ett gnistrande slott som hade stora vassa pelare. När vi andra började beskriva detta för honom började han fnissa hysteriskt och vi andra visste direkt att vi verkligen hade sett hans slott i våra tankar. Inga ord, bara tankeöverföring. 

Det går bra att börja med något enklare, färg till exempel. Sitt bredvid någon du känner väl och be hen tänka på en färg. Hårt och tydligt! Den första färgen som dyker upp är ditt svar, ibland har jag gjort det här med en kuslig exakthet.  

Jag har även fått healing, gått till ett medium, fått reda på ett av mina tidigare liv och jag har nu börjat drömma sanndrömmar.

Jag är något på spåren... Något viktigt händer nu men jag vet inte vad, en process har startats och det här innehåller något nytt. 

Eller så skulle kanske min samtalskontakt bli orolig och höja min medicin om jag sa allt det här? 

-Goddagens, jag är ett indigobarn, här på en viktig resa! Jag kan läsa dina tankar och har precis tankat energi från en healer om du undrar varför jag gnistrar.

- Ååååkej.... 

Jag är dessutom övertygad om att jag är mamma till ett kristallbarn. Den gröna hippievågen i slutet av 60-70 talet är ett resultat av att massor av indigobarn började kom hit efter andra världskriget och förändrade saker, när dom blev vuxna startade dom denna våg. Det har fortsatt födas fler tills nyligen då det började komma kristallbarn som är den nyaste generationen av barn som kommer förändra världen. Det här är helt logiskt och rimligt för mig och har länge varit. Det här pratar jag nästan aldrig om men idag kände jag ett behov av att dela med mig.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Wild

 

Jag har blivit tipsad om Wild, skriven av Jay Griffiths och redan efter några sidor inser jag att det här kommer bli en av dom bästa böckerna på länge. Jay bestämmer sig för att resa till alla världens element. Luft, vatten, jord, eld och is (som dock inte är ett av dom fyra grundelementen) och vi kommer få följa hennes resa upp för berg och mitt i den djupaste djungeln. 

Hon börjar med att beskriva att hon hade hamnat i en djup och skrämmande depression. En kollega till henne ringer en dag och föreslår att hon ska åka till Amazonas och bota depressionen med hjälp av en en shaman och hon hoppar genast på ett plan.

Spännande! Nu kanske inte alla kan åka och bota sin psykiska ohälsa i Amazonas men jag hoppas att få ta del av många fina insikter och upplevelser.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tv & bloggtips

På söndag 19.00 visas "Den som inte får finnas" på 2an. Det handlar om personer med aspergers och jag tycker det är viktigt och intressant.

Ett annat tips är att kika in på Fannys blogg arsinoe.se. Den rabiata orakade rabiesfeministen kallar hon sig själv och redan där är jag fast! Jag blir lite glad av unga, arga människors som har en poäng, det är förändring, det är en friare framtid! 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mellis!

 

Dom söta jordgubbarna smakade nästan sommar och förgyllde bilresan till dagis. Lillen kom emot mig när jag var framme och sa Hem! Lilla gubben... Just nu tänker jag massor på att jag inte vill ha honom på dagis, det känns dåligt i magen även om dagiset är jättefint och så... Vad gör man av sån här ångest? Jag försöker att inte visa något men så fort jag sätter mig i bilen känner jag mig dyster.

 Hur gör man? Dela gärna med er.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skriver av mig

Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag håller på att göra upp med min pappas fru. Känslomässigt håller jag på att göra en storstädning! Allt ska ut nu, här byggs det inga fler bon.

Pappa flyttade direkt in till sin nya kvinna efter skilsmässan. Jag var nio år och jätteledsen, jag sörjde fortfarande och helt plötsligt skulle jag knyta band till någon ny sorts mamma. Hon ansåg sig nog vara det i alla fall för hon gjorde som hon tycker en mamma ska göra dvs kritisera och sätta upp regler. Det kanske hade gått bättre om det också fanns kärlek och omtanke med i bilden men det gjorde det inte utan alla minnen jag har från henne är kantade av rädsla och en känsla av att inte duga. Nu medan jag börjar tänka på allt blir jag yr, lite illamående. Allt som jag inte fick känna som liten bubblar nu upp regelbundet.

Pappa tränade oss att säga hej på det nya språket, hennes språk, för nu handlade mycket om att göra henne glad. 

När vi åt middag tittade hon alltid kritiskt och sa - In med armarna! Inga armbågar på bordet! Stäng munnen! Rak i ryggen! Min syster kluckade med halsen på något speciellt vis när hon drack och för varje klunk fick hon höra att det var ouppfostrat att låta vid matbordet. När vi åt soppa fick man inte sörpla så det tog lång tid att skeda in soppan direkt på tungan istället.  Jag var alltid jättenervös när det var dags för middag och än idag har jag svårt att äta bland andra och blir obehaglig till mods vid såna tillfällen.

Hon lagade alltid stark mat och min syster kan inte äta det. Men reglerna var att den som var sist från matbordet plockade undan disken och man fick inte gå förrän man har ätit upp så min stackars syster satt där ensam och fick dessutom städa efter alla andra. Jag minns en gång när vi var kvar vid bordet och jag höll utkik i hallen medan hon smugglade med sig våra tallrikar och så spolade vi ner maten i toaletten med ett nöjt leende.

Deras hund hade en dag fått tag i mina trosor och släpat in dom i köket. Jag som var en blyg liten tjej höll på att dö av skam när jag kom in i köket och hon höll upp trosorna med ett flin medan hennes äldre barn också flinade och båda skrattade och frågade om jag hade tappat något. 

- Nej det är inte mina, svarade jag förläget. Dom kanske tillhör min kompis som var här igår.

- Jaså? Så hon gick in hit och dom ramlade av då eller? Ett skratt hördes från hon och hennes jävla son. Såg dom inte att jag skämdes? En liten blyg tjej.

- Ja så kanske det var...

- Jahaa men det låter inte så sant.

- Jo men så var det nog...

- Jamen dåså, då blir du väl inte ledsen om jag slänger dom då? Sa hon triumferande.

- Nej, det gör inget. Jag tittade ner i golvet och sprang till mitt rum med tårarna brännandes under ögonlocken som så många gånger förut.

Eran pappa ska sova länge idag så ni får smyga ner till vardagsrummet och sätta på tvn på tyst volym! Vi hade inte sett pappa på två veckor och hade längtat massor men hon bannade oss första morgonen vi var där. Min syster som alltid var så pigg och glad blev alltid bannad av henne, hon var för glad och skulle helst inte höras. Dom låg och sov länge medan vi kollade cartoon network och gjorde egna mackor fast vi vågade knappt ta pålägg för hon kunde bli arg för ingenting. Min syster började stänga av när vi kom dit, istället satte hon på tvn och kollade på tecknat, tyst, hela helgen. 

Hennes barnbarn skulle komma på besök, hon är hörselskadad och jag frågade hur man pratar med henne. Hon blir tvärarg, tar tag i båda mina axlar och skakar mig. Hennes rosamålade läppar är alldeles för nära mitt ansikte och hon halvskriker "mitt barnbarn är inte dum i huvudet!  Du pratar med henne som vanligt!" Jag undrade ju bara...

- Vem har duschat?! Vem har använt mitt balsam?! Den stora mörka kvinnan kommer gormandes igen och självklart är det vi som gjort fel. Jag säger att det var jag, jag ville ju bara ha balsam till håret. Hon skriker kom och kolla, ser du hur mycket balsam du har spillt i badkaret? Det är jättedyrt och du får inte använda det!! 

- Sluta springa inomhus! Mina prydnader kan ramla omkull!

När pappa hämtade oss grät vi och tryckte ansiktena mot bilrutan medan mamma vinkade med ett bistert leende. Såja, sluta nu, det här blir bra tjejer sa alltid pappa. Efter ett tag satt jag bara tyst och tittde rakt fram i bilen har mamma sagt och hon tyckte nästan att det var ännu mer hjärtskärande. När vi kom till pappa var det ingen som mötte oss i dörren, ingen som var glad att vi kom dit. Hon låg på rummet och kollade serier, vi kanske såg henne samma kväll, annars ville pappa att vi skulle gå in och säga hej men ibland var dörren stängd och då fick vi vänta tills hon kom ut. Hennes två barn var instängda på varsitt rum och dom mumlade ibland Öh, tja om dom stötte på oss i hallen. Så vi gick upp på övervåningen och satte oss i vårt gemensamma rum med dom minsta sängarna och dom plattaste kuddarna. Alla andra hade tv och Playstation på rummet, dator och högtalare men vi hade bara några tidningar som vi tagit med från mamma. 

Nu i efterhand har hon sagt att hon mådde dåligt när vi skulle komma dit, ibland ville hon bara kräkas för hon mådde så illa när det var deras helg så jag förstår varför ingen mötte oss och sa att dom var glada att vi kom för så var det inte. Vi var ett bihang som min syster brukar beskriva det.

Ibland när jag satt i soffan kunde hon komma och säga åt mig att ändra ställning för sådär sitter man minsann inte i en soffa. 

En gång skrattade hon åt mina byxor högljutt. Inte så kul när man är 13 år och osäker. 

Medan vi var hos dom tänkte jag alltid på mamma. Jag längtade hem till henne och såg framför mig vårt fredagsmys med tacos och saknade våra högljudda samtal och massor av skratt medans vi åt. Sedan satt vi alla tre i soffan och åt apelsinklyftor, såna där små goda som mamma klippte upp i bitar och la i varsin skål och sen kollade på film. Ibland somnade jag med huvudet i hennes knä, trygg och belåten.

Eller hur mamma kunde bygg en rutchbana inomhus åt oss av en garderobsdörr. Eller lyssna intresserat när man pratade. Eller skoja på det där mjuka sättet där man skrattar med istället för åt, som Hon gjorde. Jag ville bara vara hos mamma och så blev det tack och lov också tillsist. Jag har alltid haft henne bredvid mig, hon har alltid älskat och brytt sig. Alltid har hennes hjärta och dörr stått öppen för oss.

En natt hos pappa blev jag rädd efter att ha sett en läskig film. Med skräcken i halsen sprang jag genom den långa hallen och öppnade pappas sovrumsdörr - Får jag sova här? Jag vågar inte sova i min säng... Hon blev irriterad och stängde snabbt dörren medan hon fräste att jag inte var en bebis längre och att jag inte skulle störa dom! Jag vågade inte gå hela vägen tillbaka själv utan satt länge i hallen.

När jag mådde som sämst över allt det här började jag skolka, då gick jag i fyran. Pappa var bara arg, mamma förstod. Pappa har aldrig förstått. Han har jobbat, jobbat med sina skriverier och med sitt nya förhållande. Han har varit frånvarande och när han varit där har han samtidigt varit nån annanstans. 

Vi slutade komma dit när jag var runt 14 tror jag. Vilken lättnad! Snabbt gjordes vårt rum om till arbetsrum och det var som att vi aldrig ens bott där. Vid pappas dator satt ett kort på mig och ett på min syster medan resten av huset var tapetserat med bilder på hennes ungar. Till och med hunden hade flera kort upphängda vid pianot. Så ser det fortfarande ut hos dom. Allvarligt så hänger det flera stora talvor på hennes barn överallt för en dotter målar och har gjort flera porträtt som är typ 1*1 meter där hennes söner är avbildade som någon sorts kunglighet. Ett år fick pappa en fotokalender i julklapp, en sån man gör själv med egna foton och korten var på oss barn men jag såg aldrig den där kalendern uppe på väggen under det följande året så jag vet inte vad som hände med den.

Pappa frågade aldrig varför vi slutade komma.  Han sa att han saknade oss men han gjorde aldrig en insats för att få det att fungera. Vi skulle anpassa oss till henne för hon var från ett annat land och så gjorde dom i hennes land sa han. Dom är sådär och vi fick ju tänka på det. Men hallå, vi var små barn! 

För några veckor sen brast jag. Ylande och hulkande ringde jag upp pappa och frågade hur han kunde lämna mig. Varför sa han aldrig nåt? Varför lät han henne hålla på sådär? Jag sa allt jag aldrig har vågat säga och det behövdes. Jag sa att jag aldrig kommer våga lämna mitt barn där och att vi borde prata ut allihopa så vi kan gå vidare och dom kan få vara barnvakt eller att vi kan börja komma dit på middag utan ångest. Pappa ville bara glömma allt, att jag skulle sluta berätta. Han ville inte kännas vid. Hans fru gick i taket och gjorde genast sig till offret. Vi är så hemska barn och hon kan inte ens vara nära oss längre och pratar inte med oss. Vi kan inte åka hem till vår egen far nu... 

Pappa vill att vi barn nu ska dra ett streck över allt och att vi aldrig mer nämner det här för henne för hon orkar inte prata om det för hon säger att det känns som "hennes egen avrättning". Aldrig säger jag! Om hon inte vill prata så kommer vi inte komma nånstans.  Jag kan inte bara trycka ner allt och stänga av som förut, det är livsfarligt för mig. Jag och pappa börjar få det bättre än någonsin och det är det som räknas. Hur det blir med henne får vi se men ärligt talat skiter jag i henne och jag känner mig fri! Jag slipper både hon och hennes konstiga ungar. Att hon blir arg på MIG för att jag tar upp hur jag känner inför det hon har gjort är så himla egoistiskt och barnsligt. Kvinnan är 65 år men har nog aldrig blivt äldre än 12 år mentalt. Vad min pappa ser i henne förstår jag inte men jag hoppas verkligen att dom har det så bra att det var värt för honom att offra kontakten med oss barn.

Puh! Vilken tömning. Skönt.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Strategier för att ta mig till inbokade tider

Jag är expert på att avboka tider på psyk och andra ställen. Ibland avbokar jag inte ens utan struntar i att ringa och då får jag alltid den där roliga räkningen på 150 kr för uteblivet besök. Trots det saknar jag motivation till nästa gång och skiter i det igen...

Jag kan boka in en tid en bra dag och tänker inte så mycket på det, men när jag väl ska dit kan det vara en sämre dag och då är det svårt att ta mig ut hemifrån.  Jag fastnar liksom hemma, ofta får jag ångest över att behöva vara bland folk. Min sociala fobi kickar igång och jag blir svettig bara av att tänka på att sitta i ett väntrum eller gå till en reception. Ibland är jag så himla trött och måste prioritera att sova. Ibland är jag så uppe i en process att det känns som att jag ligger just på gränsen av vad jag klarar av och att åka iväg eller ens bara ringa ett samtal är på tok för mycket. 


Jag hatar, hatar (!) att prata i mobilen. Det är så jäkla jobbigt för jag har svårt att fokusera och känner mig fast på något vis. Speciellt om jag ska ringa till någon okänd, det kan vara någon otrevlig eller så pratar dom jättelänge om en massa strunt och jag har ingen makt över situationen. Min ringsignal förknippar jag med något jobbigt... Vissa gillar jag ju som personer och dom är lättare att prata med för då har jag ett intresse av dom som personer men ibland orkar jag inte ens svara när dom ringer. Sms är 100 gånger bättre men tyvärr räknar det knappt som kommunikation av andra. Att ringa är det ansvarsfulla och "riktiga" sättet. 

Jag ringde min samtalskontakt för ett tag sen och avbokade vårt möte och pratade då in ett meddelande på hennes telefon. 

- Hej det är piip, jag kommer inte idag. Du kan ringa upp mig sen men jag kommer nog inte att svara. Hejdå.

Hon tyckte det var lite roligt:-)

Jaja men hur dåligt jag än mår måste jag börja ta mig till psyk så vi kan jobba med problemen. Vi gjorde upp några strategier.

* Planera! Agera som att jag ska på en resa. Packa allt dagen innan, tanka bilen, ta med bra musik och se till att jag har rena kläder så inget praktiskt stoppar mig.

* Ring och be om hjälp istället för att avboka. Jag ska svara när hon ringer upp och säga att jag behöver hjälp och pepp för att orka komma dit.

* Prioritera. Jag måste ha energi för att orka och ska prioritera psyk dom dagar jag har tid där. Jag orkar inte med massa olika grejer samma vecka så jag ska inte boka in tex tre möten då. Jag kanske får strunta i allt utom det viktigaste om jag är riktigt trött.

Jag hoppas det kommer funka! 

Måndag

Vilken härlig, solig dag! På väg till dagis poppade vi Kent på hög volym och lekte pruttleken. Inte en illaluktande version utan jag gör olika pruttljud med munnen och lillen skrattar lika hjärtligt varje gång. Han har börjat skratta åt sina egna fjärtar också, väldigt kul!

Plogbilen har varit och skrapat upp snövallar mot gården så jag fick skotta. En liten stund svor jag men sen insåg jag att det var tur att det hade blivit så stora snövallar för då fick jag förmånen att jobba hårt innan frukosten. Så kan man vända på det. Bra träning för hela kroppen, framförallt magen och armarna!

Vi hade ätit tacos i helgen så jag gjorde en sallad på alla resterna. Vissa tycker det är svårt att bli mätt på sallad men jag älskar att äta sallad! Ofta gör jag den mycket större än vad jag först tycker är lagom, på slutet ska man vara less på att tugga, så stor ska den bli! En fet dressing och lite matigare grönsaker är bra. Idag blev det broccoli men morötter, avocado eller frukt är också bra. Banan passar ofta bra, likadant mango som är ganska rik på kalorier. Solrosfrön, pumpakärnor eller hackade  nötter är mättande och proteinrikt, det är gott med lite knaprigt i salladen också.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lite frånvarande

Vi har besök här i helgen och jag försöker lägga bort telefonen och vata social så det blir lite tyst här på bloggen. Jag ska försöka anväda instagram istället för det går mycket snabbare och enklare!

Kika in, där heter jag samma som bloggen, alltså: nuskajagblifrisk.bloggo.nu. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kul utan droger

När jag var på behandlingshem försökte jag först bli bekväm med det faktumet att jag inte kunde knarka mer. Jag ville sluta men det fanns också en rädsla, jag var rädd för att livet skulle bli lite tomt och tråkigt och att jag skulle bli ensam för mina vänner jag hade då använde ju också droger. Även om jag inte knarkade så många år hade det ändå hunnit bli en så stor del att mitt liv. Sen insåg jag att även alkohol är en drog och det tog ännu längre tid att smälta att jag skulle bli helnykterist!

Efter ett tag kom jag ju underfund med att det inte var så kul och givande att droga och att mina dåvarande vänner egentligen inte var människor jag ville ha i mitt liv. Det vi hade gemensamt var ju bara att vi använde droger. Och tråkigt har jag nästan aldrig haft hittills under mina fem år som drogfri.

Däremot slipper jag en massa saker! DrogFRI heter det ju faktiskt. 

Jag slipper ha avtändning. Jag slipper paniken när drogerna börjar ta slut. Jag slipper hänga hos folk jag inte ens gillar bara för att få det jag vill ha. Jag slipper oroa mina anhöriga. Jag slipper massor av ångest och självförakt och så vidare... Hela mitt liv har genomgått en förändring, en stor och jobbig men det är så värt det i slutändan!

Idag har jag kul på riktigt och måste inte mixtra med hjärnan för att uppnå ett bra mående. Jag har hittat tillbaka till mina gamla hobbies och jag har hittat en massa nya grejer jag tycker är roligt. Och när jag insåg att jag kommer behöva vara drogfri resten av mitt liv insåg jag också att jag måste våga släppa loss nykter. Jag har farit på festivaler och dansat och festat flera dagar i sträck och bara druckit smoothies. Jag har också varit på rave och bara kunnat släppa alla hämningar. Listan kan göras lång men jag tror ni fattar grejen! Jag saknar nog inget för allt det jag gjorde vågar jag idag göra fast utan droger. Inget skulle bli roligare eller lättare för att jag drogade så vad finns det att sakna?

Det hela blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig i början av mitt drogfria liv. Jag har behövt hitta vem jag verkligen är, bortom alla masker, bortom alla yttre attribut och substanser. Vem är jag och vad får mitt hjärta att sjunga? Vad är min moral och hur kan jag leva efter den? Hur vill jag behandla mig själv och andra? Det finns mer än att springa runt i urringade linnen och planera in nästa kroggrunda. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg