Jag har funderat mycket på min gud, vem är det jag ber till? Jag har svårt att se min gud framför mig som en person. Jag ser gud i naturen till exempel, i djur ser jag också gud. Kärleken till min son är gud.
Så jag kan på ett sätt se vad gud gör eller är, jag kan också känna det.
Gud är att allt löser sig, att allt blir som det ska.
Jag körde en dimmig morgon på motorvägen. Jag låg i 90 och plötsligt började jag bromsa och tänkte "Djur"! Efter att jag saktat in kommer en stor jämthund travande mitt på vägen i den tjocka dimman. Jag kunde omöjligt ha sett den! Det är gud, magkänsla.
En sommar hade jag nyss utbildat mig och skulle starta eget företag. Jag kastade mig ut i världen och visste inte om jag skulle få någon inkomst eller inte. Jag kommer ihåg att jag bad gud hjälpa mig med ekonomin och bönesvaret kom.
Det började rulla in pengar på kontot! Först en rejäl slant, sedan kom ett par tusen då och då under sommaren. Avsändaren var en massa siffror och jag gick till banken för att kolla vem avsändaren var och dom skulle kolla upp det. Dom sa också att om någon hade skickat fel kunde dom begära pengarna tillbaka från mitt konto.
Ett tag efter det gick jag åter till banken och dom hade inte kunnat hitta någon avsändare och det var aldrig någon som begärde tillbaka pengarna.
Stora och små saker händer hela tiden. Kanske inte alltid till min fördel men då kommer oftast en lärdom istället eller så får någon annan lära sig något. Jag har en känsla av att det är det vi gör här, vi lär oss.
I en andlig bok läste jag hur författaren beskrev "himlen" och i mig kom en igenkännande känsla. Himlen är där vi börjar och slutar, alla själar hör hemma där. Innan vi kommer till jorden gör vi upp en plan, som den läroplanen som skolan i Sverige följer fast en läroplan för livet. Vi planerar vad vi ska lära oss och hur.
Jag känner igen det för om jag är i fokus kan jag känna om jag är på rätt väg eller inte. Jag får mycket sanndrömmar, jag känner mycket starka magkänslor, deja-vu och det är som att en urkraft finns med. Ett sjätte sinne som jag bara måste följa. Ibland undrar jag vad jag sysslar med men det brukar visa sig efter ett tag.
Det här kanske låter knäppt men under den perioden jag använde droger var jag aldrig speciellt orolig för jag visste hela tiden att jag inte skulle vara kvar där, ett annat liv väntade på mig. Alla andra var såklart oroliga men jag kände att det här var något jag gjorde just nu och att det skulle vara nödvändigt på nåt vis. Jag kunde känna min framtid och den var varm och skön.
En gång såg jag scener framför mig, jag hade två vägar. Ena vägen var mörk och skrämmande och jag kunde ta den men jag visste redan vad utgången skulle bli, som att jag redan någon gång förut gått den vägen och att det var dags för annat den här gången.
Andra vägen innehöll natur, sol, ljus och skratt och det var dit jag skulle nu. Och det är där jag har hamnat.
Vad kan man få för lärdomar av att knarka då? Det finns väl inget bra med det? Jo, jag kan faktiskt känna så. Under dom åren var jag crazy, jag fick verkligen festa och härja så att jag blev less! Jag är klar med det nu. Idag uppskattar jag familjelivet till fullo och har inget behov av att ha en 30-års kris.
Dessutom har jag fått lära mig att ta itu med känslor. Jag har fått lära mig massor om empati och förståelse för andra. Det är så många tragiska människoöden som jag har fått se och det tänker jag fortfarande på ibland. Jag blir så jäkla arg när folk talar nedlåtande om missbrukare för där har vi dom mest trasiga och utsatta människorna. Dom försöker bara överleva.
Hade jag inte använt droger hade jag inte hamnat på 12-stegs möten och det var ju där jag träffade min sambo som jag idag har barn med.
Ja, jag svävade iväg lite men så blir det när jag börjar tänka på gud.
0 kommentarer | Skriv en kommentar