FRÅN GALNING TILL GURU

Sista tiden har jag varit rätt slutkörd. Jag har sovit 2-4 timmar på dagen, varit uppe några timmar och sovit igen. Inspirationen har varit noll och jag har inte haft lust att varken träffa folk eller hitta på grejer utan varit nöjd med att ligga i mitt lilla mörka fort här på dagarna. 

Men idag hände något nytt, jag kände att nu är jag klar! Nu har jag sovit färdigt för den här gången och nu ska jag prova göra annat på dagarna, gå långpromenader, fixa i trädgården, pyssla och annat som känns lustfyllt!

Det ser ut såhär för mig, jag blir inte längre så orolig när det är "sovperioder" för dom går över och jag kommer alltid tillbaka. Det stannar aldrig upp utan ibland måste jag bara få sova klart.

Imorgon blir det nya tag, kul!

Tänk att kunna jobba och få en fast inkomst! Tänk att veta att alla räkningar kommer bli betalda och att slippa känna ångest varje gång man måste dra kortet och tanka eller köpa mat.

Vi få sämre och sämre ekonomi, ända sen jag blev sjukskriven har det bara blivit sämroch nu sänker dom också sambons redan minimala inkomst. Vi oroar oss och blir trött och less och det är jobbigt att fasen aldrig kunna göra nåt skoj eller unna sig något. Äta torra gamla linser med ica basic spagetthi och knalla runt i mina fula, håliga gamla mjukisbrallor. Förra månaden sparade jag till och med in på schampoo och balsam, löjligt!!

Vi har snackat om att prova Lithium. Det känns inte kul att börja med en så "giftig" medicin, det är ju en tungmetall, men det är värt att prova allt för att kunna komma in i arbetslivet igen!

När jag startade bloggen var mitt syfte att göra allt jag kunde för att bli frisk. Jag tvingade mig ut på promenader, tvingade mig att avstå från socker, tvingade mig att välja att vara positiv och så vidare och det slutad med en enorm, uppslukande trötthet.

Efter månader av pepp ramlade jag ihop och bara sov i typ två veckor. Jag hade nog triggat igång en hypoman period och efter det följde som alltid en deprimerad period. Varje gång jag gör sådär tror jag att nu, NU har jag hittat rätt. Nu ska jag bli frisk! Och det fungerar, ibland en månad och ibland till och med ett år men slutet är detsamma. Trött, trött, trött. 

Det är så onödigt att hålla på att kriga mot mig själv såhär. 

 

I hälsokostbutiken där jag oftast handlar hade dom en låda med chaga, eller sprängticka som den egentligen heter.

Det stod att man kunde göra te på det och eftersom det bara kostade 3:- hektot blev jag tvungen att köpa hem lite. Nu har jag läst massor om denna fantastiska dryck!

Sprängtickan är en parasit i form av en svamp som sätter sig fast på björkar, där kan den sedan sitta i upp till 15-30 år medan den suger ut all näring ur björken. Du har säkert sett en sprängticka någon gång, det är en stor, svart knöl som sitter på björkstammen, ca var 5000e björk har denna ovälkomna gäst hos sig. Men i köket däremot är den mycket välkommen! 

Sedan 1500-talet har den använts som medicinalväxt och anses kunna bota tumörer, psoriasis, exem och allt möjligt egentligen. Eftersom den har sugit åt sig massor av näring kan man komma åt den näringen genom att göra te. Jag håller nu på att koka en bit i ca en liter vatten och när vattnet är alldeles mörkt är teet klart. Man kan dricka det varmt eller kallt, jag tänkte prova ha den som bas i smoothies istället för vatten. Det smakar lite rökigt med en ton av vanilj. 

Du kan plocka sprängticka själv men kom ihåg att den inte ingår i allemansrätten utan du måste fråga markägaren om lov! Dessutom ska du se till att den är helt genomtorr innan du sparar den i skafferiet för att undvika mögel. 

Jag har inte haft någon lust att skriva på länge. Saker har förändrats, jag tror att jag också håller på att ändras.
Saker som kändes viktiga för några månader sen har nu bytts ut, jag vet inte om jag vill hålla på att vara hälsosam längre, inte på det där fanatiska sättet. Jag vet inte om jag vill "bli frisk" längre, jag vill kanske bara lära mg acceptera läget och att finna lyckan och lugnet i att förstå att jag ÄR sjuk.
 
Jag slukat böcker och bloggar om feminism, djurrätt, vegansk mat och om att vara en diet dropout. En längre svacka har blandats med ny inspiration och nya tankar. Trött men inspirerad.
 
Vi får se om inspirationen att skriva är tillbaka! Idag påbörjar jag en utbildning om bipolär sjukdom, det ska bli både skönt och läskigt. Skönt att få höra någon som kan, någon som vet, prata om min sjukdom. Jag är sjuk och så är det. Hur många självhjälpsböcker jag än läser förblir jag sjuk. Vi ska gå igenom bland annat symtom och medicinering. Men det sker i grupp, läskigt som fasen!

Jag är med på Buzzador, en sida där jag får chans att prova nya produkter och recensera dom. Den här månaden har jag provat Eucerin In-shower body lotion, en hudkräm som man använder i duschen efter den vanliga duschkrämen. 

Jag tycker den stora fördelen är att man inte behöver smörja in sig efteråt, man slipper den där kladdiga känslan men blir ändå mjuk. Den är parfymfri.

Finns att köpa på apoteket och kostar 119 kr.

Jag läser mycket feministiska bloggar just nu och en del menar att feminism bara är kvinnornas kamp medan en del anser att feminism står för allas lika värde.

Det är jäkligt snett, jag har fått uppleva att växa upp som kvinna och kan inte relatera till mansrollen, lika lite som en man kan ha svårt att sätta sig in i hur det är att bli tafsad på under hela skoltiden eller hur rädda många kvinnor faktiskt är för män. Nu generaliserar jag och jag vet att killar också bli utsatta, många av våldbrotten är ju mäns våld mot andra män men mäns våld mot kvinnor är så oerhört mycket mer utbrett.

Det är inte helt okej att bara se männen som hemska förtryckare, dom är inte slavar under testosteronets påverkan och blir kåta och arga hela tiden utan det finns nog mer där. 

Jag kollar på ett program just nu om olika par som går i parterapi och en man där fångar mitt intresse. Hans fru upplever att det är jobbigt när han stänger av, hon berättar att han kan stå mitt emot henne men försvinna iväg någon helt annanstans. Det här ser jag så himla ofta! Vi kvinnor har på något vis lite mer utrymme för att ha känslor men männen länge har fått trycka ner allt.

Många män säger just det, att dom inte har fått gråta eller visa sig "svaga" och bara har lagt locket på. Jag tror att det som händer då är att sorgsna känslor istället omvandlas till aggresivitet, att bli arg är mer okej för en man och på så vis kan känslorna få komma ut på något sätt. Jag själv gråter ofta och mycket och även om det inte är kul så känns det alltid lugnare efteråt. Det behövs! Alla känslor behövs!  

Jag är uppväxt med såna män runt mig som inte har visat så mycket av vad som pågår inuti, både släktingar, partners, kompisar och andra. En attityd av att jaja men nu släpper vi det, det var inte så farligt. Och jag vet inte hur många gånger dom har svalt gråten men för varje gång verkar det bli ännu svårare att släppa ut tårarna. Vid vuxen ålder är en del män nästan oförmögna att gråta för spärren slår igång blixtsnabbt.

Dags för ändring! Jag tror att vi behöver låta männen också få vara mänskliga. Om vi ger dom en lika smal mall som dom alltid har haft kommer mönstret fortsätta.  

Jag blir så glad när min son vågar visa sina känslor, han bara kör på! Han skriker, skrattar,  gråter och skäller. Häromdagen skulle jag ta hans glas ifrån honom för han sölade så mycket men han sa ajabaja åt mig. Likadant om jag försöker tvinga honom att byta blöja när han inte vill så skriker han neej sluta! Jättebra tycker jag, han sätter gränser och visar vem han är och vad han vill. Han får gråta när jag hämtar honom på dagis, han blir väl ledsen av att skiljas från kompisarna mitt i en lek. Personalen försöker ofta få honom att sluta gråta men jag säger till dom lite försiktigt att det är okej att vara ledsen, att han ska få gråta om han vill. Vi får se hur det blir senare, i skolan kanske han börjar skämmas och börjar stänga av känslorna men jag vill ge honom en bred grund att stå på. 

Av alla män som begår våldsbrott är dessutom en del själv traumatiserade och har blivt utsatta för våld och är ganska trasiga som människor. Det måste bli mer okej för män att prata om det och att våga anmäla och prata med någon istället för att få höra "slå dom på käften bara så slutar dom vara efter dig". Det är okej att försvara sig men man ska inte behöva slåss för att bli lämnad ifred och där kanske vi är lite mer osjyssta mot pojkar som kan få höra att dom ska tuffa till sig. 

Och vi kan vara bra förebilder för våra barn! Genom att visa dom att vi har känslor blir det okej för dom också att ha det. Genom att inte hymla med att vi vuxna blir oense kan vi visa barnen att det är okej att bli irriterade på varandra och att man då kan diskutera om problemet på ett bra sätt. Jag försöker så ofta jag fixar det att låta sonen ha sina känslor ifred, ibland måste jag tvinga honom men då har han all rätt att protestera eller gråta eller skrika. Och jag måste inte alltid "vinna", ibland så får han som han vill för jag kan ju inte alltid bestämma om allt för han har också rätt att få bestämma över sig själv. 

Vi kan inte bara fokusera på kvinnofrågor! Männens mående är en kvinnofråga för allt går ju hand i hand. När man mår bra tror inte jag man har ett behov av att våldta eller använda knytnävarna.  

Blä för såna här stereotyper!

Igår la jag mig tidigt och jag är så mycket piggare idag! Tänk att en-två timmar kan göra så stor skillnad. Frukosten blev en stor smoothie med spirulina och till lunch en vegansk lasagne med massor av morötter till. 

Jag har också hunnit motionera nu på morgonen i solen och när jag trodde att jag ville vara ifred dök en granne upp och följde med på promenaden. Lite skumt men det var faktiskt rätt skönt att prata lite med en annan vuxen. Jag kanske behöver tvångs-socialiseras ibland?

Jag kanske äter massor av chips ikväll, kanske blir det äpplen istället, jag vet inte. Kanske har jag fått motivation nog att lägga mig tidigt ikväll eller så sitter jag uppe tills mitt i natten. Oavsett vad så ska jag vara snäll mot mig själv. Jag vet vad jag mår bra av men att ständigt ställa höga krav på mig är bara jobbigt. Ibland får saker bara bli som dom blir.

Nu blinkar varningslampan rejält, nu är det dags att bromsa och granska.

Sista dagarna har jag varit sjukt trött, haft kort tålamod och varit lite spydig och snäsig och hjärnan känns som tuggummi och magen snurrar och mullrar. Idag blev det bara för mycket! Första halvan av dagen var jag trött och suckade och stånkade mig igenom morgonens alla moment. Andra halvan var jag ännu mer trött och började bli ledsen och helt skakis och snurrig. Nu pendlar jag mellan gråt, deprimerade känslor, skam och positivitet?!

Helt kaos. Var tog harmonin vägen?

Okej, en liten inventering. Vad är problemen och kan jag göra något för att ändra situationen? 

* Ofta somnar jag runt 23.30, vaknar några gånger under natten och vaknar för dagen mellan 6.15-6.45. För lite sömn! - Ska lägga mig tidigare och försöka att INTE fastna med mobilen för länge.

* Ät mindre socker! Mitt godissug har gått bananas, skulle lätt kunna snaska i mig godis hela dagarna för jag har lixom inget stopp. - Ska äta måltider mer regelbundet, inte baka, inte köpa hem snask hela tiden.

* Pruttpasta. Vi har fått dra ner på matkontot rejält nu pga alla räkningar och det har därför blivit billig veganmat. Pasta har utgjort basen och min mage fixar inte alls det. Får kramp och känner mig konstig efter måltiderna. - Undvik vitt mjöl, hitta bättre rätter som inte är baserade på pasta och ät mer grönsaker till maten istället för snabba kolhydrater.

* Meditation. Jag har tappat det helt sista tiden. Magen känns stressad och andningen är ytlig, tror hela systemet behöver varva ner mer regelbundet! - Avsätt egentid till att meditera istället för att kolla tv eller mobilen. Fem minuter räcker till att börja med!

* Jag har glömt att ha skoj! Ska försöka göra fler saker som får själen att sjunga! Pyssla, gå på bio, sy, åka och nosa på en häst eller nåt annat trevligt. 

Det enda som har fungerat hyfsat är motionen, jag har promenerat och joggat ute i solen rätt mycket och det är superskönt. Men jag har suttit för mycket med mobilen tycker jag. Jag inbillar mig att det är okej för jag läser ju om viktiga saker, feminism och djurrätt och sånt men jag gillar inte det där tvångsmässiga surfandet som fyller upp varenda ledig stund. 

Dessutom är kosten ur balans nu. Jag försöker äta enbart veganskt när jag är hemma och jag håller på att lära mig hur jag ska äta och när. När jag åt Lchf åt jag två, kanske tre gånger per dag men det fungerar inte med vegansk kost. Jag äter för lite mat! På morgonen blir det bara en banan, sen en tidig lunch och sen middag. Däremellan blir jag hungrig tidigt på eftermiddagen och på kvällen får jag ett himla sug!

Jag måste hitta en redig, mättande frukost utan massor av dåliga kolhydrater. Jag måste också hitta ett bra mellis och ett kvällsfika som dämpar suget. Vegankost i sig är inte krångligt men det är ju om man "kan" äta alla mjölprodukter. Jag ska kolla mer på raw foodrecept för att slippa allt bröd och pasta. 

Kanske sojayoghurt med chiafrön och nötter? Eller fröbröd med hummus? Marinerade rotfrukter? 

Jag ska kicka igång kreativiteten. Kosten gör nog stor skillnad men samtidigt blir jag lite stressad av att undvika allt för mycket. Kött är nemas problemas för det känns bara oaptitligt just nu men ska jag också undvika pasta, bröd, ris och potatis samt socker och halvfabrikat blir det massor av energi som går åt bara till matvanorna. När jag blir bortbjuden är det inte så kul att bara pilla i sig tomater och en kvist persilja... Det finns ju massor av god veganost och köttersättare men innehållsförteckningen är ungefär en meter lång och sånt vill jag inte äta regelbundet så ja, jag ska lägga lite tid på att få in nya recept i banken. Sämre än såhär vågar jag inte må så nu bryter jag här! Det är bra att slå i en botten litegrann för att påminna sig om varför man bör följa sin plan.

Åh jag hade skrivit ett långt inlägg men det försvann och nu pallar jag inte att skriva något mer idag. Är helt slut och ska försöka vila så jag återkommer när inspirationen återvänder.

Jag har betat av massor inom ämnet hälsa sista månaderna. Jag har läst böcker och tidningar, kollat dokumentärer och läst bloggar, även en och en annan forskningsstudie har granskats. Men vet ni vad? Jag börjar få lite avsmak.
Det är en jäkla stress att hela tiden vara medveten om allt man äter och det leder till stress och stress är inte heller så värst hälsosamt. Tidigare har jag fått lite ont i hjärtat när lillen åt pasta men idag har hela familjen ätit pizza i soffan och det var enkelt, lyxigt och gott! 
 

Man kan nog få cancer av socker och det är såklart allvarligt men för mig skapade det en kraftig ångest varje gång jag ändå åt socker, jag vill inte bli rädd för att äta.
Jag håller fortfarande i många bra vanor men jag orkar inte dra runt på hälsohysterin hela dagarna. Och jag måste säga att jag skäms lite över min fanatism, det är så himla enkelt att gå runt och tro att man vet bäst men saker är sällan så svart-vita. Det finns inte rätt eller fel, alla har sina egna preferenser!

Jag har verkligen fått kämpa för att komma hit. Jag har gått emot rädslor, ångest och självmordstankar för att idag kunna fungera hyfsat på min nuvarande nivå. Ofta har jag sett tiden som min största vän och blivit glad för varje dag som gått och önskat att fler dagar skulle gå snabbare så att jag hamnade i framtiden där jag skulle må bättre.

Nu är jag i framtiden och börjar äntligen kunna uppleva dagar med glädje och tacksamhet för det jag har. Men när är det dags att ta det till nästa nivå? Det jag fixar nu är att ta mig till psyk var 14e dag och på 12-stegsmöte 2-4 ggr/månad. Blir det mer än så blir det ofta bakslag med en stor energiförlust som följd och ångesten och alla paranoida tankar drar igång rejält. 

Jag har en ide om att när jag känner att jag vill göra mer då är det dags att göra mer men vissa har filosofin att man borde börja göra mer för att vilja göra mer. Jag vet inte?! Jag stannar gärna här tills jag har kraft över till mer ansträngningar.  

Allt jag gör känns som att det blir så stort för mig! Att ta mig till psyk exempelvis innebär att vakna i tid, göra mig iordning,  planera så jag slipper bli hungrig, gå emot allt i mig som säger att jag ska stanna hemma och tvinga mig ut, tanka bilen med social fobi och tror alla stirrar på mig, hitta parkering och blir stressad, rädd för att gå till receptionen och i väntrummet är pulsen på max. Redan innan besöket är jag helt slutkörd.

Min samtalskontakt började prata om att återuppta mitt hästintresse och visst, ibland känner jag att det vore kul men jag vet inte om jag orkar. Det kanske skulle ge massor av energi men hur mycket kommer det ta? Jag orkar faktiskt inte heller påbörja något bara för att avsluta det och känna mig lika misslyckad som jag alltid gör när jag avslutar grejer. Och jag är livrädd för att börja nalla på energikontot och kanske hamna på minus! 

Jag är så rädd för att må som jag gjort tidigare och är rädd för vad som skulle kunna utlösa det måendet igen. Ibland kör jag på utan att fatta att jag är helt slut förrän jag står där på ruta ett och inser att nu har jag fasen lurat mig själv igen...

Sista dagarna har jag varit grymt sugen på grön juice! Jag tolkar det som att kroppen behöver det så jag köpte en laddning med frukt men tyvärr hittade jag inga färska bladgrönsaker så det fick bli en påse fryst spenat. Den är förvälld och har inte lika mycket näring kvar men det får  duga.

Den dåliga känslan började igår. Jag vaknade upp och kände mig fel, jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan men fel är nog det bästa ordet jag kan komma på. Jag var på 12-stegs möte och det är så jäkla tufft till och från. Tidigare har jag jag gått dit för att jag mått bra av det men allt oftare får det mig att må dåligt nuförtiden. 

Jag känner mig fel och dålig eftersom jag inte borde känna såhär.... Jag borde vilja gå dit och jag borde må bra av det, jag borde vilja lära känna dom andra medlemmarna och jag borde en massa andra saker. Inte för att jag känner att jag borde utan för att jag hela tiden har lärt mig att om jag inte jobbar stenhårt med programmet kommer jag säkerligen ta återfall och dö. Jag mår alltså inte bra av att tvinga dit mig och tvinga mig att öppna munnen och dela men annars kommer jag dö. Vad gör man?! Det känns så fel, så fel, och hela situationen gör att jag känner mig arg och inträngd i ett hörn.

Dessutom har jag mensvärken from hell och lillen har sovit dåligt dom sista två nätterna och han har väckt mig 6-12 ggr per natt. Jag hinner knappt somna om innan han vaknar igen. Som i en varm mysig kram ligger jag nu ihoprullad i min värmefilt och jag kollar på en spännande dokumentär för att distrahera mina tankar och känslor ett tag. Men det går över. Det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag.

 

Idag på nyheterna hörde jag en nyhet som jag redan vet om, grisbönder slår systematiskt ihjäl oönskade grisar mot betonggolv. 

Jag har hört om det och ni som har sett filmen Earthlings har där fått se hur en man tar gris efter gris och slår ihjäl dom genom att hålla i bakbenen och smälla ner dom i backen. Såklart blir det inte många fullträffar utan vissa grisar slås i backen flera gånger medan dom skriker och medan dom andra grisarna får stå och vänta på sin tur. 

Nu har detta alltså uppmärksammats i Danmark och här är en länk:

http://touch.metro.se/nyheter/underviktiga-grisar-avlivas-vid-fodseln-slas-i-betonggolvet/EVHobw!ek2gHHmFmOfE/

Det står här att man avlar fram stora kullar medvetet och i och med detta är också många av kultingarna underviktiga och dåliga redan vid födseln. Dessa grisar är inte lönsamma, dom är ett svinn i produktionen och ska därför dödas snabbt och billigt. Det står att dom även dödas mot boxinredningen, det måste betyda att dom står med sin mamma och/eller syskon som får bevittna det hela.

Jag kräks inombords och flera frågor snurrar... Vad är det för jä*la människor som har hjärta nog att utföra detta? Hur kan man se på djur som en industri, hur kom det sig att vi tog oss den här makten över dom? Finns det egentligen något bra sätt att döda djuren, är inte dödandet i sig tillräckligt illa? Och varför fortsätter vi äta kött trots att det inte alls är nödvändigt? 

Kan vi som människor någonsin skapa en harmonisk värld samtidigt som vi dagligen skapar så oändligt mycket lidande för djuren? 

Ja, jag vet inte vad det är för fel på oss. Vi förfärar oss åt barn som plågar djur medan vi samtidigt äter djur, har på oss djur och använder sporrar och stryphalsband på våra "älskade vänner". Det finns inget skonsamt sätt att hantera alla djur som ingår i våran konsumtion. 

Ica säger att dom bara köper kött från danska grisar som haft det bra men det är ju frågan vad som räknas som bra? Har man det bra om man är instängd i en järnbur utan att kunna röra sig men får lite mysigt spån på golvet? Eller om man får en snabb och "smärtfri" död efter att ha varit instängd ett trångt, illaluktande mörkt grisstall hela sitt liv? Kan man säga att någon som föds upp och lever för att dödas och ätas har det bra?

 

Jag ber varje morgon om att få följa guds vilja istället för min och jag lämnar över allt till gud. Obs! Jag har ingen gud som är kopplad till någon religion, min gud är min gud. Men jag funderar såklart på vad som är guds vilja och vad som är min vilja.

Igår var jag på möte och i programmet (12-steg) pratar vi mycket om guds vilja. Jag funderade igår och jag har en teori om att guds vilja sitter i magkänslan, när jag följer mitt hjärta istället för rösten som håller till i huvudet, "förståndet". Förståndet är baserat på tidigare erfarenhet och saker man fått lära sig och hört andra berätta om, förståndet är inte alltid förståndig utan kan säga åt mig att något är farligt fast jag inte ens har provat. Förståndet kan också ändra sig hit och dit. Först kan man tänka - Nej!  Som sen kan bli ett kanske eller ett ja eller ett aldrig i livet beroende på dagsform och katastroftankar.

Magkänslan däremot, hjärtats väg, det är en djupare känsla. Det är den konstanta känslan som berättar samma sak för mig under tiden som förståndet ändrar sig hit och dit. Det är det jag vet att jag måste göra även om förståndet säger annat. Om jag bara lyssnar så hör jag hjärtats röst mycket tydligt. 

Just nu kanske bloggen innehåller lite annorlunda inlägg jämfört med tidigare. Jag är inte så himla inspirerad av mat och hälsa och forskning kring det för tillfället. En rutin har börjat infinna sig med motion och hyfsat bra mat men jag äter också chips och läser feministbloggar på kvällarna. Mitt intresse för saker svänger hit och det som det alltid gör och vill ni vara kvar får ni stå ut med dom svängarna :-) 

Kram

Tjejer ska vara söta, fnissiga och glada, kika runt i samhället på olika medier så ser du att nästan alla kvinnor ler och ser behagliga ut, inbjudande. Män däremot ser seriösa ut och behöver inte visa varken tänder eller hud för att se bra ut.

Nä, nu får vi börja vara arga och bittra utan att någon ska komma och säga "åh du är så söt när du är arg" för då förminskar man känslorna,  dom är inte värda att tas på allvar.

"Varför är du så bitter? Vi är ju faktiskt ett av dom mest jämställda landet i världen" Ja men då så, då gör det inget att nästan varenda kvinna blivit utsatt för tafsande och glåpord. Vi kan ju strunta i alla våldtäkter här för vi har det ju ändå bättre än kvinnor i andra länder.

Gillar både den här bilden och det här inlägget från Lady Dahmer, bilden ser så ovanlig ut för det är kvinnor som inte ler och flirtar med kameran. Konstigt att jag ska behöva haja till för att dom inte ler?! 

http://ladydahmer.nu/men-le-lite-tjejer-varfor-ar-ni-sa-arga-hela-tiden/

Jag är så himla tudelad. En sida av mig tycker att jag är helt underbar och att det inte spelar någon roll alls med min övervikt. Den andra sidan är väldigt kritiserade och elak, när den är igång börjar jag nypa mig i fläsket och blir sugen på att svälta mig själv. 

Ibland slår tanken mig att lägga upp före- och efterbilder på min kropp men jag har bestämt mig för att låta bli! Det säger inte ett skit om hur jag mår inuti och det skapar en stress hos andra. Man är bara lyckad om man är tjock och håller på att banta eller träna, en tjockis som inte gör något är lat och det är lite skamfyllt. Att komma tjock till en klassåterträff är ett mardrömsscenario i alla töntiga highschool filmer. Åh nej, hon har gått upp i vikt, stackaren! 

När jag ser före och efterbilder på halvnakna kvinnor blir jag lite triggad att träna massor så jag kan bli snygg. Men vänta, jag är ju redan snygg! Fast jag ser ut som före-bilden! Det är ju det budskapet som blir skevt. Om man ser ut som på allas före-bilder betyder ju det att man har ett utseende som andra kämpar för att slippa. 

Jamen det är ju för min skull som jag håller på att banta och träna säger alla. Mmm, visst. Låt säga att du är enda människan kvar på jorden. Skulle du äta 1000 kcal om dagen och träna så hårt på ett tomt gym så att du får skador och är helt förstörd i musklerna? Skulle du deffa dig halvt till döds och gå runt och stolt visa upp några rutformade muskler på magen fast ingen såg dom? Jag skulle inte det. Jag skulle ta en säck med godis och ett gäng böcker och lägga mig i en soffa.

Jag menar inte att se ner på någon för jag är ju likadan! När någon säger att jag har gått ner i vikt känner jag mig snygg och bra. Jag undviker en del mat för att jag blir tjock av den. Jag tror att jag joggar för att må bra men det finns även en snygg och fit-tanke med i bilden. Men jag vill tänka annorlunda! Jag vill sluta hålla på sådär. Det har börjat komma ett motideal men det handlar mycket om att vara tjock på rätt sätt. Killar "gillar ju kurviga kvinnor med lite rumpa att ta i". Men om man har en sån fysik att allt fett samlas på magen då? Eller om man har jätteliten rumpa och små bröst men stora lår fulla av celluliter?

Jag undviker tjej/skvallertidningar för jag blir skev. När jag ser alla smala kroppar startar något i mig som säger att det är det som är idealet, sådär ska man se ut! Jag undviker också serier som handlar om smala framgångsrika människor för helt plötsligt vill jag ha en ny BMW och banta. Jag undviker shopping på stan och svettiga provrum för jag känner mig som en tjock lantis, ful är jag också helt plötsligt och mina kläder är töntiga. Jag vet att det finns ett tjockisförakt och det gör mig osäker i min överviktiga kropp.

  
Ibland älskar jag mig själv och min kropp och då skiter jag i vem som dömer mig för jag har en inre motståndskraft och den sidan vill jag ha mer av! Jag försöker omge mig med sunda ideal. Jag älskar att kolla tex Tess Munsters vackra bilder och inspireras av hennes självsäkra utstrålning. En skitläcker oversize brud! På ett sätt är det synd att det ska behöva påpekas varje gång en tjock person "vågar" visa upp sin kropp för det borde vara hur naturligt som helst att alla får göra det. 

 

Lady Dahmer skriver också så klokt på sin blogg om "fat shaming".

www.ladydahmer.nu

Det är en fin gräns mellan hälsosam och tvångsmässig. Ibland önskar jag bara att jag aldrig mer tänkte en tanke om mitt utseende. Som om det inte fanns en kropp, ingen utsida att bedöma. Det gillar jag med att bo på landet, långt borta från alla snyggt klädda med dyra klockor och spetsiga skor för då knallar jag runt ute i trasiga leggings och fettigt hår utan att ens tänka på det. Jag älskar våran gamla bil som jag puttrar runt i fast den är ganksa töntig. Jag handlar det mesta på second hand och lillen har knappt något nyinköpt märkesplagg men han är glad ändå.

Jag försöker att inte kommentera varken sonens eller andras kroppar. Såklart kan man säga att någon är fin men jag försöker också säga att dom är omtänksamma eller glädjespridare för det tycker jag är en ännu bättre komplimang. 

Om jag säger att någon har gjort det bra som gått ner i vikt så betyder det väl att den var dålig innan? Eller om jag säger att någon är fin bara när hen har sminkat sig och fixat håret då kanske hen vill sminka sig varje dag för att få känna sig fin. Jag är som sagt inte bättre själv, hela tiden spär jag på dom här sjuka idealen men jag försöker reflektera över det regelbundet med förhoppningen om att det en dag ska gå av sig självt med alla sunda tankar.